mammatillattabarn

Idag är en bra dag...vaknar hyfsat utvilad och solen skiner...carpe diem...just nu fångas inte direkt några dagar här....ny dag nya möjligheter...inte hela sanningen...möjligheter finns alla dagar, om man har förutsättningar att ta tillvara på dom.

 

Jag vet inte om man kallar det här att vara utbränd...vidbränd kanske, eller trög i huvudet...men utbränd vet jag inte...jag kan fortfarande skratta, fast jag vet inte alltid varför, jag gråter inte för allt möjligt längre, det har jag redan passerat...nu är jag mest avstängd, ibland tänker jag att jag kanske egentligen bara tänker för mycket...så att hjärnan har fått kortslutning...men samtidigt vet jag att jag passerat stadiet för längesen när jag skulle ha sagt stopp, nu räcker det. Man kan bli utbränd, om vi nu ska kalla det för nåt, på allt möjligt. I mitt fall är det nog så att jag aldrig kommer att bli riktigt klok på vad egentligen, det är nog bara en lång rad av händelser i livet där man desperat försöker vara ordnande, fixande, duktig, kompetent, ja-sägande, arg, förstående, lyssnande, snygg, till lags och framförallt...en bra människa.

 

Livet fortsätter ju i vilket fall som helst...men du är väl sjukskriven, säger många...nej, jag har inte råd att vara sjukskriven, så jag söker jobb och vilar under tiden. För jag är arbetssökande också...

 

Nu tänker jag att det finns en mening med allt, har tankeförmågan lagts på is, så är det för att man ska vila, den finns ju kvar bakom "luddet"... för det känns som bomull i hela huvudet.

 

Jag får helt enkelt tänka om, vad vill jag göra...hur vill jag ha det...dra i handbromsen och fånga några dagar...skissa på ett hus, en framtid och ägna mig åt dom jag vill vara med.

 

Och till alla som får en kick av att vara duktig...fundera på vad som ger den kicken...lyssna till den där känslan som säger om det är ett behov av bekräftelse eller helt enkelt bara en tillfredställelse i att ha gjort rätt...för vem är jag duktig?

 

Kom ihåg att det enda som existerar är just denna sekund som är nu, varken före eller efter. Försök att fånga den. För din skull.

 

Så har då orken helt tagit slut...när man minst anar slår det till...den totala bedövningen och allt bara stannar av. Så går det när man inte lyssnar på sig själv och sin kropp...jag vet att min hjärna har skrikit sig blå ganska länge, men som den duktighetsperson man är så väser man bara tillbaka "tyst, jag har inte tid..." inte tid? Och när ska man då ha tid...att ta hand om sig själv, så man kan fungera som man ska och vara den duktiga person man vill vara. Duktig...ett riktigt äckligt ord om du frågar mig...inför vem ska man vara duktig...ingen, man ska bara vara så bra man kan utifrån dom förutsättningar man har...ingen har rätt att kräva att man ska vara något mer...att försöka prestera mer än man rimligtvis klarar av är som att be en elefant klättra snabbare upp i en palm än apan han är kompis med.

 

Hur blir det såhär...det börjar när man är väldigt liten...någon kanske säger "men gud vad duktig du var som kunde skriva så fint!! Du kanske skulle vilja skriva mera och lite svårare ord? Blixtsnabbt har man fattat att det är det som krävs för den känslan av stolthet som uppstår när man känner sig duktig...man behöver visa att man kan lite mer...och för vissa blir det en morot, men för väldigt många blir det bara ett effektivt sätt att pressa sig till det yttersta för att veta att man duger. Omedvetet följer det med resten av livet, i arbetslivet, i familjen, bland kompisar, fritidsintressen...alltid måste man vara så himla duktig för att man har ju varit det jämt innan och man höjer ribban för förväntningarna själv hela tiden...

 

En person sa nyligen till mig..."jag hade nog förväntat mig lite mer, det var inte riktigt lika bra som förut"...jag tänkte inte ens, utan kände genast att jag borde gjort lite bättre...efter ett tag slog det mig...vem hade bestämt förväntningarna? Var det ens rimligt att leva upp till dom outtalade förväntningarna...nej, i det här fallet var det inte det, men det var bara en ren tillfällighet att det mönstret bröts.

