mammatillattabarn

Det dyker ju upp en hel del funderingar...och vad intressant det är när man läser nåt eller hör nån berätta nåt som får en att komma till insikt med saker man själv trodde man förstod och hade koll på...och det visar sig att det hade man inte alls...

 

Jag har ju levt i en relation som jag tyckte var jättebra på många sätt, och det var den också, beroende på vad man menar med bra. Allt är ju relativt. Men som den personlighet jag är som vill vara alla till lags och ställa upp och bry mig om, för det vill jag verkligen, så är det ju lätt att man missar gränsen för självutplåning...eftersom vi har många barn, 8 st för er som missat det, så lever man ju i en slags verklighet som inte riktigt ser ut som andras, det blir en livsstil. Och eftersom jag är en sån som inte vill stå i centrum så blir det ju automatiskt så att man fortsätter att leva som om man hade en familj med 3 barn ungefär...man tror att man ska hinna lika mycket som en vanlig familj, man tror att man ska orka lika mycket som en trebarnsmamma, man fattar inte alls att det inte funkar att bo i ett hus på 300 kvm som ska totalrenoveras, för det kommer ju att bli så himla bra när det blir klart...att det förmodligen aldrig kommer att bli det går ju inte upp för en eftersom man lever i en slags förnekelse och fortfarande tror att, bara det blir färdigt kommer allt att kännas så himla bra...samtidigt som sambon har egen firma, för han lever ju också i förnekelse, och ska klara allt själv, på egen hand...det tillhör ju lite den typen av människor, duktighetsmänniskan, att göra så. För att kunna klappa sig själv på axeln och säga, vad duktig du har varit nu som rustade hela huset själv, samtidigt som du jobbade med din firma dygnet runt och din förträffliga sambo går där hemma och tar hand om alla 8 barnen själv och försöker leva ett alldeles normalt liv med allt vad det innebär...är det inte helt underbart så bra vi har det...?

 

Som sagt var...allt är ju relativt...

 

Alkoholen är ju liksom självklar tillslut för att man ska överleva...eller...personligen tror jag att det ligger på ett mycket djupare plan än så, man tar till alkoholen för att det blir roligast så...beroende var man redan långt innan alkoholen ens kom på tal. Beroende av bekräftelse, beroende av sällskap, uppmärksamhet, beröm...

 

Hur ska man veta om man byggde sitt förhållande på kärlek eller ett enormt behov av bekräftelse...och man hittar en partner som bekräftar en och fyller det där tomrummet som alltid funnits där, men aldrig riktigt gått att sätta fingret på? Vi har aldrig sagt fula ord till varann eller skrikit en massa, kallat varann för nedlåtande saker. Vi har haft det jättebra när det varit bra, haft kul tillsammans...men med facit i hand, vad är egentligen bra? Baksidan är ju att aldrig kunna känna sig lugn, ingen trygghet, alltid vara rädd för vad som händer om han dricker, alltid ensam, även om man är många i huset och barnen finns, men fokus ligger ju på att känna sig älskad av sin partner...så mycket tid och energi i onödan på att bara få känna att man duger och inte behöva vara rädd för att bli lämnad.

 

Som sagt, allt är relativt...

 

När jag läser om andra människor med alkoholproblem och medberoende som är helt lyriska över att dom kommit till insikt och tagit sig ur det mest kritiska blir jag både glad och sorgsen...glad för jag kommer ihåg hur underbart det kändes, jag fick tillbaka en partner som jag inte trodde var möjligt att få, hundra gånger bättre än det var från början, och jag trodde, hoppades att det skulle vara för evigt, även om man säger till alla att man tar en dag i taget och man vet att det kan bli bakslag...jaja, man vet, men eftersom man är medberoende så lurar man ju sig själv även där...verkligheten kommer ikapp, och DÅ börjar det gå upp för en hur det är och inte hur man trodde att det var.

 

Nu har det gått ett par år, jag har fortfarande dagar som är förjävliga, men är otroligt tacksam för att jag har kommit ur den värsta förnekelsefasen...nu lurar jag bara mig själv ibland, men jag har en vän som också lurar sig själv och vi brukar putta på varann ibland med nåt sms här och där, för det mest sjuka och helt skruvade är det nästan ingen annan som förstår...

 

Nu har jag skrivit en massa som jag inte alls hade tänkt skriva om när jag började...får ta det andra en annan gång.

 

 

Så lätt det är att tro att medberoende handlar om att vara en alkoholist eller drogmissbrukare till lags...så otroligt fel man förstår att man har när man sakta börjar inse att medberoende handlar om hela ens eget sätt att vara, andas, leva, jobba, ja överhuvudtaget hur man förhåller sig till allt runtomkring. Och länge trodde iallafall jag att det var för att jag levde med en beroende som jag blev medberoende...fel...det är för jag har benägenhet att utveckla ett medberoende, jag har förmodligen varit det hela mitt liv, som jag drogs till en med beroendepersonlighet...

