Det är lätt att börja blunda för vad man känner när det är något man inte vill känna. Det som känns bra håller man hårt i, men börjar det kännas som att det inte är riktigt som det ska så skjuter man det åt sidan och tänker lite snabbt att det är säkert inte nån fara. Iallafall har jag fungerat så, och gör nog det fortfarande till viss del. Men det har ett pris och det priset är jag inte beredd att betala längre.
När man lever med nån som har en beroendepersonlighet så är det inte säkert man märker det alls förrän det redan är försent, och skulle man märka det i tid så struntar man säkert i det, för är det nåt dom är bra på så är det att dölja. Och få det att verka normalt. Det finns ju lika många olika förhållanden som det finns människor och det går inte att säga vad som är rätt eller fel. Det här är min sanning och jag kan bara stå för vad jag har känt. Det ska tilläggas att jag har fått tillåtelse av min fd sambo att berätta om min upplevelse och vi har varit öppna med problemet även för våra barn. Iallafall efter att jag förstod vilket problem det var, för innan så är det ju inget problem...det är ju det som är problemet.
Jag hoppas det kommer att hjälpa någon att läsa om min upplevelse, för jag hade önskat att jag hade fått den möjligheten tidigare.Det hade kanske besparat mig mycket jobbigt. Eller så är det så att jag inte hade förstått ändå...för man förstår bara det man vill förstå. För han var mitt allt, det var så det kändes. Nu förstår jag att det inte alls var så...jag var starkt medberoende och det är lätt att förväxla känslor med beroende om man inte vet skillnaden.
Jag vill också säga att han är en mycket snäll och godhjärtad person och jag hoppas att det inte kommer att låta som att han velat göra mig illa, för det har aldrig varit hans avsikt.
Det är inte helt lätt att skriva om, för det kommer upp en massa känslor medans man skriver som man trodde att man var klar med, men det är kanske det som är bra, en slags terapi för själen
Återkommer...