Sakta börjar det faktiskt sjunka in att man kan planera och drömma om saker och det finns en möjlighet att det blir som man önskar...det är inte automatiskt så att någon kommer att säga, nej vi får nog strunta i det för det funkar inte...det kom något viktigare emellan...jag trodde att mina drömmar var förbrukade...att dom var raderade för längesen för att det ändå inte var någon idé.
Men så plötsligt upptäckte jag att dom var ju bara placerade väldigt långt bak i ett litet skrymsle i hjärtat där dom låg i tryggt förvar till den dag dom kunde plockas fram igen utan risk för att bli trampade på...i ärlighetens namn så är det ju tur att inte alla drömmar ligger kvar...för inte vill jag ju vara ihop med några av dom som har legat på första plats...eller jobba som försvarsadvokat, taxichaufför eller manager åt nåt rockband...det har jag redan gjort i min vardag så det räcker och blir över...
Nej jag hittade den bästa drömmen av alla...att känna att man duger som man är...inte för att nån har sagt det, utan för att man känner att någon menar det. Att älska och bli älskad tillbaka genom handling...omtanke...kravlöst...
Barnen kommer alltid först...oavsett...i alla lägen...men en förälder som inte vågar erkänna för sig själv att man måste få sätta sig själv först ibland, för att överhuvudtaget orka...blir nog inte en bättre förälder för det...det är mänskligt att inte orka, mänskligt att känna att man blir helt tokig på att dom driver en till vansinne ibland...och väldigt viktigt att man står för att man känner så, för ett barn som känner förälderns frustration och samtidigt får höra att det är absolut ingen fara, allt är bra, kommer bara att lära sig att det är helt okej att undanhålla sanningen...att man inte alls behöver stå för vad man känner...ja helst av allt kanske inte känna jobbiga saker alls, utan mörka och dra på ett leende och låtsats att livet är underbart...
Vi är alla människor med drömmar...stora eller små...gör något av dom...
