mammatillattabarn

Jag vet inte, men det kan hända att jag har höga krav...jag vill att det ska kännas bra...vem vill inte det, tänker ni nu...nu tror hon att hon är nån som kan komma och ställa krav...men det handlar inte om att ställa orimligt höga krav, jag vill att det ska kännas bra utifrån vad jag känner och om det inte gör det, då får det vara...jag har levt hela mitt liv och anpassat mig känslomässigt för att jag har trott att det ska vara så och det vill jag inte längre. Jag vet hur det ska kännas när det känns bra och jag vill inte ha nåt annat.

 

Hur kan det vara möjligt att känna något som känns helt rätt och sen är det ändå fel i verkligheten? Det har jag inte kommit på än...men klurar på det...

 

Ni vet när man möter nån och man bara vet att det är rätt...man kanske aldrig kommer att lära känna den personen för det funkar helt enkelt inte...man kanske inte ens kommer att prata med den personen, men man vet att det är så det ska kännas...ibland får man möjlighet att lära känna den också och det är ännu mer frustrerande att inse att det inte är till för mig. Men det var bara till för att man skulle få möjlighet att få känna hur det ska kännas...och jag har känt.

 

Ja jag vet, jag kanske har höga krav, men det struntar jag i...jag tänker lära känna mig själv, hitta den som det känns så där rätt med och tills dess tänker jag ha kul...

 

 

 

 

Tänk att det ska vara så förbannat svårt att förstå ibland...man vet ju hur det ska vara, och ändå kan inte den jäkla insikten bara ta och trilla ner och sjunka in som det ska göra...och man tänker och tänker på att man vet ju...varför känns det inte som att det är bra då? Ja ibland förstår jag inte alls och ibland är det helt glasklart.

 

Varför kan det göra ont lång tid efteråt fast man vet att allt är över förlängesen och allt är egentligen så bra som man ville att det skulle vara...ja jag blir inte klok på det faktiskt...man ska ju bara släppa taget och gå vidare...och det gör man ju...men ändå gör det ont ibland...men kanske är det det som är livet...att det är jobbigt och svårt att förstå, för att man ska kunna komma vidare och förstå så småningom. En del saker kommer jag aldrig att förstå, men det måste man inte heller...och varför gråter man när man VET att det som händer är det enda rätta och allt kommer att bli bra när det är över? Ja jag vet inte riktigt, men jag tror att det är för att tanken och vetskapen säger en sak, men hjärtat säger nåt helt annat...och själen skriker efter det man har förlorat och är helt förtvivlad för den saknar sin andra del...den som gick...

 

För att det ska klicka och man känner i hela kroppen att man förstår, att det är okej, måste man nog först acceptera att det är som det är...att man har hamnat där man har hamnat av en anledning...och att man har en egen del i det som händer i sitt liv...och det kan vara jäkligt svårt...för det kan innebära att man faktiskt måste inse fakta...jag kanske har agerat fel...JAG kanske har förstört allt genom mitt sätt att vara...ja inte allt förstås, men en stor del...

 

Hur man än vänder och vrider på det så är alla ansvariga för sitt eget liv och sitt eget mående...men fy fan vad hårt det är ibland...

 

Kaosberoende är också ett tillstånd som jag lagt märke till på sistone...väldigt vanligt bland oss medberoende...ja beroende överhuvudtaget, men framförallt kaosberoende...när man lämnar kaoset som det innebär att ha totalkontroll på någon eller något så uppstår panik inuti...vad ska jag nu gå igång på??? Och vad ska jag fokusera på...mig själv?? Som jag inte vet vem det är...som jag tappat bort för längesen...som jag lämnade nånstans där i början med en liten lapp om halsen "ägare okänd"...nej mig kan jag inte fokusera på...måste lära känna mig först...

 

Ja herregud, när ska jag bli klar med det här? Jag är ju trots allt 45 och ska det ta lika lång tid att hitta mig som det tog att tappa bort mig så får jag ju hoppas att jag blir minst 90...

 

Carpe Diem, fånga dagen...ska nog försöka fånga mig själv först...börja i rätt ände för en gångs skull.

Ibland blir det ju som det blir...tror man, men det funkar ju så att det blir som det ska vara...om inte någon får för sig att gå in i en situation och styra upp det så att det blir fel, men då är det förmodligen också som det ska vara...men det brukar man inte förstå förrän långt efteråt.