 

Varför stannar man i situationer som ingen kommer att tacka en för när dom väl har kraschat...det är ju knappast någon som säger "men gud vad duktig du var nu som körde slut på dig själv så att vi fick ett bra resultat"...Nej det är bara att lura sig själv...

 

Jag har varit nära gränsen många gånger av olika anledningar...men aldrig förut har hjärnan lagt av...tidigare har det bara varit panikångestattacker och minnesluckor, som man effektivt lär sig hantera och vila sig ifrån när ingen märker. Med tiden funkar man igen...men när det tar stopp, då blir det liksom bara värre ju mer man vilar...det är som att kroppen inte riktigt vågar lita på att den äntligen får vila, så att den släpper kontrollen lite succesivt i början och sen när den förstår att det faktiskt har hänt...hon har stannat upp...DÅ slår den ut all funktion på samma gång...det blir som ni förstår ganska komplicerat om man dessutom har kontrollbehov och inte vill verka varken korkad eller ha noll koll att försöka mörka att man inte fattar något...så det är bara att ge upp...

 

Nu är jag mellan två jobb...vilar och sover så mycket jag behöver och använder dom dagar jag har som fungerar riktigt bra att göra andra småjobb som jag har...fungerar bra när man lär sig lyssna på sig själv och inte försöker göra något när det inte fungerar.

 

Till saken hör att det finns ju en familj som dessutom kräver sitt som sig bör, med allt vad det innebär...då får man tänka att det är tur man har det...annars skulle ju allt stanna av.

 

Vad ska man då lära sig av sånt här...jo att man faktiskt inte kan förvänta sig att en elefant inte kan klättra i träd...och det förstår ju alla...eller...

 

När är man inte längre 40+ utan 50-? När man passerat 45 tänkte jag...men så sa en på jobbet till mig att 40+ är man resten av livet :-) vad bra...då är jag det :-)

 

Jag har ju en tendens att fundera för mycket, på allt möjligt, oftast jämt...ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Tankar sätter igång känslor och har man för mycket olösta känslor så går man ju igång på alla cylindrar vid minsta tanke på något jobbigt. Därför ska man inte fastna i tänket om det påverkar negativt.

 

Men det är ju bra att tänka också, för att få igång allt det som ligger under ytan så man kan bearbeta och bli klar med det nån gång...så vilket är då bäst, tänka eller inte tänka? Fundera eller inte? Logiken tar lätt över och det blir tankefällor som sätter käppar i hjulet. Hursomhelst, man får helt enkelt prova sig fram...eller prata med nån om vad man känner eller vad man fastnat i.

 

Jag har i alla fall bestämt mig för att vara 40+ resten av livet och genomföra alla drömmar och ideér som jag haft och som går att genomföra :-) för vem kommer att fundera om jag gjorde det jag drömde om den dag jag inte finns mer...förmodligen mest bara man själv i samma ögonblick man förstår att man inte får nån mer chans. Jag ska på begravning snart och det var en gammal person som levt ett långt och relativt händelserikt liv...men det får mig naturligtvis att fundera på om han gjorde det han ville...eller var det många saker som inte blev av eller aldrig blev sagda...kommer vi aldrig att få veta, men jag har gjort en liten lista över saker jag ska genomföra :-) i alla fall göra mitt bästa för att genomföra.

 

MÅ BRA :-)

Jobba och bo i USA en period i livet

Jobba med att hjälpa människor att må bra och hitta sin egen potential

Bygga ett eget hus

Skriva en bok

Skriva andra saker som jag vill skriva

Sen skulle jag gärna vilja ha ett eget typ "Mia på Grötö" program...ja jag vet, det är ju inte så troligt, men man får önska vad man vill :-)

 

Nu är det målfokusering som gäller...

 

"If you can dream it, you can do it"

 

 

 

 

Man kan ju blunda hur hårt som helst för det man inte vill ta till sig i livet, men förr eller senare faller det ner framför fötterna på en ändå. Mitt liv har varit kaos till och från genom livet, ett slags ordnat kaos...sen finns det naturligtvis olika grader av kaos, men det är så lätt att man försöker hitta lösningar hela tiden som man tror är det bästa.

