Vad är egentligen ett svek...det beror ju på vem man frågar. Vi reagerar ju så olika på händelser i våra liv. Det beror ju alldeles på vad man har varit med om innan. Det som jag upplever som ett otroligt stort svek kanske inte är någon stor grej för andra, det är ju den egna upplevelsen som avgör.
Vad är rätt och vad är fel? Finns det några rätt och fel...nej det gör ju inte det. Att såra någon är aldrig bra...men har det varit avsiktligt? Eller finns det andra orsaker bakom som man inte ser...
Det svåraste är att se sin egen del i det som händer just mig...varför blev jag sviken? Vad har jag gjort för att förtjäna att bli trampad på? För det är så det känns...som om någon trampar på en och trycker till lite extra hårt och vrider om på slutet...som när man dödar en fimp...självklart har man aldrig förtjänat att bli det...trampad på. Och det är aldrig ett försvar att hävda att om du inte varit så tjatig så hade det aldrig blivit såhär...men det kan vara en förklaring...en bidragande orsak. För det finns alltid saker som har påverkat dom handlingar man gör.
Otrohet är ju ett stort svek. Och var går gränsen för otrohet då? Beror också på vem man frågar. Är det när ens partner har haft sex med nån annan...pussats med nån annan...eller räcker det med att man har tänkt på nån annan? Ja det beror ju som sagt på vem man frågar. Jag tror att otrohet handlar om ärlighet...och att man har samma uppfattning i sin relation om var gränsen går. Allt som sker i smyg är ju ett problem...det är väl så att man inte ska behöva dölja vad man gör. Och att man inte känner behov av att göra saker man inte kan göra öppet utan att såra varann. Då är det nog bättre att man funderar på varför. Jag har iallafall lärt mig att man överlever det mesta. Och allt som sker i ens liv är saker som stärker en, även om man har väldigt svårt att se det när katastrofen är ett faktum.
Det är ju samma sak med allt beroende. Man måste smyga hela tiden....för om hon märker hur mycket jag druckit blir hon ju tokig...därför passar jag på att dricka lite innan vi går till festen, i källaren, i garaget, i badrummet...ja i stort sett överallt. För annars blir det ju ett sånt jävla liv...och då måste man ju dricka lite extra på festen också bara för att hon är så grinig...ja, hade inte du hållit på och tjatat hela tiden om att jag skulle tagit det lite lugnt så skulle inte jag dricka så mycket varje gång...
Och som medberoende står man där och är arg och frustrerad, varje gång. Och för varje gång man får skälla och se den andra ligga och ha ångest tycker man att man får övertaget och mår lite bättre själv. Och lurar sig än en gång att tro att det kommer att bli bättre, för vem kan vilja ha sån ångest varje gång och han sa ju faktiskt att han inte ville att det skulle vara så här mer...dom kan...och dom gör det...gång på gång. För hur mycket dom än tänker att dom inte vill ha det så mer, så är det inte dom dom styr...det gör den lilla luriga beroendedjävulen...och han viskar alltid: låt henne skälla och tro att hon har vunnit...du och jag vet ju att vi gör som vi vill ändå! Så man har faktiskt ingen ärlig chans. Det är den som är beroende som måste ta den striden...och då måste dom först förstå problemet. Och det är nte våran uppgift att få dom att förstå. Vi måste ta ansvar för hur vi vill leva vårt liv. Och vi behöver faktiskt inte vara en del av deras om vi inte vill...men det är svårt...otroligt svårt.
Idag är det en bra dag, inte fantastisk och heller inte hemsk...en helt vanlig dag och det är förbannat skönt...för jag orkar inte med alla fantastiska, härliga, underbara dagar ibland. En helt vanlig dag, och det känns bra.
Kram...