mammatillattabarn

Jag vill att allt ska hända helst i förrgår...trots mitt till synes lugna yttre så har jag hemskt svårt för att vänta...ibland blir jag helt tokig när det inte händer nåt...hatar att ta det lugnt och bara se vad som händer...men ändå så vet jag ju att det är så det ska vara. Det blir när det blir. Och ofta är det ju bra att vänta och se...ibland för att ta hänsyn till nån annan...och det är det värsta...för det känns som om hela mitt liv har varit ett enda stort hänsynstagande till nån annan...vänta lite så att inte nån annan blir ledsen, så att inte nån annan tar illa upp, så att det inte förstör för nån annan...ändå så är det ju det som är det väsentliga många gånger...att vara tvungen att vänta så att det blir som det ska vara...inte ha för bråttom, och det har ju fattats några ogenomtänkta beslut i mitt liv genom åren...herregud vad naiv man är ibland :-) med facit i hand så är jag ju tacksam för att jag har varit tvungen att vänta många gånger...det har ju resulterat i att en hel del inte så smarta planer faktiskt har undvikits...hade jag inte varit tvungen att vänta och se så hade jag suttit med en hel drös renoveringsobjekt, en del unghästar som förmodligen inte blivit sålda, nån alldeles för dyr övernattningslägenhet i stan, en blomsterbutik, kursgård för att inte tala om påbörjade utbildningar till advokat, polis, terapeut, lärare och lite annat smått och gott :-)

 

Ibland är det bra att vara tvungen att vänta och se...patience, please...och som en liten påminnelse om det just nu när jag vill att allt ska ske på en gång så fick jag ett litet kort idag när jag var hos en vän och spontant drog ett kort i en änglakortlek...som hette just "patience, please" i betydelsen till kortet stod det bla "du undrar varför det inte händer som du vill? Det är för att du behöver luta dig tillbaka och vänta, ha inte för bråttom"... jaha, säger ni det??... otippat....

 

Så nu är det bara att ha lite patience...things will work out as they should...förmodligen :-)

 

En dag kanske det blir som jag ville att det redan skulle vara...eller det vet jag redan att det blir...så nu lutar jag mig tillbaka...

 

 

Så är jag här igen...vid det som har varit som mitt andra hem sen 2006 när jag för första gången kom hit på en kurs i personlig utveckling. Efter det har inte mitt liv varit sig likt...har man en gång påbörjat en resa i sitt inre går det inte att kliva tillbaka...man kan kliva av tåget och stå kvar där man klev av, men man kan aldrig börja om...för har man en gång gläntat på dörren till det som är ens innersta, så är man inte densamma. Det har varit många gånger när jag undrat varför jag ens tog tag i det och började, men jag har alltid kommit fram till att jag hade aldrig kunnat stå kvar och stått ut med att inte trivas med mig själv...att alltid ha känslan av att nånting fattas...hitta sig själv som det så fint heter...vet inte om jag har hittat mig själv ännu, men jag har i alla fall hittat delar jag inte visste fanns, både bra och dåliga. Jag är oändligt tacksam för att en vän till mig spelade in tvprogram och lånade ut till mig för många år sen som jag kollade på och kände att jag bara måste träffa ett av medierna i serien. Tack Åsa B-L!! Utan dig hade jag inte anmält mig till första kursen. :-)

 

Jag är inte samma person nu som då...jo jag är fortfarande Susanne, mamma till åtta barn, medberoende, glad, osäker, omtänksam, ödmjuk, snäll, ngt självutplånande ibland...men nu vet jag vem jag är och vad jag är värd...det visste jag inte förr. Jag har fortfarande skitdagar, när jag undrar vad det finns för mening med det som händer i mitt liv, men dom är inte särskilt många längre...och såna dar har alla. Nu vågar jag hoppa utan att veta var jag landar...alla kanske inte håller med alla gånger om att besluten är helt rätt, men det gör ingenting, för dom är mina beslut och dom känns rätt.

 

Idag är det inte någon kurs, nu är det en slags konferens skulle man kunna kalla det, med mycket diskussioner om näthat, seriös eller icke seriös, vad är okej och vad är inte okej...osv...

 

Jag kommer att komma tillbaka hit många gånger igen, kanske kurs eller något annat, Fanthyttan och Terry Evans har blivit ett inslag i mitt liv.

 

Det pratas ju om att man ska vara sann mot sig själv överallt...och så är det...men vad innebär det egentligen? Hur ska man kunna vara sann mot sig själv om man inte vet vad man ska vara sann om...eller hur man kommer fram till vad som är sant om sig själv...man kanske ska börja att ställa sig själv några frågor, vem är jag, vad vill jag, hur känns det jag kommit fram till...vågar jag vara fullständigt sann mot mig själv...vill jag verkligen veta vem jag egentligen är, vad jag egentligen står för...kanske är det så att vi mörkar en hel del för oss själva för att det känns jobbigt att erkänna att man inte alls trivs i sitt liv, för att det förväntas av oss att vi ska trivas...av rädsla för att såra andra, rädsla för att behöva fatta beslut om förändring, rädsla för att behöva stå upp för sig själv och erkänna att man inte alls är den alla trodde att man var...eller den man själv trodde man var...eller är det helt enkelt av ren och skär lathet...

