mammatillattabarn

Det kan ju verka klatschigt med alla dessa positiva, djupa uttryck som skrivs och sägs till höger och vänster, men faktum är att hur man än vrider och vänder på det så är det faktiskt mycket lättare om man väljer att vara glad istället för sur. Det går ju att förhålla sig till situationer på massor med sätt, varför inte då välja ett positivt sätt? Tänk vad ett leende gör gott. Att välja att bemöta någon med en positiv inställning istället för att se det negativa. Ja jag vet att ni tänker, men det är ju lätt för henne och sitta där och skriva det, hon vet ju inte hur det känns att vara långtidsarbetslös, cancersjuk, änka osv...nej det vet jag inte, men jag vet hur det blir när man fokuserar på det negativa istället för det positiva...man glömmer helt och hållet tillslut hur det kändes när det kändes bra. Och man bara grottar ner sig i hur eländigt och orättvist allt är...och hur ska man då komma vidare?

 

Ni vet hur det känns när man kommer in i ett rum med människor och man känner direkt att det inte känns riktigt bra, man känner sig inte bekväm alls. Det brukar inte ta lång stund alls förrän nån säger "jaha och nu ska dom visst höja pensionsåldern också" eller "jamen är det inte helt otroligt, dom kan ju inte hantera ungarna i skolan alls" och så där håller det på. Den eventuella positivitet som fanns i rummet är jämnad med marken på en hundradelssekund.Man orkar inte tänka klart tillslut och allt känns bara onödigt.

 

Om man istället struntar i att fokusera överhuvudtaget på om pensionsåldern höjs eller inte, för jag har iallafall 20 år kvar till pensionen, så behöver man ju inte ens reta upp sig. Vem vet hur det ser ut när jag är 65? Eller om jag ens lever när jag är 65...fram tills dess är det ju bättre att vara glad för att man har ett jobb (om man har det) familj, att man överhuvudtaget lever och allt annat som man kan vara glad över.

 

Har jag ont så gör det inte mindre ont för att jag tänker på det...tvärtom, försöker man acceptera det och fokusera på att det kommer att bli bättre, så kan det hjälpa lite grann. Smärtan försvinner inte, men den kan vara lättare att hantera. Hon har aldrig brutit ett ben i kroppen tänker ni kanske...förvisso inte, men jag har fött 8 barn naturligt utan någon mer smärtlindring än lustgas. Idiotiskt kanske, men jag är hysteriskt spruträdd...så för mig var alternativet att fokusera på att det kommer ett barn som jag får hålla snart liksom det enda alternativet...det gjorde inte mindre ont, den smärtan är ju nästan outhärdlig, men det var lättare att hantera. Nej jag är ingen superkvinna som tagit djupa andetag och flåsat i samma takt som värken...tvärtom, hade ingen som helst aning om hur man skulle andas, har för mig att dom sa till mig att andas ibland. Jag har sagt en del olämpliga saker några gånger, slagit till den stackars pappan för att han inte fattade vad jag menade, frågat barnmorskan om hon överhuvudtaget hade fött barn när hon sa lite käckt "nu får du bara vänta på nästa värk och inte trycka på" vet du hur det känns när ett barns huvud stannar med sin allra bredaste omkrets på väg ut?? Säg för fan inte åt mig att stanna upp och vänta!! Jadå, jag har bett om ursäkt ett par gånger också...dom sista förlossningarna när jag kom in och dom frågade hur jag ville ha det, tror det var meningen att man skulle ha en lista med önskemål om ev musik, bekvämligheter, födelsesätt och sånt, då har jag svarat, "jag vill föda barn ifred, jag lägger mig här på sidan på sängen och säger till om det är nåt"...ut kommer dom ju liksom vare sig man vill eller inte, ingen större idé att stressa upp sig över det...jag är ingen superkvinna, jag orkar bara inte med alla krusiduller.

 

Det är bättre att tänka positivt. Och vara tacksam över det man har. Väljer man att ha det förhållningssättet till tillvaron så vänjer man sig ganska snabbt vid den känslan och då blir den en sanning. Man känner sig mer tillfreds helt enkelt.

 

Det är inte helt dumt att säga till sig själv lite då och då, fan vad bra jag är, här sitter jag och bara duger. :-)

 

Trotsa alla elaka troll och våga välja glädje.

 

 

Livet är inte alltid rättvist...ett uttryck vi ofta använder. Jag hörde det idag i ett helt vanligt sammanhang och började fundera (som jag ofta gör), det kan ju stå för så många olika saker. Vad är egentligen rättvist? Att alla barn får lika mycket godis när man ska dela på en skål, att alla får samma möjlighet att gå i skolan, att alla barn får lika mycket barnbidrag...listan kan göras hur lång som helst. Men är det rättvist att inte alla är friska, att inte alla får växa upp med sina föräldrar, att inte alla barn får ha en bästis, att vissa blir mobbade...totalt orättvist!

