mammatillattabarn

Jag är inte alltid bara djup...idag är jag barnsligt förtjust i två nya tröjor som jag köpt, billigt. Och jag älskar billiga kläder, för då kan jag känna mig nöjd över att ha blivit glad utan att ha gjort av med för mycket pengar.

En obetydlig sak för många, men betydelsefull för mig.

 

Vaknade imorse och kände mig glad över att ha bestämt mig för att berätta om hur det har varit att leva med en beroendeperson. Det är ju inte så att jag inte velat prata om det, för det har jag gjort massor. Men jag har inte berättat offentligt om hur det egentligen varit. För man säger ju alltid till sina kompisar hur det är, men då med fokus på hur jobbigt det varit för mig och hur ledsen jag varit. Det är ju inte hela sanningen, för jag har ju bidragit på mitt vis och det är ju inte alls lika roligt att se. Även om jag vet att jag inte förtjänat att bli behandlad som jag blivit så har jag tillåtit det hela tiden genom att stanna kvar och låta det fortsätta.

 

Och det tar lång tid att inse att det man tyckte var det perfekta förhållandet egentligen är ett sjukt beteende. Det låter kanske värre än det är, men i vårat fall tror jag att det var mycket värre än det såg ut. Fast på ett väldigt dolt sätt. Och gjorde mycket större hål i själen än jag nånsin kunde förstå. För lite måste man väl stå ut med? Eller hur? Så är det väl för dom flesta...eller? Det är ju det vanligaste resonemanget som är totalt förödande.

 

Fortsättning följer...

 

.