 

Vi lever i en värld av enorma förväntningar...det är väldigt lätt att glömma bort sig själv...att vara sann mot sig själv innebär inte att man automatisk är egoistisk och bara ska tänka på sig själv...tvärtom, man ska våga se sig själv som den man är och lyssna till sina egna behov...osjälviskt och villkorslöst...kunna känna att man behöver vila och se till att man får vila...utan motkrav...våga ge utan att förvänta sig nånting tillbaka...och om man upptäcker att man sitter och irriterar sig över att inte få något tillbaka kunna våga ställa sig själv frågan varför man gör det...varför vill jag få något tillbaka när jag ger villkorslöst? Jo för att man är precis som alla andra, inte ett dugg mindre behövande, alla vill ha uppmärksamhet och bekräftelse...men vågar man erkänna det? Nej oftast inte...vi går med ett leende på läpparna och säger "nej men det behövs inte...jag klarar mig, inte behöver du det..." osv...och sen går vi hem med en känsla av att inte få något tillbaka..."jag som alltid ställer upp, varför är det ingen som säger något om det" osv...

 

Det är mänskligt och fullständigt normalt att känna så, men man får inte fastna i det och låta det styra. Man måste försöka släppa det och träna på att kunna vara den man är, ge av sig själv inom rimliga gränser, vill man utplåna sig själv för någon annan får man göra det, men man kan inte begära att dom ska förstå det och förvänta sig lika mycket tillbaka, för det går inte. Och framförallt måste man sluta med att få dåligt samvete hela tiden för att man säger nej.

 

Jag har kommit underfund massor med gånger att jag gör fel mot mig själv...ställer upp för alla för att jag vill det, jag har en tendens att tro att jag är odödlig (ganska dumt eftersom jag tror på ett liv efter döden...) men sen går det av bara farten ibland och jag gör saker fastän jag inte alls vill och känner efteråt att jag blir tokig på mig själv som inte sätter en gräns och så blir jag irriterad på andra för att dom fortsätter att kräva och går där och ser så glada ut och inte förstår hur trött jag är...men hur ska dom kunna veta när jag inte säger nåt och lurar både mig själv och omgivningen...men det går framåt och nu händer det bara ibland...ganska sällan.

 

Det svåraste av allt är ju att erkänna för sig själv om man faktiskt gör fel och inte har reflekterat över det, men så kommer en känsla krypande att man gör så där som man hör andra, och kanske sig själv också, säga att det är fullständigt obegripligt att förstå hur nån kan göra så?? Det är ju inte kul att räcka upp handen då och säga "jo det skulle jag kunna förklara..."

 

Livet är en enda stor lektion...läxor får man om man inte blir klar på lektionen med det man skulle...rast får man lov att ta ibland med jämna mellanrum...för att orka lära och ta in...det behövs lov också...just nu känns det som om jag skulle behöva ett extra sommarlov ifrån mitt liv...lämna in hjärnan på expeditionen och hämta ut den igen när sommarlovet är slut...jag skulle helt enkelt behöva en mental vila. Det går ju inte att pausa eftersom livet fortsätter, men man kan försöka stanna upp och fylla på lite energi dom stunder man har möjlighet...tillsammans med nån man tycker om...i naturen...på promenad...fika med en vän...det som känns bäst.

 

Det kommer alltid att vara stunder när man tycker att det känns jobbigt, men så är det. Det är bättre att lägga fokus på dom stunder man tycker känns bra.

 

Med kärlek från mig till er.

 

 

 

Det blir inte alltid som man tänkte...ibland får man tänka om...det kan vara svårt om man som jag gärna fastnar i att det SKA funka till varje pris...men det är dumt...man måste kunna släppa taget när det inte fungerar som det var meningen. Det öppnar faktiskt för nya möjligheter...jag har tackat ja till ett jobb...jag ska bli anställd igen...och det känns så skönt...livet som egen företagare passar inte riktigt in i min tillvaro just nu...det är helt enkelt för mycket med livet...och jag kanske inte alls är ämnad att vara egen företagare egentligen...tänker alldeles för mycket på alla andra...eller så är det bara så att det inte passar just nu.

 

Hursomhelst så känns det otroligt skönt att fatta ett beslut...att ta tillfället när det ges och tänka att det finns en mening, annars hade det inte dykt upp. Alltid sorgligt att lämna något man trivts med, men när det inte känns bra längre och påverkar ens liv på ett negativt sätt, så måste man gå vidare. :-)

 

Nu ser jag fram emot en nystart på alla plan...jobb, relation, hem...ja för det finns planer där med :-)

 

Massor med kärlek och pussar och kramar till alla som behöver!!!

