mammatillattabarn

Har man lovat så har man lovat...så är det...brutna löften kan vara förödande...men går alla löften att hålla...jag menar om man gifter sig och lovar att hålla ihop i nöd och lust tills döden skiljer oss åt...och så utvecklas man åt olika håll och lever tillslut med någon man undrar vad man fastnade för...är det då man ska säga till sig själv, har man lovat så har man lovat?? Livet förändras, förutsättningar förändras och den enda man egentligen sviker är sig själv...och det är ju inte så smart eftersom man tillbringar en hel del tid med sig själv...

 

Man ska skilja på lova och lova...om man lovar barnen att man ska köpa godis och sen inte orkar åka till affären för att göra det, då får man ta sig i kragen och hålla sitt löfte...men om man som jag råkade lova i ett svagt ögonblick att aldrig bo med nån annan kille innan min yngsta flyttat hemifrån (hon har en otrolig förmåga att få mig till sånt och har vägrat släppa mig ur sikte sen hon föddes) då får man nog lov att sätta sig ner och förklara att förutsättningar kan förändras :-) sånt förstår nioåringar också...

 

Jag har lovat mig själv att försöka göra mitt bästa i det jag gör och att vara ärlig mot mig själv...jag har också lovat mig själv att inte svika mig själv igen...och jag försöker verkligen göra mitt bästa för att inte svika mina barn. Det är inte helt lätt och jag får väl hoppas att dom om dom startar en blogg om några år inte gör det för att dom behöver skriva av sig pga morsans oförstånd under uppväxten :-)

 

Rannsaka er själva, ge några löften som ni kan hålla, lyssna till erat inre och gör för guds skull som er egen själ säger åt er!

 

Medberoendet finns alltid kvar...tro inget annat...det ligger bara och väntar på rätt tillfälle att knacka på axeln...fast det har gått lång tid och man tycker att man har släppt det där och förstått och bearbetat och allt som hör till, så slår det till med full kraft när man känner sig som mest stark och trygg..."trodde du att jag hade glömt??...att jag var borta för alltid??...medberoendedjävulen finns alltid kvar...bara så att du vet..." ett par minuter i en gammal situation och man trillar dit direkt och innan man hinner förstå vad som händer reagerar man med alla undanstoppade känslor på samma gång...man känner igen blicken, tonfallet, maktlösheten, förvirringen...man tror faktiskt för en liten stund att det är så illa så att allt som gick snett är ens eget fel...det enda som skiljer är att nu tar det bara nån dag så förstår man vad som hände...man skiter fullständigt i vad som händer med motparten, allt går inte längre ut på att bli omtyckt och att försöka vara till lags...att ständigt vara rädd för att inte duga...en rädsla som gör en handlingsförlamad och totalt oförmögen att ta tag i nånting till slut...

 

Någon sa att man är fri att välja, men man är inte fri från konsekvenserna av sina val...det är sant...huvudsaken är att man inte gör konsekvenserna till ett livslångt straff...väljer man fel tar man tag i konsekvenserna och sen måste man förstå att man har rätt att gå vidare, inte fastna i nåt känslomässigt fängelse. Men det sitter där ständigt i bakgrunden som en liten påminnelsen om att det är bättre att kapitulera inför det faktum att man måste förstå vem man är och hur man fungerar och framförallt hur man reagerar.

 

Vi är alla lika mycket värda individer, med brister hit och dit, fantastiska egenskaper i mängder om vi bara lär oss att uppskatta oss själva och andra.

 

"Gode Gud, ge mig en häst"...det sa jag ofta tyst för mig själv när jag var liten...eller åtminstone en hund...som skulle heta Milou...för jag älskade att lyssna på Tintin-skivor...det hjälpte inte alls, jag fick varken häst eller nån Milou...jag fick en katt som jag blev allergisk mot...och var tvungen att göra mig av med...jag fick däremot åka och rida hur mycket som helst i ett stall på andras hästar...det var jättekul, men jag hade ju velat ha en egen...jag var alltså inte nöjd med det jag hade, jag ville ha mer...det fick jag tillslut...och upptäckte efter ett tag att hur kul det än var så var det dyrt och tidskrävande...man ska vara noga med vad man ber om.

 

Om man istället känner sig tacksam för det man har, tar vara på det som är bra, och önskar sig det man bäst behöver, så blir det oftast som det ska vara.

 

Om man slutar tro att man vet bäst själv vad man behöver, för det är oftast det man tror man behöver för att må bra, och istället är öppen för dom förändringar som kan behövas så blir det så mycket bättre.

 

Det är lätt att tro att livet blir bättre bara man får det där huset man vill ha...eller mannen man drömt om...eller ett barn till...eller nya kläder...eller inredningsprylar...mm...men...det löser ju ingenting om man inte är tillfreds med sig själv. För att livet ska bli så bra som man vill, måste man först lära sig vara lyhörd för vem man är.

 

Men man måste ha drömmar...och framtidsvisioner...

 

 

 

Visst är dom bra, insikterna...förbannat jävla jobbiga också...beror på hur man ser på det...när man blir sådär tråkigt påmind om att man inte har ändrat sig alls som man trodde eller hade hoppats på...behöver ju inte vara livsavgörande saker...kan vara nåt så simpelt som att man har intalat sig att man har blivit nyttig och duktig...äter nästan inget godis alls längre...ända tills man hittar kvitton från ica i jackfickan och råkar veckla ut dom och upptäcka att det bara var en liten illusion...en chokladbit inhandlad på varje kvitto :-) eller dom lite tyngre insikterna som handlar om inställning till livet eller så...när man upptäcker att man haft diskussioner om något och så blir situationen tvärtom och man står inför faktum att man är exakt lika rädd för förändring och vad som kommer att bli resultatet av en situation som den man haft diskussionen med...

 

Men så är det...och vad skulle hända om man inte fick dom insikterna...förmodligen inte ett skit...man skulle stå där och undra varför det aldrig blir nån förändring...

 

Det är en enorm styrka att kunna se sig själv ifrån ett annat perspektiv ibland och kunna ta in det man ser och förstå att man kanske måste ta tag i vissa saker ibland, även om det bär emot. :-)

 

Jag har lärt mig det här senaste året att det alltid är bäst att ta tag i saker som man måste, oavsett om det känns bekvämt eller inte...och erkänna att man behöver hjälp ibland...och lära sig att man faktiskt kan ta emot hjälp också...ensam är definitivt inte starkast...även om mitt mantra de två senaste decennierna har varit, kan själv och jag klarar mig alltid...helt korkat när det liksom blir det som blir det viktigaste...att visa omvärlden att man klarar sig själv, när det enda man egentligen behöver är hjälp.

 

Men nu vet jag...två tillsammans som är starka självgående individer blir ett oslagbart team. Och det är en styrka att våga vara sårbar. Man blir starkare av det. :-)

 

Jag vet också att när man träffar rätt så spelar inget annat så stor roll längre.