 

Om man tänker sig en busslinje, så ska man ta sig från den ena ändhållplatsen till den andra, däremellan finns det olika hållplatser som man måste passera, dvs vissa hållpunkter i livet...ex dom barn man ska få, människor man ska träffa, jobb man ska ha eller andra viktiga händelser i livet som man ska lära sig något av. Hur man tar sig mellan dom olika hållplatserna bestämmer man själv...väljer man tex att kliva av bussen vid en hållplats och bosätta sig där i ett antal år så kommer det ju att ta ganska lång tid innan man når slutmålet, eller om man kliver av och börjar irra omkring i kvarteren runt omkring och springer på diverse problem, så tar det ju en massa tid och energi innan man tar sig vidare...ibland kanske man t o m går vilse och blir helt lost..hittar inte tillbaka alls...då kommer dom där räddande änglarna från ingenstans, som man alltid undrar var dom kom ifrån, och räddar oss och visar vägen tillbaka till hållplatsen så vi kan kliva på och fortsätta bussturen...sen finns det dom som inte fattar och motarbetar totalt och smiter och tar en sväng till, men det är en annan historia...dom gör det ju väldigt svårt för sig själva...för tillslut hittar inte ens dom räddande änglarna dom.

 

Hur vi väljer att genomföra våran busstur är upp till oss själva, så länge vi passerar dom hållplatser som finns och fortsätter mot slutstationen så har vi gjort det vi kan...om man börjar vandalisera bussen och bete sig illa så blir man ju avkastad och får vänta på nästa buss...då tar det också längre tid än nödvändigt. Det finns dom som kliver på bussen, sitter stilla hela resan på sitt säte, pratar inte med nån annan och tittar bara på allt som passerar utan att reflektera...det blir en stillsam, men mycket tråkig resa tycker jag...jag tillhör kategorin som har klivit av ett par gånger...gått vilse och faktiskt stannat lite för länge i mörka, lite skrämmande kvarter...ett par gånger har någon kommit och hämtat...ibland har jag fått gå tillbaka på egen hand utan hjälp, men jag har alltid klivit på bussen igen. Nu är jag trött på att kliva av eller bli avkastad och få vänta på nästa...nu sitter jag på mitt säte ett tag och tittar på det som passerar utanför...det händer att jag pratar med nån som sätter sig bredvid....men jag har lärt mig att inte berätta för mycket om mig själv så fort dom slår sig ner, för det blir så jobbigt när dom reser sig och kliver av innan jag har berättat klart.

 

Jag vet fortfarande inte vilken min slutstation är, men jag har bestämt mig för att strunta i det, jag åker med ändå...och står det nåt lockande vid en hållplats kommer jag garanterat att kliva av igen...förhoppningsvis behöver jag inte bli hämtad utan kliver på nästa buss utan problem.

 

 

 

Jag har varit sjuk...febern kom smygandes och orken bara tog slut...bihåleinflammation...och vad gör man då? Ja inte det man borde iallafall...jag tog alvedon och jobbade ändå. Feber är ju kroppens sätt att tala om att man behöver vila. Så tillslut fick jag ju lov att vila en dag...jag vet inte om man är dum i huvudet eller vad det beror på, men i samma ögonblick som man känner att man har feber och får hjärtklappning och yrsel så fort man reser sig, så tänker man , Åh nej, jag har inte tid att vara sjuk!! Men vad har det för betydelse...jag är ju sjuk i vilket fall som helst...det går ju knappast att förhandla med kroppen och säga: du, kan du vänta till på lördag med febern, för jag har så hemskt mycket på jobbet just nu och det är ju möten och läxläsning och sånt...förresten kan vi ta det nästa helg, för jag ska ju skjutsa på match i helgen? Nej förresten, kan vi ta det under höstlovet för då kan jag ju ligga på soffan medans barnen är hemma så kan vi ju hjälpas åt med det som ska göras...Nej, man förhandlar inte med kroppen...man tar en alvedon och går och jobbar, fast men vet att man inte borde

 

Det är viktigt att känna efter emellanåt hur man mår, både fysiskt och mentalt. För lyssnar man inte på sina egna signaler hur ska man då kunna lyssna på nåt annat och verkligen höra vad som sägs?

 

Det är väl ofta så att man hör mycket väl vad som sägs och man förstår absolut vad som menas, man vill bara inte ta in det för det blir ofta komplicerat då. Då kan det ju hända att man måste agera...göra något konkret...kanske säga till någon om något som man vill slippa säga till om...eller det värsta av allt...man kan ju vara tvungen att fatta ett beslut...om något som man vet redan innerst inne att det kommer att bli bra bara man tar sig i kragen, men man vågar inte lita på det, för det kan ju också vara så att man har fel och då vet man ju inte om man någonsin kan lita på sin känsla igen för tänk om det visar sig att intuition bara är en myt och intealls fungerar? Att magkänsla bara är ett begrepp som någon kommit på för att slippa fatta egna beslut...det är ganska lätt att analysera sönder en sån enkel sak som att känna efter vad som är rätt och fel. :-)

 

Lyssna på sin känsla...det är något alla skulle behöva lära sig...för den har nästan aldrig fel.