 

Du borde väl ha blivit terapeut, var det en som sa till mig häromdan...ja det är många som sagt det genom åren...kanske jag borde ha blivit det. Jag bestämde tidigt att jag inte ville bli det för att det var förknippat med nåt negativt. I tonåren ville ofta killarna prata om hur dom skulle få dom snygga tjejerna...med mig...hur kul är det att hjälpa andra att få tjejer...inte var det ju nån som frågade hur dom skulle få mig..."du är så jävla bra att prata med Susanne"...mm...eller hur...nä, jag bestämde då att terapeut skulle jag verkligen inte bli...såna får inga killar...

 

Jag har ju förstått nu att jag kanske borde ha blivit terapeut i alla fall...för hur jag än försöker låta bli så är det ju det jag gör...pratar med andra om hur dom mår och hur dom kan förändra...det är ju inte säkert att jag har rätt, men ändå fortsätter det, människor frågar och berättar om sig själva och jag lyssnar och svarar...

 

Om man lyssnar på vad tillvaron försöker tala om för en vad man ska göra, så är det inte så svårt att veta vad man ska göra...ändå så blundar man och vägrar ta till sig, bara för att man bestämt sig för nåt som kanske inte alls stämmer...men vem vet, hade jag blivit terapeut kanske jag hade suttit i en fåtölj på en tråkig mottagning och bara lyssnat och pratat och inte träffat en enda snygg kille...eller så hade jag träffat en alldeles, alldeles underbar...men då hade jag ju å andra sidan inte fått mina barn och inte träffat dom jag träffat och det hade ju varit väldigt synd...så jag gjorde nog som det var meningen ändå.

 

Och jag har ju faktiskt träffat en alldeles, alldeles underbar...trots att jag inte blev terapeut...precis som det var meningen, vid rätt tid i livet...så cirkeln är väl sluten kan man säga.

 

Så jag fortsätter väl att lyssna och prata, både på mig själv och på andra...så blir det väl som det ska tillslut.

 

 

 

 

 

Jag trodde sommaren 2012 var den bästa...så fel jag hade...sommaren 2013 var bättre, fast utan det som var förra sommaren så hade jag knappast varit där jag är idag...och jag hoppas alla berörda parter vet vad dom betytt ifall jag av någon anledning skulle glömt att tala det. Och jag hoppas alla vet vilka dom är...listan blir lång. Gamla vänner, nya vänner, nygamla vänner, pojkvän...(kanske det inte heter i våran ålder)... :-) en massa upplevelser på extrajobbet med ungdomar, som måste upplevas för att man ska förstå känslan...ja det har hänt så mycket i sommar som jag är djupt tacksam för.

 

Jag hade ett samtal med en person idag om saker som händer och varför...man ska verkligen försöka se allt som händer som något som har en mening...tänker jag tillbaka på allt som hänt i mitt liv så hade jag verkligen inte varit den jag är idag om inte allt hänt...det har varit hårt många gånger, men med facit i hand så är jag glad...glad för otroheten, glad för medberoendet, glad för alla sömnlösa nätter, ångest, sorg, ungdomar med problem, hämtningar på nätter, fylla, slagsmål, förtroliga samtal, tårar och panik...det har gjort mig till den jag är idag...och jag är tacksam...för att det har givit mig livsglädje, förståelse, medkänsla, självförtroende, massor av nya vänner och ett rikt liv...men framförallt har det gett mig en övertygelse om att det inte finns mycket jag inte klarar...och det gav mig 8 barn! :-)

 

Så se inte det jobbiga i livet som enbart jobbigt, se det som möjligheter att gå vidare...det finns en mening.

 

 

 

Det är en myt att tro att allt som är meningen händer av sig själv...det gör det inte...men om man vill förändra något i sitt liv och fokuserar på det, så dyker det upp möjligheter som man kan ta emot om det är meningen att det ska förändras...är det inte det, så kan man önska hur mycket som helst...det händer inte ett skit.

 

Det är ju vanligt att man kanske vill ha något speciellt, ett hus, ett visst jobb, en speciell partner osv...då tänker man ju mycket på det och automatiskt så riktas energin mot det aktuella föremålet...man måste kanske också aktivt göra något, ta ett steg eller ringa ett samtal, ta kontakt osv...man måste helt enkelt våga påbörja förändringen. Är det då meningen, som det heter, så kommer det också att hända saker till ens fördel...men är det inte det så kan man försöka hur mycket som helst, man får inte det man vill ändå...för att det helt enkelt inte är meningen. Om man envisas med att fortsätta försöka och inte alls vill inse att det är fel, så kan det hända att man får som man vill...men eftersom det inte är meningen att man ska ha det så kommer det inte att bli bra i alla fall...så efter ett tag så inser man förhoppningsvis det och lägger ner...

