På dagarna, i bilen, på jobbet eller bara när jag går nånstans så tänker jag på massor av saker som jag vill skriva om, men när jag ska skriva sen så vet jag inte alls vad jag ska skriva om. Då börjar jag tänka på vad det var och sen är det kört.
Det är ofta så med allt man tänker på, när man tänker för mycket så förstör man allt. Det är så lätt att man börjar analysera in i minsta detalj så att hela vitsen med det man började tänka på försvinner.
Jag vill alltid förstå saker och vill ta reda på varför osv. Det kan väl vara bra ibland, men inte alltid. För man kan inte förstå allt och man behöver inte förstå allt. Ibland vet man helt enkelt inte varför och då är det bara att släppa och gå vidare. Men det kan vara väldigt svårt.
Jag nämnde ju tidigare att jag upptäckte att jag skrev nästan inget alls om mina barn och funderade på varför...jag tror det kan bero på att jag ägnat 22 år att vara på heltid med dom, så nu när jag kommit på att jag faktiskt existerar också så la jag dom lite åt sidan i mitt bloggande. Jag har även levt med en man som har alkoholproblem och är en beroendepersonlighet. Det tar väldigt mycket av ens tid utan att man förstår det, och när man blir medveten om vad man levt för liv i förhållande till den andra, så rasar allt till en början, sen får man en massa aha-upplevelser och då är det dags att börja förstå vem man själv är. För det har man tappat bort för längesen.
Nu när jag precis kom på vad jag skulle skriva om så ser jag på klockan att jag absolut måste gå och lägga mig...men lovar att fortsätta berätta om hur det varit, hur det är och vad jag tror kommer att bli. Det finns en refräng i en låt som beskriver exakt:
Jag har vakat många nätter
Förhandlat med mig själv
Jag har sagt "du borde lämna
denna mannen nu ikväll"
Det tog alltför många år
för mig att äntligen bli fri
Det har slitit mig itu
Det fanns ingen bara du
men jag är lyckligare nu
Jag är lyckligare nu
Godnatt!
