mammatillattabarn

Inställningen till det man är med om spelar mycket större roll än man tror, ja det är nog det allra viktigaste faktiskt. Om man väljer att se det positiva i allt som händer, blir det mer positivt och man känner sig mycket gladare. Det är helt och hållet upp till en själv. Klart att det inte är lätt att alltid vara positiv, men det är inte det som det går ut på. Allt kan inte vara lätt eller roligt, ibland är det förjävligt rent ut sagt. Ibland gör det ont och ibland är det helt kört. Då måste man få tycka att allt är skit och deppa ihop ett tag...ibland finns det ingen återvändo och det är orättvist. Fruktansvärt orättvist...och det finns inte alltid svar på varför...men om man vill kan man välja att göra nåt bra av det man har... och det gör man lättast genom att ha rätt inställning.

 

Allt är relativt och det finns alltid nån som haft det värre än man själv...men det finns också minst lika många som inte ens varit i närheten av det man själv gått igenom. Oavsett vad alla andra har haft så är det vad man själv upplever som räknas, och då får man utgå ifrån det. Istället för att vara bitter över att man känner sig sviken, så kan man när det värsta lagt sig fokusera på att tänka på dom saker man har upplevt tillsammans som faktiskt var bra, för det finns säkert en massa sånt. Det är mycket roligare att tänka på positiva saker än negativa. Jag vet, det är skitsvårt...man får verkligen anstränga sig i början...särskilt när hämndtankar dyker upp...som typ, hoppas att det går åt helvete för den eller den..hjälper inte alls kan jag upplysa om...för ju mer man tänker så, desto mer kommer gamla minnen tillbaka om varför man har ett sånt stort behov av hämnd...och så är man tillbaka på ruta ett.

 

Och när såna tankar börja snurra, då är det bara att försöka stoppa i tid, för annars är man snart ett offer för allt negativt som finns. Man får helt enkelt träna på att vara positiv, vända negativa tankar till positiva. Tänka på bra saker istället för dåliga...och framför allt lära sig att det inte är farligt att falla tillbaka och deppa ihop, för man uppskattar inte toppar om man inte har några dalar. Livet är som en berg- och dalbana brukar man ju säga...och i berg- och dalbanan är ju nerförsbackarna roligast, läskigast kanske, men utan dom skulle det ju inte vara speciellt kul...

 

Jag har lärt mig att inte vara så rädd för en massa...att skratta hellre än att vara allvarlig, vad gör det om man gör fel...det går för det mesta att rätta till...jag kan inte rädda hela världen...även om jag väldigt gärna vill. Jag har nog försökt ett par gånger, men varit tvungen att ge upp...inte för att jag gav upp, utan för att det är inte alltid det enda rätta...att rädda någon. Ibland kan det vara så att man måste släppa taget och rädda sig själv, för att båda ska ha en chans att överleva.

 

Men det har har tagit tid att inse många gånger...som att försöka göra en handbromsvändning med en finlandsfärja...

 

Nu ska jag bara börja lite nya projekt som jag inte vet om jag kommer att avsluta...jag vill börja dansa street...jag ska kanske börja spela innebandy på skoj, med en massa andra helt otränade kvinnor i sin bästa ålder...jag har försökt att ta det lite lugnt ett tag, för det ska man så man inte bränner ut sig...eller blir för trött...men jag vill ju inte missa något, för vem vet hur min dag ser ut imorgon? Jag vill veta att jag tar vara på min tid, umgås med barnen, gör roliga saker, umgås med vänner...herregud, vila kan jag få göra hur mycket som helst när jag inte orkar längre...

 

Jag har så mycket ideér som snurrar hela tiden om saker jag vill genomföra...både i arbetet och i vardagen. Jag är ju sån som gärna går igång på en massa tankar och ideér som dyker upp...tyvärr så genomför jag inte alltför ofta det jag tänker på. Vad det beror på vet jag faktiskt inte, kan vara så att jag är rädd för att misslyckas, har alltid fått höra, "men hur tänkte du då, är det så smart?" Och då tror man ju tillslut att det inte är så smart...eller rättare sagt, man får känslan inpräntad att det inte är nån idé att genomföra mina planer för dom kommer nog inte att funka.

 

Och många av mina tankar och ideér har kanske inte varit nån smart grej att genomföra, men det är inte det som är själva problemet...problemet är att det har skapat en frustration och känsla av att inte duga, och skapat en slags oföretagsamhet till att ta tag i saker och slutföra dom. För signalen som sänds ut till en som har massor av ideér och vill genomföra dom, men hela tiden blir ifrågasatt och inte ens får möjlighet att prova, och samtidigt är en känslig personlighet som hela tiden undrar om man överhuvudtaget duger till nånting, pga vuxnas okunnighet, är att man hinner börja, men det är ingen idé att fortsätta...vilket resulterar i att man ständigt genom hela livet kommer att påbörja projekt som aldrig blir avslutade för att ens undermedvetna talar om för en hela tiden att det är ingen idé, det kommer aldrig att funka.