 

Så innan ni stångar er blodiga för nåt som ni verkligen vill men inte verkar lyckas med...stanna upp och känn efter, är det något som försöker säga er att ni ska ge upp? Gör det isåfall...

 

Nu är det ju naturligtvis inte hela sanningen...för så enkelt är det inte alltid heller...ibland måste man kämpa lite extra för att få det man ska ha...om det ingår i livsplanen...men det handlar egentligen om att lära sig lyssna på sin inre röst, för den pratar nästan hela tiden och om vi inte är så förbannat upptagna med att fokusera på det som egot vill så kan man faktiskt höra rösten, som förövrigt har ett nära samarbete med magkänslan...det teamet är oslagbart om man låter dom få en framträdande roll i ens liv...

 

Sen finns det ju yttre faktorer som spelar in...familj, vänner, ekonomi...för att inte tala om självkänsla, som skulle kunna förstöra allt på egen hand...men det får bli ett annat inlägg...

 

Börja lyssna på den inre rösten...när du hör den har du kommit en bra bit på väg. :-)

 

Att tro att man vet är riktigt förödande...att tro att man vet hur nån annan mår eller känner sig baserat på egna antaganden, oftast grundat i tron om egen vinning, är riktigt idiotiskt...för hur ska man kunna veta hur nån annan mår om dom inte berättat själva förstås? Men det är lätt att tro att man vet...

 

Är det inte bättre att man koncentrerar sig på hur man själv mår? För visst är det ett ganska vanligt fenomen att vara bättre på andras problem och måenden än sina egna? Nåt som fascinerar mig är hur man lätt kan ge råd till andra utan att lyssna överhuvudtaget på det själv...om man skulle lyssna på alla råd man ger till nån annan och omsätta det i sitt eget liv har man gratis terapi...och man löser ganska många problem...om man vågar inse att man inte är ett dugg bättre själv...

 

Lita på magkänslan är också ett vanligt uttryck...magkänslan har aldrig fel...jodå, den kan ha jävligt fel...om jag inte vet hur jag ska tyda magkänslan utan bara antar att den säger det jag tror att den säger så kan det bli förbannat fel...LYSSNA på magkänslan är nåt helt annat...men då ska man också kunna vara öppen för att förstå att man ska vara objektiv och inte bara bestämma sig för att just min magkänsla säger det jag vill att den ska säga...jag vet, det är invecklat fastän det borde vara skitenkelt...det betyder helt enkelt att oftast hänvisar man till magkänslan när det är nåt man ska bestämma sig för som man gärna vill eller när man ska fatta beslut i något man är rädd för...då blir det ju gärna så att "magkänslan säger det man vill, för att man inte vill lyssna av rädsla att den säger fel...och tvärtom när man är rädd för nåt, så bekräftar magkänslan oftast rädslan om man inte vågar vara neutral och lyssna.

 

Har funderingar på att starta en kurs i läran om magkänsla och insikt...

 

 

Massor av pussar och kramar till ALLA!!!

 

 

Vad lätt man hamnar i roller som man nästan inte ens vet om, för att man tror att man ska ha dom...

 

Jag jobbar ibland på ett behandlingshem för ungdomar och då ska man laga mat åt allihop ibland...eftersom jag ansett mig själv inte kunna laga mat...utan lagar bara för att jag måste, så känns ju inte det som en bekväm situation...men måste man så måste man...så varje gång det blir min tur, så får jag lite småpanik och hör mig ofta säga "jag gör nåt enkelt, för jag kan inte laga mat"...ganska många gånger har jag fått frågan om hur det funkar att ha många barn och inte kunna laga mat...ingen aning, men det funkar uppenbarligen eftersom dom inte har svält ihjäl...

 

Så skulle jag då laga mat häromdagen på jobbet och det blev spaghetti och köttfärssås...jag gjorde som jag alltid gjort, men hade i lite annat som fanns i skåpet och tänkte att dom får väl äta det som finns...efteråt sa en "men varför sa du att du inte kan laga mat? Det var ju jättegott!"...ja, varför sa jag att jag inte kan laga mat?? Vet inte, men jag har aldrig tänkt att jag kan laga mat, för att det alltid har funnits någon annan omkring mig som har gjort godare mat...och när jag växte upp så var det ofta någon som sa när jag skulle hjälpa till "men du kan göra så här om du vill, för då blir det ännu bättre"...säkert i all välmening, men för mig betydde det att det inte var tillräckligt bra...så jag har tagit på mig rollen som hon som inte kan laga mat...när jag berättade det här för mina barn hemma så tittade en på mig och sa, men du kan visst laga mat...ja det kanske är lite dåligt kryddat ibland, men det kan man ju göra själv.

