mammatillattabarn

Först vill jag säga att det förra inlägget som jag skrev, har tagits bort tillfälligt. Jag skriver för en tidning och råkade i min okunnighet publicera hela inlägget här på bloggen innan det hade varit i tidningen, och så får man ju naturligtvis inte göra. Det vet jag, men tänkte mig inte alls för. Så det kommer att läggas upp här igen senare.

 

Det är oerhört viktigt med kommunikation. Jag har lagt märke till hur lätt det är att man bara ändrar lite i tonfallet när man berättar något, så får det helt plötsligt en annan betydelse. Och hur det uppfattas av den som lyssnar är också väldigt viktigt. Säger jag att jag har mått dåligt så kommer ju den som hör det att relatera till vad den menar med dåligt och föra det vidare på sitt sätt och kanske inte alls som jag menade. Säger jag blått så kommer ju den som hör att relatera till vad den ser som blått...vare sig det är ljusblått, kornblått, mörkblått, ja alla nyanser av blå...och hur ska jag veta vad den ser framför sig? Därför är det viktigt att vara tydlig. Men ska man verkligen behöva fråga hela tiden hur den andra har uppfattat vad jag säger, tänker ni kanske nu... nej självklart inte, men det kan vara bra att vara medveten om hur det fungerar, så att missförstånd kan undvikas.

 

Det har också betydelse hur den andra mår när man säger nåt. Rusar jag in någonstans stressad och snabbt bara hasplar ur mig vad jag vill att den andra personen ska göra och den i sin tur har haft en dålig dag...då kommer ju inte resultatet bli vad jag har förväntat mig direkt...och jag kommer att undra varför i hela h....te den andra inte bara kan göra det jag bad om...för i min värld var det ju väldigt tydligt...och i den andras var det iofs tydligt, men knappast känslomässigt mottagligt och kollissionen är oundviklig.

 

Jag har varit konflikträdd, och inte vågat stå kvar när det har blivit motstånd. För jag har varit rädd för att bli lämnad...kanske pga att jag tagit förgivet att mina åsikter inte har varit nånting värda, inte vet jag. Men jag har alltid vågat säga ifrån, men sen har jag ursäktat mig och backat vid motattack. Men bara när det har handlat om relationer. Jag har varit så rädd för att bli utan så jag har omkonstruerat villkoren efterhand för att inte behöva inse faktum, man kan riskera att bli lämnad och det kan vara det bästa som hänt. Man kan också lämna och det kan vara det bästa som hänt. Man ska inte stå kvar till varje pris för att slippa vara ensam. För man är inte ensam om man är vän med sig själv. Att hitta sig själv kan ju låta som en klyscha, men det finns en mening med det, för hittar man inte sig själv, så kommer man att försöka hitta andra saker som ersätter det.

 

Men nu så har jag bestämt mig för att vara vän med mig själv och inte vara någons andrahandsval. Jag är värd att vara någons förstahandsval, och inte backa för att vara rädd för att bli lämnad. Sätta gränser och kommunicera på ett bra sätt. Låter fint...inte helt lätt att genomföra, men jag är på god väg.

 

Det vi säger är bara en liten del av det vi kommunicerar, vi utstrålar massor som vi inte ens är medvetna om, och säger ofta saker om oss själva som vi vill att det ska vara, men handen på hjärtat, hur mycket stämmer överrens med hur det verkligen är? Det tål att tänka på. Rannsaka sig själv, vara sann mot sig själv. Det svåraste som finns är nästan att erkänna för sig själv vem man egentligen är i förhållande till vem man tror att man är för att man så gärna vill vara den.

 

Nu börjar det bli komplicerat känner jag, dags för en vanlig enkel kopp kaffe med en god vän!