 

Sånt där kan det undermedvetna nosa sig till på mils avstånd och när man möter urtypen för beroende som oftast är väldigt charmig, snäll, social, rolig, lite omogen som dom inte döljer på nåt sätt, för dom vill träffa nån som tar hand om dom, så försvarar man det med att han är ju så himla go...och katastrofen är ett faktum. När man efter ett tag känner att det inte känns bra så skjuter man naturligtvis undan det eftersom det inte är något som egentligen är fel, det känns bara inte bra. Och så fortsätter det år efter år tills någon lämnar...oftast är det nog inte den medberoende som lämnar, för man vill ju så gärna att det ska bli bra, det är ju tillslut det enda det går ut på. När jag fick höra på anhörigveckan att det var väldigt vanligt att förhållanden tog slut efter en behandling så blev jag förbannad. Det kunde väl ändå inte vara meningen att det skulle ta slut om jag nu hade kämpat så in i helvete och dessutom varit med på en anhörigvecka och fått reda på att det handlade lika mycket om mig.....

 

Medberoende är man resten av livet, men man kan lära sig ha ett sunt förhållningssätt till det. Det dyker hela tiden upp nya insikter, det jag trodde att jag hade kommit på ena veckan, kan visa sig vara något annan en annan vecka. Något som jag lagt märke till är hur lätt det är att se på andra medberoende hur dom är i vardagen när man själv fått distans. Förr kunde mitt undermedvetna nosa sig till en beroende...nu har den förmågan utökats med att kunna nosa sig till även medberoende...

Dagar går, veckor blir till år, medberoendet består...men numera pratar jag om det och kan känna en styrka i att förstå att jag inte alls behöver ha full kontroll själv.

 

"When you think everything is someone else´s fault, you will suffer a lot." -Dalai Lama

 

 

Om man känner att det är något som inte känns bra, men man inte vet varför, ska man åtminstone försöka ta reda på varför. Ibland kan man ju få en obehagskänsla och i dom flesta fall är det ju på grund av att man känner av nåt som inte är bra. Hur vet man då att det verkligen är intuitionen som försöker säga en något och inte bara ens egen rädsla för det man har omkring sig? Ja det kan man ju inte riktigt veta, enda sättet att få reda på det är att ta reda på det.

 

En bra början är att ta det lite lugnt och försöka ta reda på fakta om det man känner obehag inför. I många fall är det kanske inte så man trodde att det var. Ibland så kan det visa sig att man hade fel, alla saker behöver ju inte handla om mig. Och då var det ju förmodligen rädslan för att det skulle vara som man misstänkte som var obehagskänslan. Men ofta är det ju faktiskt så att det undermedvetna försöker tala om att man faktiskt bör avstå eller kanske till och med avsluta något som man inte mår bra av längre.

 

Det är inte att rekommendera att vara egoistisk, men det är skillnad på att vara egoistisk och att ta hand om sig själv. Om tex en relation eller ett arbete gång på gång påverkar en så att man inte mår bra, då är det dags att göra något.

Det finns egentligen inga rätt eller fel, det är aldrig helt lätt att veta om man har gjort rätt val eller inte. Jag har skrivit om det tidigare, men enda sättet att få reda på om det är rätt för mig själv eller ej, är att våga ta itu med det. Våga gå vidare. Man kan inte veta hur det är om man inte har provat. Inte förrän jag vågade kände jag att jag hade blivit av med klumpen i magen som jag inte ens visste att jag hade. Och det gör inget om man väljer fel heller. Ibland kan behöva välja fel för att förstå vad som är rätt.

 

Hursomhelst så ska man må bra och leva ett liv där det känns bra. Att våga känna efter vad man känner.

 

Ibland kan man behöva omvärdera också, ta en titt på sina egna beteendemönster och ställa sig själv frågan "gjorde jag rätt nu?" ibland blir man förvånad över hur mycket man gör och säger som man inte ens är medveten om. Det mest effektiva är att lyssna på sina barn och se hur dom agerar...där kan man få många jobbiga insikter. Dels känner man kanske igen sig i hur man själv har varit som man inte ens vill minnas eller kännas vid, dels så använder dom uttryck och säger saker som man inte alls trodde att man själv gör ganska ofta. Vi har så otroligt mycket invanda saker som vi har fört över till barnen, både bra och dåliga, så dom är oftast den effektivaste läraren. Dom har ju snappat upp allt som vi har känt, sagt och gjort under hela deras livstid, och för oss mammor så gäller nog en stor del av tiden när dom låg i magen också.

 

Så gör en inventering i ditt eget känsloförråd, du kommer att bli förvånad över hur mycket som finns som du inte visste om.

 

Ha en riktigt trevlig helg, det ska jag ha.

  

Ibland blir det bara inte av, så är det.

 

Livet rullar på, vardag igen efter alla helger och det är så skönt. Jag tycker om julen, men det är lika skönt att ta bort allt och gå vidare. Så ska man försöka leva överhuvudtaget, njuta av det man har och plocka bort det som inte behövs, man kan ju ta fram det igen vid ett senare tillfälle om man vill. Man behöver ju faktiskt inte kasta allt man rensar bort, vissa saker kan man ju bara lägga undan.

 

Leva i dag, det får man lov att träna på. Just nu tränar jag på att inte hela tiden bara vilja nåt annat än det jag gör, samtidigt som det är viktigt att ha drömmar och visioner. Och hur vet man att det inte beror på rastlöshet när man vill förändra, att man inte flyr vardagen och försöker slippa sina problem? Det vet man inte, man får helt enkelt prova sig fram.

 

Kort inlägg idag...jag hinner inte mer. Men huvudet fullkomligt bara snurrar av allt jag skulle behöva skriva...jag har börjat fortsätta på min bok. För jag har ju redan hunnit börja och kommit av mig två gånger. Men nu är jag på gång igen.