Sann mot sig själv...

publicerat i Allmänt;
Det pratas ju om att man ska vara sann mot sig själv överallt...och så är det...men vad innebär det egentligen? Hur ska man kunna vara sann mot sig själv om man inte vet vad man ska vara sann om...eller hur man kommer fram till vad som är sant om sig själv...man kanske ska börja att ställa sig själv några frågor, vem är jag, vad vill jag, hur känns det jag kommit fram till...vågar jag vara fullständigt sann mot mig själv...vill jag verkligen veta vem jag egentligen är, vad jag egentligen står för...kanske är det så att vi mörkar en hel del för oss själva för att det känns jobbigt att erkänna att man inte alls trivs i sitt liv, för att det förväntas av oss att vi ska trivas...av rädsla för att såra andra, rädsla för att behöva fatta beslut om förändring, rädsla för att behöva stå upp för sig själv och erkänna att man inte alls är den alla trodde att man var...eller den man själv trodde man var...eller är det helt enkelt av ren och skär lathet...
 
Vi lever i en värld av enorma förväntningar...det är väldigt lätt att glömma bort sig själv...att vara sann mot sig själv innebär inte att man automatisk är egoistisk och bara ska tänka på sig själv...tvärtom, man ska våga se sig själv som den man är och lyssna till sina egna behov...osjälviskt och villkorslöst...kunna känna att man behöver vila och se till att man får vila...utan motkrav...våga ge utan att förvänta sig nånting tillbaka...och om man upptäcker att man sitter och irriterar sig över att inte få något tillbaka kunna våga ställa sig själv frågan varför man gör det...varför vill jag få något tillbaka när jag ger villkorslöst? Jo för att man är precis som alla andra, inte ett dugg mindre behövande, alla vill ha uppmärksamhet och bekräftelse...men vågar man erkänna det? Nej oftast inte...vi går med ett leende på läpparna och säger "nej men det behövs inte...jag klarar mig, inte behöver du det..." osv...och sen går vi hem med en känsla av att inte få något tillbaka..."jag som alltid ställer upp, varför är det ingen som säger något om det" osv...
 
Det är mänskligt och fullständigt normalt att känna så, men man får inte fastna i det och låta det styra. Man måste försöka släppa det och träna på att kunna vara den man är, ge av sig själv inom rimliga gränser, vill man utplåna sig själv för någon annan får man göra det, men man kan inte begära att dom ska förstå det och förvänta sig lika mycket tillbaka, för det går inte. Och framförallt måste man sluta med att få dåligt samvete hela tiden för att man säger nej.
 
Jag har kommit underfund massor med gånger att jag gör fel mot mig själv...ställer upp för alla för att jag vill det, jag har en tendens att tro att jag är odödlig (ganska dumt eftersom jag tror på ett liv efter döden...) men sen går det av bara farten ibland och jag gör saker fastän jag inte alls vill och känner efteråt att jag blir tokig på mig själv som inte sätter en gräns och så blir jag irriterad på andra för att dom fortsätter att kräva och går där och ser så glada ut och inte förstår hur trött jag är...men hur ska dom kunna veta när jag inte säger nåt och lurar både mig själv och omgivningen...men det går framåt och nu händer det bara ibland...ganska sällan.
 
Det svåraste av allt är ju att erkänna för sig själv om man faktiskt gör fel och inte har reflekterat över det, men så kommer en känsla krypande att man gör så där som man hör andra, och kanske sig själv också, säga att det är fullständigt obegripligt att förstå hur nån kan göra så?? Det är ju inte kul att räcka upp handen då och säga "jo det skulle jag kunna förklara..."
 
Livet är en enda stor lektion...läxor får man om man inte blir klar på lektionen med det man skulle...rast får man lov att ta ibland med jämna mellanrum...för att orka lära och ta in...det behövs lov också...just nu känns det som om jag skulle behöva ett extra sommarlov ifrån mitt liv...lämna in hjärnan på expeditionen och hämta ut den igen när sommarlovet är slut...jag skulle helt enkelt behöva en mental vila. Det går ju inte att pausa eftersom livet fortsätter, men man kan försöka stanna upp och fylla på lite energi dom stunder man har möjlighet...tillsammans med nån man tycker om...i naturen...på promenad...fika med en vän...det som känns bäst.
 
Det kommer alltid att vara stunder när man tycker att det känns jobbigt, men så är det. Det är bättre att lägga fokus på dom stunder man tycker känns bra.
 
Med kärlek från mig till er.
 
 
 
 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

så sant, så sant...

Svar: Skriv gärna namn till kommentaren så att det syns vem som kommenterar :-)
mammatillattabarn.blogg.se

Kommentera inlägget här :