 

Åh vad jag har saknat att skriva...men jag har faktiskt inte orkat. Det har varit så mycket hela tiden och jag har tänkt att jag ska, sen har jag somnat på soffan. Ett tag tänkte jag att jag kanske var på väg att bli lite utbränd som det så populärt kallas, för det har jag varit förr utan att jag märkte det förrän jag satt och hyperventilerade och fick en panikångest attack...men det var längesen nu, 6-7 år sen, jag minns inte riktigt. Då förstod jag inte det, för jag hade ju inget jobb och utbränd blir man ju på jobbet...eller hur?? Och jag var ju bara hemma med barnen...8 st mellan 15 och 1,5, pappan var nästan aldrig hemma pga eget företag och så blev ju han utbränd i ett par svängar och låg hemma och orkade inte med varken sig själv eller nåt annat...och då måste ju jag, som den medberoende person jag är, ta hand om honom också, för att han skulle få vila och ta hand om sig själv, och för att inte hans firma skulle gå helt åt skogen, som det lätt gör när man är egen och väldigt sårbar, så fick jag ju lov att försöka styra upp det på nåt bra sätt, så att det fanns nåt att gå tillbaka till när han hade blivit bättre...så hur kunde jag tro att jag skulle kunna bli utbränd?? Jag hade ju inget jobb...

 

Så här i efterhand förstår ju även jag...att jag inte förstod då beror helt enkelt på att jag inte ville förstå...för jag är den klassiskt medberoende som måste visa att jag kan, att jag klarar av, att jag inte behöver nån hjälp...vem skulle tacka mig för det?? För jag trodde på fullt allvar att jag skulle ta hand om barnen, honom som var helt utbränd, hans firma, ja jag jobbade ju inte i den, jag försökte bara hålla den ekonomiskt vid liv genom att betala så gott det gick med allt vi hade för att det inte skulle rasa, hemmet och trädgården, vi har ju bott i ett hus på 320 kvm som totalrenoverades också under dom här åren...nånstans så brister det ju tillslut, hemmet förfaller, trädgården förfaller, för jag har valt att lägga fokus på barnen, vilket jag är mycket tacksam för idag...för det går aldrig att få tillbaka, förlorad tid med barnen.

 

Men eftersom jag inte hade nåt jobb så kunde jag ju inte bli utbränd...

 

Så tillslut satt jag där och hyperventilerade i hallen när jag skulle skjutsa på ridning, dom små barnen skulle kläs på vinteroveraller, en skulle till mormor eftersom hon är allergisk mot hästar, dom större var hemma och det slutade med att jag med världens hjärtklappning, kallsvettig och yr fick lov att stänga in mig i ett rum, skickade ett sms till äldsta dottern och bad henne ta på sina småsyskon overallerna och sätta ut dom i bilen så jag kunde komma ut när allt var klart och åka...då borde man kanske förstå...men trots att tanken om att jag inte var riktigt klok som försökte hålla ihop allting själv slog mig lite snabbt, så tog jag några djupa andetag, torkade tårarna, gick ut till bilen, skickade ett stort tack till min dotter, skjutsade på ridning och så var allt bra igen...men det var där nånstans som jag ändå bestämde mig för att det fick vara nog.

 

Har man en gång känt hur det känns att snudda vid total kollaps så känner man igen symtomen, om man vill känna igen dom vill säga. Och nu är jag väldigt försiktig med att låta mig hamna där igen...

 

Jag blev helt enkelt utbränd på mitt liv...och hur gör man då, för man sjukskriver sig ju inte från livet. Man ringer ju inte köket på morgonen och säger: jag kommer inte idag, så skulle barnen kunna fixa frukost, klä på sig och gå till skolan själva? Dom som är hemma kan väl leka lite tills pappa ev kommer vid tio ikväll, så hoppas vi att kvällsmaten löser sig när dom andra kommer från skolan...just ja, det var ju ridning ikväll, vem ska skjutsa till den då? Mormor är ju också allergisk och det finns ju ingen annan som är hemma...

 

Nej, man sjukskriver sig inte från sitt liv...

 

Men idag mår jag bra...förutom allt annat som rör sig i huvudet som jag inte blir klok på, men det får jag ta nästa gång...nu måste jag fortsätta jobba.