 

Så nu kan jag laga mat ifall nån frågar...tänker jag efter är jag nog ganska bra på att laga mat...kanske inte skitbra, men nästan :-)

 

Man tar dom roller som man antingen har blivit tilldelad någon gång eller helt enkelt tagit på sig själv och säger man något tillräckligt många gånger så blir det en sanning...

 

Lite då och då ska man ta sig en funderare på varför man gör som man gör...kanske upptäcker man att det är en hel del onödiga roller man har som man faktiskt kan skrota. Jag har skrotat en hel del den senaste tiden...jag har till exempel i hela mitt liv helt automatiskt trott att jag är inte är fin...varför vet inte jag, det är väl ingen som sagt att jag inte är fin, jag har bara inte tänkt så och när jag sett mig själv på bild så har jag aldrig gillat det jag sett och även om någon sagt att jag varit fin så har jag aldrig trott att dom mena r det på riktigt utan sagt det för att vara snäll...och hur sjukt är inte det då...då tar man ju inte någon på allvar och vem är det egentligen då man inte tar på allvar...jo sig själv...

Så nu när någon säger att jag är fin så tänker jag att dom menar det och försöker ta till mig det och vara stolt.

 

Jag blir aldrig riktigt klok på mig själv... :-)

 

Så slår det då till när man minst anar...den där lilla fula jäveln som viskar lite fint i örat och talar om att man antagligen inte alls duger...med ett litet flin...och oftast har det gått så lång tid att man inte ens kommer ihåg hur det kändes...när man är glad, säker och trygg...men i samma ögonblick som orden sjunker in så minns man hur det kändes...självklart är det så. Varför skulle jag duga? Hur kunde jag tro...Ja det var ju för att jag lät mig påverkas av en massa positiva känslor, tappade fotfästet och slappnade av...släppte all kontroll och bara åkte med...hade kul och trivdes med livet...hur kunde jag tro? Öppnade mitt hjärta och blev sårbar...då slog han till...den lilla fula jäveln med sitt flin.

 

Men han visste inte att jag bestämt mig...bestämt mig för att aldrig mer låta mig styras av nån liten ynklig figur som inte har ett eget liv...

 

Jag vet att jag duger...det har jag vetat hela tiden, men när det undermedvetna tar över så spelar det ingen roll vad man vet...det kan gå ganska långt överstyr innan man fattar vad som pågår...

 

Men jag vann den här gången...och kommer fortsätta vinna alla andra gånger...jag har lärt mig att det faktiskt räcker att vara bara jag...någon har visat mig att jag duger...

 

En härlig dag idag, fredag, solen skiner, Öregrund ikväll, kanske någon cider...vem vet :-) helgen kommer att bli en jagläggeralladjupafunderingaråtsidanochbaraharkul-helg...kan tänkas bli Öregrund på lördag också :-) ...eller en fest på hemmaplan...har inte bestämt ännu.

 

Ibland måste man ta ledigt ifrån allt funderande och all klokhet och bara vara gränslös och ha kul...inom rimliga gränser förstås, annars kan det bli jobbigt dan efter...

 

Just nu är livet skönt, känslorna går på högvarv och det är inte mycket som kan stoppa känns det som. Allt blir som det ska, bara att luta sig tillbaka och följa med.

 

Ha en riktigt jävla härlig helg allihopa, för det tänker jag ha!

 

Pussar och kramar i massor!!

 

 

Att förneka sina känslor är som att säga till sig själv att man inte existerar...förminska sitt eget värde...och vad vinner man på det? ...ingenting...det enda som händer är att man bygger upp en frustration över att man känner att det fattas nåt, att man inte är nöjd med sitt liv...man kan intala sig hur många gånger som helst att man är glad och tillfreds, det kommer ändå förr eller senare ikapp en att man får lov att känna efter vad man egentligen känner.

 

Hur gör man då? När man inte vet vad man känner? Man tillåter sig bara att känna att man inte vet...att låta det ta den tid det tar, men framförallt att tillåta sig känna ALLA känslor, även dom dåliga, för det är det som är själva poängen...att lära sig känna...och inte gå genom livet på autopilot...för det är inte farligt att känna...nästa steg är att lära sig hantera det man känner och inte fastna i det...förr eller senare faller det på plats.

 

I helgen har jag träffat nya människor, mkt trevliga. Sett hur mycket glädje det kan finnas om man bara bemöter med glädje...jag har en vän som har en bar...mkt trevligt ställe...och mkt trevlig vän... :-) Lärt mig att det kan bli precis hur bra som helst om man låter saker ta den tid dom ska...lärt mig att alla människor har nåt att lära en om man bara lyssnar...lärdomar kan vara stora och dom kan vara små...spelar ingen roll...se det positiva ur alla situationer.

