Jag har vänt och vridit på alltihop hur många gånger som helst, i hur många år som helst och undrat vad jag gjort för fel...kunde jag ha varit lite gladare? Eller lite mindre tjatig, för tjatig blir man...och kontrollerande. Tillslut går allt ut på att hålla koll...både på sig själv och den man lever med...för rädslan att förlora är så stor så den upptar allt utrymme. Det är man ju naturligtvis inte medveten om...för man har det ju så bra! Tror man för att man vill tro det...i själva verket så är allt bara en fasad...som man gör allt för att upprätthålla. Man ska vara en bra mamma, en bra sambo, gå på möten, handla, laga mat, skjutsa på aktiviteter och framförallt...vara förstående så att inte sambon ledsnar på en. Det där funkar ju naturligtvis inte, utan nåt brister ju tillslut. Nu kanske det låter som om jag har varit helt menlös och aldrig protesterat...så är det inte. Jag har protesterat vilt, men det har knappast haft effekt. För en beroendeperson låter en protestera och sen gör dom som dom vill ändå.
Det har inte alltid varit jobbigt, det har varit perioder när det har känts jättebra, när vi har fått barn har ju varit som en dröm, för då har jag haft nåt annat att ge uppmärksamhet. Så det har blivit jag och barnen... Men han har aldrig varit utanför...han har ställt sig utanför. Han fokuserade i en massa år på att jobba, hur mycket som helst för att jag skulle kunna stanna hemma med barnen och den förmånen är jag enormt tacksam för. Jag trodde länge att det var som han sa, att det var för min och barnens skull som han jobbade så mycket, men förstod sen att det inte alls var så. För när jag inte tyckte det var kul att alltid vara ensam och frågade om han inte skulle jobba mindre och jag kunde börja jobba lite så vi skulle ses mer, så ville han inte det. Det slutade med att han brände ut sig totalt...två gånger.
Så att försöka få en beroendeperson att förstå vart problemet ligger är helt omöjligt när man är en medberoende. För det enda man gör är att driva dom ännu mer in i det destruktiva mönster dom befinner sig i.
Med alkoholproblem följer en massa andra negativa konsekvenser också, som aggresivitet, otrohet, lögner, svek, brist på ansvar osv osv . Eftersom jag har levt med en vänlig person så är det ju inte lika uppenbart att det är ett problem som om man lever med nån som är elak. Det tar ju mycket längre tid också innan andra runt omkring förstår hur dåligt man mår. Hur vanligt är det inte att om ens kille alltid blir för full, men inte bråkar utan bara somnar, så säger ju dom flesta att det var ju inte så farligt. För dom nej, men dom vet ju inte att det går åt en hel dag efteråt varje gång när den andra ligger och sover eller spyr om vartannat. Och man får säga till barnen att pappa kan inte följa med på kalaset idag för han är sjuk.
Det är som sagt en lång process att upptäcka att det är ett mycket större problem än man trodde och det tar lika lång tid att sen försöka göra nåt åt det. För i mitt fall var jag helt övertygad om att det var min stora kärlek i livet och när jag förstod att hans kärlek till alkoholen var större än den till mig så rasade iallafall min värld. För hur fan ska man bräda en låda öl??? Eller en liter whiskey? Det blir ju lite svårt. Tillslut så är allt förtroende borta efter alla gånger man suttit och väntat och det inte dyker upp nån förrän dan efter. Då ska man låtsas vara pigg efter att ha varit vaken en hel natt och oroat sig. Innerst inne vet man vad som hänt, men man inbillar sig ju länge att man har fel. För det kan ju hända att han bara somnat nånstans...i bästa fall...eller blivit nedslagen...i värsta fall...men innerst inne vet man...
Nu när jag skriver känns det som jag skriver om nån annan, för inte kan jag väl ha varit så dum så jag levde med nån i 22 år och inte drog? För lite självbevarelsedrift har man väl ändå? Ja det har man...det är den som gör att man stannar, för man vill till varje pris hålla ihop familjen. Och det sker så gradvis så man kommer inte ens ihåg när det började.
Men när man tillslut inte står ut längre och vill separera, då märker man efter ett tag vilken stor klump i magen man måste ha haft...för den tomhet som infinner sig när man väl tagit sig ifrån går inte med ord att beskriva. Och då säger man till alla att man mår skitbra. Och ler. Som man alltid gjort. Då börjar det stora sorgearbetet över att man inte lyckades vara tillräckligt intressant för att han skulle välja mig före spriten, Och fattar inte att han bara lät mig gå utan protest. Långt senare förstod jag att det var ju det bästa som hänt honom, för då kunde han ju dricka ifred utan nån som tjatade...inte vill man väl övertala nån att stanna då.
Allt beror ju på en sjukdom som heter alkoholism. Det är ju inte den person man lever med som gör allt det här, det är den lilla "djävul" som sitter på hans axel och säger: "Låt henne gå så blir det lugnt!!! Ta för fan inte tillbaks henne för då kan vi ju inte fortsätta som vi tänkte..."
Jag märker medans jag skriver att det har en tendens att bara bubbla upp en massa skit om hur eländigt det varit...jag vill än en gång poängtera att det aldrig har varit hans avsikt att göra mig illa. För han är verkligen godhjärtad.
Nu måste jag sova...har lite svårt att komma isäng. Idag har jag träffat en gammal kompis och det var så skönt för hon har inte varit med och vet inte hur det varit.
Jag har träffat en massa nya människor i år och jag vill verkligen att ALLA ska veta att det betytt väldigt mycket för mig vad alla bidragit med på sitt vis. För utan nya möten utvecklas man inte. Till alla gamla och nya vänner...TACK!
Skriver mer en annan dag.