 

I natt vaknade jag av att någon knackade mig på ryggen, jag trodde automatiskt att det var den jag sov bredvid, men självklart var det inte det, han sov som en stock och förstod inte alls vad jag menade.

 

Under dagen sen så har det hänt saker som jag förstår nu att jag inte alls kan bortse ifrån utan absolut ska ta tag i och utveckla vidare. Det har jag vetat hela tiden innerst inne, men eftersom jag är lite trög, så måste jag bli väckt mitt i natten av någon som inte syns för att förstå...

 

Jag är oändligt tacksam för min förmåga och för möjligheten att få vara en del av det som händer i mitt liv...det som kan verka som en katastrof ena dan kan visa sig vara det som behövdes för att ta ett annat spår andra dan.

 

TACK!!!

 

Jag skulle ju verkligen behöva träna...men jag hör inte att hjärtat säger att jag måste...jag menar mitt fysiska hjärta...för det andra hjärtat i mitt liv frågar lite då och då om jag inte skulle vilja...undrar vad han menar med det?? ;-) Klart att jag vill, jag har bara inte haft tid än...och inte känt mig motiverad...och inte känt den där dragningen när man vet att det är sitt kall... :-D ....men snart så :-) Finns inga bortförklaringar, antingen så gör man det eller inte...

 

Vad lätt det är att blunda för saker som pågår i ens liv, saker man kan påverka själv, men inte förstår för att man fokuserar på att det inte funkar. Sen är det sakerna man trodde var över för längesen, men som finns kvar långt, långt inne tills man är och skrapar på dom lite och vips så är det uppe till ytan igen. Som att röra i en kopp där sumpen sjunkit till botten, rör man inte, utan dricker fint så ligger den där stilla, men rör man så blandas den upp med kaffet och det blir inte lika gott. Man ska sila så många gånger så att man kan vara säker på att det inte sjunkit nåt till botten.

 

Jag har kommit så långt i mitt liv så jag förstår att jag inte kommit så långt som jag tror ibland...det är skönt.

 

Det tål att upprepas ofta...det finns en mening med allt som sker, det är inte säkert att jag gillar den meningen alltid, men med facit i hand och lite distans brukar man ändå känna sig glad över resultatet.

 

Saker man kan tänka på:

 

Älska mycket

Tänk positivt

Värdesätt livet

Ta inte så hårt på motgångar, där föds ofta framgångar.

Var snäll mot dig själv

Se saker som händer som dom är och inte som man vill att dom ska vara.

Sjung mycket och högt (kanske i bilen om man är själv eller så...)

Dansa ofta

Lyssna, ofta sägs det mer mellan raderna

Och kom ihåg, endast det man själv upplevt kan man vara helt säker på att det är sant, resten är bara någon annans uppfattning.

 

 

Jag har många idoler, en av dom är Anna Eriksson Skarin, en gammal kurskompis och helt outstanding i att följa hjärtats röst. Idag läste jag en sak hon skrivit på facebook:

 

”Jag ska skriva böcker, dikter och låtar.
Inte för att jag skapar perfekta verk – utan för att mitt hjärta säger att jag måste.

Jag ska sjunga, prata och berätta.
Inte för att någon vill lyssna – utan för att mitt hjärta säger att jag måste.

Jag ska bryta mönster, ramar och låta mig ifrågasättas.
Inte för att jag vågar – utan för att mitt hjärta säger att jag måste.”

 

Då slog det mig vad mycket jag vet att jag måste, inte för att jag vill eller ska, utan för att mitt hjärta säger att jag måste...

 

Precis som Anna skriver så har jag alltid vetat vad jag måste, men det tog lång tid innan jag kunde skilja på vad som bara var ren tjurskallighet över vad jag trodde att jag måste bevisa och vad som egentligen är en djupt liggande vetskap i hjärtat.

 

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat ett nytt liv, men det kan väl aldrig vara i onödan. Jag tar bara små pauser från det nya livet lite då och då och tar ett litet sidospår tills livet puttar tillbaks mig igen och jag kan fortsätta börja ett nytt liv.

 

Mitt hjärta har skrikit sig hest en period nu och rösten dog precis när jag fick hjälp att fatta att det var dags att lyssna igen. Förlåt hjärtat...jag ska bättra mig...

 

För att jag måste...tack Anna!