 

Kärlek i alla former...till livet...till en solig dag...en mulen dag...människor runt omkring...alla oavsett relation...en speciell...och tacksamhet till det man har...och ödmjukhet inför det man inte kan få...det kanske finns en mening...

 

"Love is all we need"

 

 

 

Ja vad säger man, om ändå hjärnan kunde ta en paus ibland...tänker så jag blir andfådd...inte för att det kanske egentligen gör något, men ibland är det jobbigt att tänka för mycket, väldigt lätt att man förstör saker som ska vara som dom är om man börjar analysera...och det behöver inte alls vara negativt, man kan analysera sönder positiva saker också...tro mig, jag vet...

 

Fick en insikt igår när jag hade en snabb promenad till en postlåda som ligger 150 m från huset...jag har aldrig trivts att vara i våran stuga i Hälsingland och har haft en massa teorier om det...allt från att dom tvingade dit mig när jag var tonåring...ja jag satt faktiskt en hel midsommarhelg när jag var 15 och sa inte ett ljud på hela helgen...det har jag skrivit om i en dagbok som jag hittade...skitnöjd över att jag inte gav med mig och svarade på tilltal så att dom tillslut gav upp och slutade prata med mig...jag fattade ju inte alls att det bara förlängde mitt eget lidande :-) hursomhelst, jag har tänkt att det kan bero på att det finns små möss där som jag hatar...mygg...enbart en massa skog...för tyst...dålig stämning mellan mina föräldrar som påverkade oss andra...ja listan kan göras hur lång som helst...så helt plötsligt hann jag tänka, var har jag trivts då? Ja var har jag trivts?? Insåg plötsligt att jag faktiskt inte trivts riktigt nånstans...jag har sagt till mig själv och alla andra att jag har gjort det på varje nytt ställe...men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så har jag faktiskt inte gjort det...varför....jag har aldrig trivts med mig själv...aldrig varit tillfreds i mitt liv med mig själv...då är det svårt att trivas med nåt annat.

 

Nu kan jag helt ärligt säga att jag börjar trivas riktigt bra...både med mig själv och annat...det tog ett tag, men bättre sent än aldrig :-) jag har hittat ett ställe jag trivs på också...så himla bra så jag har fått hjärnan att stanna ibland...och när den tar en paus och hjärtat får en syl i vädret så känns det...riktigt bra...bara man får vänja sig :-)

 

 

 

 

 

Så drabbas man plötsligt...som många gånger förr...men det är lika häftigt varje gång...tacksamhet över det man har...

 

När man helt plötsligt bara känner att man är så tacksam för att man har sitt liv...hur jävla värdelöst det än kan kännas ibland...vad betyder egentligen det? Ingenting...att det är värdelöst ibland alltså...för det är det för alla...mer eller mindre...allt är relativt...människor drabbas av sorg, förluster, dålig ekonomi...missförstånd, brist på kommunikation, egna slutsatser, halvsanningar, helsanningar, halvlögner, egna tolkningar...sjukdomar, svek...brist på fantasi och helt enkelt en jävla motvilja att lyckas ibland...men vad betyder egentligen det? Ingenting...för det som betyder nåt är allt det andra som är lätt att glömma när det andra tar över...alla vänner, skit samma hur nära dom är...dom är vänner, bra eller dåliga, ytliga eller närmast hjärtat...det spelar ingen som helst roll egentligen för dom finns...nångång...om så bara en stund...livet finns om så bara för en stund...det har funnits för alla någongång...det gäller att ta vara på det man har när man har det...njuta av stunden och inte tänka på det man inte har...

 

Öppnar man sitt hjärta för att ta emot det man får kan man också ge ut det man vill till andra...jag vet, det låter kanske flummigt och många kanske tänker att det låter lite skumt, men det är faktiskt precis så det är...jag vet för jag har provat...sen kommer dagar när man stänger det igen för att man är så jävla rädd för att det ska göra ont om man förlorar och då blir det jobbigt...då får man ta sig i kragen och tänka att det är bättre att vara öppen och ta emot och riskera att det gör ont om man förlorar...det har ingen dött av...då har man ju i alla fall varit lycklig under tiden...

 

Och då har man såna här dar...när man bara drabbas av hallelujamoments och ler för sig själv mitt i ett ögonblick och känner hur man blir alldeles överlycklig över allt och inget. Det enda som irriterar mig är att jag inte kan ta den känslan och plantera in den i alla andras hjärta...för det är en önskan jag har...att få dela med mig av det jag känner just nu...till alla...

 

Jag tror det är det man kallar kärlek...ovillkorlig...

 

Det här är en jättefin text med ord som lika gärna kan vara till sig själv...eller vem man vill...men kanske mest egentligen till sig själv...