 

Nu ska jag ju erkänna att det är tur att många av mina projekt har blivit stoppade, för annars hade jag nog bott i åtminstone två andra världsdelar, öppnat ett par affärer, byggt minst tre hus och haft både behandlingshem, kursgård och inackorderinsstall...och varit beteendevetare, polis, lärare och ridinstruktör...mm mm.

 

Att jag sen har pysslat med både det ena och det andra som inte många vet om och ett fåtal saker som endast ett fåtal vet om och vissa saker som är bortglömt och jag hoppas att ingen nånsin kommer att komma ihåg, är ju en helt annan sak...

 

Hursomhelst...nästa gång någon kommer till dig med en idé...svara inte, "men ska du verkligen"...säg istället, "berätta så får jag höra...vad kul att du har tänkt sådär"...för det är ett mycket bättre utgångsläge att försöka avstyra en tokig idé om man har fått den som hade idén att känna sig värdefull.

 

Nu har väl jag gått min egen väg ändå, men hade besparat mig en massa jobbiga känslor att brottas med.

 

Back to work...

 

Först vill jag säga att det förra inlägget som jag skrev, har tagits bort tillfälligt. Jag skriver för en tidning och råkade i min okunnighet publicera hela inlägget här på bloggen innan det hade varit i tidningen, och så får man ju naturligtvis inte göra. Det vet jag, men tänkte mig inte alls för. Så det kommer att läggas upp här igen senare.

 

Det är oerhört viktigt med kommunikation. Jag har lagt märke till hur lätt det är att man bara ändrar lite i tonfallet när man berättar något, så får det helt plötsligt en annan betydelse. Och hur det uppfattas av den som lyssnar är också väldigt viktigt. Säger jag att jag har mått dåligt så kommer ju den som hör det att relatera till vad den menar med dåligt och föra det vidare på sitt sätt och kanske inte alls som jag menade. Säger jag blått så kommer ju den som hör att relatera till vad den ser som blått...vare sig det är ljusblått, kornblått, mörkblått, ja alla nyanser av blå...och hur ska jag veta vad den ser framför sig? Därför är det viktigt att vara tydlig. Men ska man verkligen behöva fråga hela tiden hur den andra har uppfattat vad jag säger, tänker ni kanske nu... nej självklart inte, men det kan vara bra att vara medveten om hur det fungerar, så att missförstånd kan undvikas.

 

Det har också betydelse hur den andra mår när man säger nåt. Rusar jag in någonstans stressad och snabbt bara hasplar ur mig vad jag vill att den andra personen ska göra och den i sin tur har haft en dålig dag...då kommer ju inte resultatet bli vad jag har förväntat mig direkt...och jag kommer att undra varför i hela h....te den andra inte bara kan göra det jag bad om...för i min värld var det ju väldigt tydligt...och i den andras var det iofs tydligt, men knappast känslomässigt mottagligt och kollissionen är oundviklig.

 

Jag har varit konflikträdd, och inte vågat stå kvar när det har blivit motstånd. För jag har varit rädd för att bli lämnad...kanske pga att jag tagit förgivet att mina åsikter inte har varit nånting värda, inte vet jag. Men jag har alltid vågat säga ifrån, men sen har jag ursäktat mig och backat vid motattack. Men bara när det har handlat om relationer. Jag har varit så rädd för att bli utan så jag har omkonstruerat villkoren efterhand för att inte behöva inse faktum, man kan riskera att bli lämnad och det kan vara det bästa som hänt. Man kan också lämna och det kan vara det bästa som hänt. Man ska inte stå kvar till varje pris för att slippa vara ensam. För man är inte ensam om man är vän med sig själv. Att hitta sig själv kan ju låta som en klyscha, men det finns en mening med det, för hittar man inte sig själv, så kommer man att försöka hitta andra saker som ersätter det.

 

Men nu så har jag bestämt mig för att vara vän med mig själv och inte vara någons andrahandsval. Jag är värd att vara någons förstahandsval, och inte backa för att vara rädd för att bli lämnad. Sätta gränser och kommunicera på ett bra sätt. Låter fint...inte helt lätt att genomföra, men jag är på god väg.

 

Det vi säger är bara en liten del av det vi kommunicerar, vi utstrålar massor som vi inte ens är medvetna om, och säger ofta saker om oss själva som vi vill att det ska vara, men handen på hjärtat, hur mycket stämmer överrens med hur det verkligen är? Det tål att tänka på. Rannsaka sig själv, vara sann mot sig själv. Det svåraste som finns är nästan att erkänna för sig själv vem man egentligen är i förhållande till vem man tror att man är för att man så gärna vill vara den.

 

Nu börjar det bli komplicerat känner jag, dags för en vanlig enkel kopp kaffe med en god vän!