 

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig

Det är verkligen en konst att inte lägga sig i vad som är meningen för andra människor...hela tiden är vi ju och rotar i andras liv fast vi inte vet om det...en kommentar här och ett litet tips där...fast det hade varit bättre om vi hade hållit tyst och låtit det ha sin gång...och hur vet man? När ska man lägga sig i och när ska man låta bli? Ja det vet man inte...det får man lära sig att avgöra från gång till gång. Varför tror man hela tiden att mina råd ska kunna hjälpa...det kanske dom gör, men tänk om dom faktiskt hindrar den som får rådet att utvecklas i sin egen takt...göra sina egna misstag...ibland är det bättre att ta ett steg tillbaka och betrakta...

 

Alla har sin egen väg att gå och det är inte alltid självklart att dom närmaste har en betydande roll på den vägen...vi påverkar mest på bästa sätt genom att vara den vi är...kanske inte alltid som vi ser eller som vi tror, men helt klart som det är meningen.

 

Men visst är det en konst att hålla tyst ibland...

 

Ibland är det väldigt nyttigt att vara arg och frustrerad...lite jobbigt bara när man inser att det man är arg för är en påminnelse om hur man är själv...ja inte exakt likadan, men något åt det hållet...

 

När man försöker vrida och vända på problemet och man hela tiden kommer tillbaka till att det handlar om mig...och mina sidor som jag inte vill kännas vid eller kanske inte hade tänkt på att dom fanns...

 

Nu är ju jag en MYCKET fantastisk person med nästan inga brister alls...lät inte trovärdigt alls...massor av brister och fel som vem som helst...men jag försöker verkligen komma på vem jag är och försöker verkligen ta itu med det jag behöver...lyckas inte alltid, men är på god väg. :-)

 

Jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte hade en aning om...både bra och mindre bra...fast mest har jag börjat få en ganska bra bild av vem jag är och försöker lära mig att bara vara...som en vän sa...tänk inte så förbannat mycket...och en annan vän sa, fråga inte så mycket hela tiden...ibland är det bättre att låta det bara vara så ordnar det sig.

 

JA JAG SKA!!!

 

Jag har många vänner och det är jag otroligt tacksam för...alla bidrar på sitt sätt.

 

Ibland kan det som sagt vara en bra sak att reflektera över vad man är arg för...jag gjorde det och såg en sidda hos mig själv som jag inte är stolt över...men nu är den accepterad och instoppad i tryggt förvar där den hör hemma, ...i facket för ickeönskadesidorsommaninteärstoltöver :-) med en förhoppning om att den inte hunnit förstöra så mycket innan den ertappades...

 

Trevlig helg!!!

 

Ibland har jag riktigt svårt att förstå varför en del människor har så svårt att förstå...ja jag vet att jag är förstående och väldigt ödmjuk för det mesta...men även solen har fläckar...varför inte bara ta och sätta sig ner och se över sin situation...varför alltid skylla på nåt annat...varför alltid tro att det löser sig bara man blundar...varför tro att det blir bättre bara man håller sig undan...varför tro att man mår bättre av att nån annan får ta på sig skulden för att det inte blir som man har tänkt...varför och varför och varför...

 

Varför inte bara ta och ta sig en funderare på varför det inte blir som man tänkt...kan det bero på mig själv...förmodligen...allt är inte kärlek och ljus och pussar och kramar varje stund...man behöver bli förbannad också...ibland är det motigt och då är det bara så...då tar man sig igenom det...skaffar sig ett intresse...ett liv...vara självgående i sitt eget liv är ett riktigt bra mål att sträva efter...

 

Idag var jag förbannad...riktigt jävla förbannad...en stund...det är jag inte längre...det går fort över...då vill jag också fly...en liten stund...låta nån annan ta över...men det funkar inte så...jag får reda ut mitt liv...

 

Världen vimlar av hinder i ens väg, folk dör, orättvisor, krig osv osv...vad är det som får en del människor att tro att hela världens bekymmer ligger på deras axlar? Herregud, vakna upp...det pågår ett liv, med hur mycket underbara saker som helst...bara att börja ta för sig...

 

 

Bara en liten reflektion så där på kvällskvisten...

 

Pussar och kramar och kärlek i massor till ALLA...även dom som inte förstår att dom får det...

 

Det händer inte av sig själv...man måste börja skapa...och ett bra sätt är att börja ge...kravlöst...utan att förvänta sig nåt tillbaks...

 

Tänk hur olika man kan minnas saker...det som var minnet av något bra kan helt plötsligt gradvis ändras till minnet av något jobbigt...allt beroende på hur ens känslor förändras. Och saker som sägs finns inte i minnet för att man helt enkelt inte vill minnas...beroende på hur man känner för det som sägs...nu när jag sitter och skriver tex så börjar jag känna en jobbig känsla för att det dyker upp minnen av sånt som sagts, men inte menats...eller gjorts utan tanke på hur det sårar...nu har ju jag lärt mig att det inte är något farligt, så samtidigt som jag skriver att det inte är något farligt, så avtar känslan...men det har ju funnits långa perioder när jag inte hade lärt mig...när varje liten påminnelse av något som har känts jobbigt rör upp alla negativa känslor som någonsin lagrats.

 

Det är ju inte farligt att känna jobbiga saker, tvärtom, det är faktiskt nödvändigt...det ska man komma ihåg när man har semester med sina barn...och partner med för den delen...för hur mycket bygger vi inte upp förväntningar på semestern...det ska bli så himla mysigt och vi ska umgås med alla som en enda stor familj...så blir det helt åt helvete med ungar som blir griniga för att dom inte får som dom vill, det är för varmt, det är tråkigt, det är mygg, är vi framme snart, MAMMA, HON SLOG MIG!!! osv, osv...ofta ganska många mil i bil som enbart uppskattas av den som gillar att åka bil...jag tex älskar att åka bil...men inte med barn som inte gillar att åka bil...

 

Det borde vara obligatoriskt för föräldrar att få minst en vecka per år att semestra utan barn...med eller utan partner, beroende på hur man vill...jag började räkna efter hur många gånger jag semestrat utan mina barn. Dom första tio åren...aldrig...dom nästa tio åren...två gånger, sen har jag varit på lite kurser ett par dar åt gången dom senaste 6 åren...och jag och barnens pappa har aldrig varit på nån riktig semester tillsammans. Han var aldrig riktigt intresserad av det...

 

Nu när jag har fått distans till mitt tidigare liv med relation och familjeliv så ser jag ju att det inte var sunt överhuvudtaget...och jag var högst delaktig i det...det absolut svåraste man kan göra är att inse sin egen del i sitt eget liv...vad jag själv är med och skapar...vad jag inte hör för att jag inte vill höra...vad jag inte säger för att jag inte vill säga av rädsla för att såra...vad jag inte vill se för att inte behöva fatta beslut...vad jag inte vill inse för att slippa vara tvungen att ta itu med mig själv och mitt liv.

 

I år har jag semester utan barn...men först hade jag semester med barn och det var jättemysigt, förutom lite feber och total trötthet, men det var av en helt annan orsak.

 

Jag jobbar fortfarande med att vara i nuet, att njuta av det jag har medans jag har det...att vara närvarande i stunden medans den pågår.

 

Jag läste något som någon hade skrivit:

"Jag tror att sunda relationer bygger på att känna friheten utifrån den egna viljan, mer än att känna sig bunden och ofri." ....och precis så är det...En relation ska berika livet inte fylla ett behov eller "ett hål"...vi lägger alldeles för mycket tid på att "laga" våra egna tomma hål i själen genom att lägga ansvaret på den vi har en relation till...och så tror vi som en sista desperation att semestern ska fixa den slutgiltiga, ultimata finalen på ett jobbigt år...när vi egentligen bara behöver ta itu med oss själva...

 

Nej fram för lite mer tid för ett eget liv, eget ansvar, och inte så mycket fokus på andras ansvar...bort med dåliga samveten för sånt som vi ändå inte kan förändra, och sånt vi kan förändra kan vi göra nåt åt. :-)

 

Have a nice holiday!!!

 

 

 

 

 

 

Vad är en sanning...är det det som jag tycker är en sanning för mig...eller är det sånt som alla vet är sant...måste det vara vetenskapligt bevisat...eller kan det vara så att om det existerar för mig så är det min sanning...

 

Min sanning behöver ju inte vara samma som din sanning...gör det att det är mindre sant för det? Nej inte för mig...men det är skillnad på sanning och sanning...att veta att nåt är sant pga fakta är en helt annan sak än det jag upplever som sant baserat på mina upplevelser...det måste man lära sig skilja på.

 

Att säga att man kände på sig kan vara en sanning, men den kan också vara en bekräftelse på en rädsla...något jag var rädd för att det skulle hända, och så händer det och alla celler i kroppen skriker...vad var det jag sa...och sen säger man att man kände det på sig...men det är bara en bekräftelse på att det man var mest rädd för, det som skulle bevisa att jag inte duger, det händer och man kan inte göra något som helst åt det...jag vet för det har hänt mig hur många gånger som helst...skillnaden med att känna på sig och att vara rädd för nåt är att när man känner på sig känns det oftast inte jobbigt, utan blir mer som en bekräftelse, en känsla i kroppen som inte är jobbig, utan mer bara en vetskap...när man bara var rädd och det blev som man befarat känns det jättejobbigt...

 

Så det bästa borde vara att ta reda på vad man är mest rädd för, fråga sig själv varför, göra nåt åt det och börja leva efter sanningen att jag duger alldeles utmärkt som jag är...har inte omvärlden uppfattat det är det deras förlust...

 

 

1. Free your heart from hatred

2. Free your mind from worries

3. Live simply

4. Give more

5. Expect less