 

Alla föds på samma sätt, med samma grundförutsättningar...eller gör man egentligen det? Visst spelar det ju roll vilken miljö man växer upp i, vilka föräldrar man har, vilka genetiska förutsättningar man får.

 

Vad förbannad man blir när man tänker på att vissa bara glider genom livet med allt verkar det som, och dom uppskattar det kanske inte ens...men hur vet man det? Dom kanske skulle vilja byta med nån som inte har allt det dom har, men som har den enda saken dom inte fick.

 

Så vad är egentligen rättvist? Finns ingen riktig definition på det. När människor roffar åt sig utan att vara tacksamma helt egoistiskt är orättvist, när andra är utan och inte ens klagar. När barn dör är förbannat orättvist, det finns det liksom ingen reson i alls. Eller att barn blir sexuellt utnyttjade och misshandlade och djur blir plågade och torterade är helt plågsamt orättvist.

Men att någon åker på utlandsresa och inte jag...det är faktiskt inte ens orättvist, det är bara lite ojämnt fördelat. :-)

 

Och någonstans i universum finns det en balans som jag förlitar mig på. Om jag uppskattar det jag har och gör det jag ska, så borde jag få det jag behöver. Är jag inte nöjd med det så ligger problemet förmodligen någon annanstans.

 

Kreativitet föder kreativitet. Om jag börjar så är det lättare att få det att rulla.

 

Jag vet också av egen erfarenhet att det är extremt lätt att sitta och vänta på att det ska hända en massa...och tycka att det är orättvist när det inte blir som man tänkt. Jag tyckte det var orättvist tex när vi separerade och jag inte träffade nån ny. Jag som hade offrat så mycket tid och energi och varit en bra sambo och tagit hand om alla barn och blivit bedragen och allt det där, varför fick jag inte träffa nån som ville vara med mig på riktigt? Vad var det för fel på mig?? Det tog ett tag innan poletten trillade ner...och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att poletten fastnat halvvägs vissa dar...men jag förstod ju efter ett tag att det handlade om helt andra saker...det är ju bra om man känner sig själv innan man släpper in nån annan. Jag tror faktiskt att jag hade gjort om samma sak igen om jag träffat nån ny direkt efter, eller jag vet att det är så...

 

Nån där uppe sitter nog och håller på den perfekta partnern tills poletten trillat ända ner och tills dess får jag väl göra nåt annat.

 

Som till exempel jobba och umgås med barn och vänner...för det har ju varit lite brist på det genom åren.

 

 

Ibland blir man förvånad över sig själv. Jag var på en sammankomst i helgen där jag träffade flera både gamla och nya vänner, jättekul. Jag har ju jobbat med mig själv i många år och tycker att jag är en väldigt balanserad och  stabil person som vet ganska väl var jag står. Inte så mycket som kan få mig att tappa fattningen...trodde jag. Nu vet jag att det inte är hela sanningen. Jag vet vad jag tycker och vad jag vill om det mesta, men jag visste inte att jag hade så lätt för att gå igång på när nån trycker på en öm punkt. Lärde mig en del om mig själv i helgen...

 

Vi hade en diskussion om några ganska viktiga ämnen, där det gick ut på att komma fram till hur man bäst skulle gå tillväga i en process. In kliver helt plötsligt en för mig helt okänd person som för det första gav mig känslan av att inte allt stod rätt till, min misstänksamhet slog till på en hundradels sekund. Och jag kan vädra mig till hot på mils avstånd...där var det förmodligen redan kört...men jag iakttog och fortsatte lyssna i diskussionen, fortfarande med ett litet öga på denna person. Det sades några påståenden och kommentarer som jag inte riktigt höll med om, men jag fortsatte iaktta och väntade...

 

Efter ett antal timmar och flera olika diskussioner kom då helt plötsligt uttalandet som fick mig att fullkomligt brinna av...men balanserad som jag är, så kan jag ju inte tappa kontrollen och bråka, utan jag tog ett djupt andetag, satte mig långt fram på stolen och tittade, med en inte alltför mild blick på vederbörande och frågade vad den menade??? Och jag kände att jag höll på att bli tokig för svaret var ännu mer frustrerande...det var fler som reagerade likadant och det hela gick ut på att vi i den här personens ögon inte var tillräckligt kompetenta för uppgiften. Och jag är glad att jag kan kontrollera mig så jag inte hade sagt vad jag tänkte...för hur i helvete vågar någon påstå att jag/vi inte skulle vara tillräckligt kompetenta för att göra något som vem som helst skulle kunna med vanligt förnuft och lite hjälp? Hur fan vågar någon påstå, som för övrigt inte verkar ha pejl på läget, att vi inte är tillräckligt intelligenta, smarta, fina, rör oss i rätt kretsar osv? För det var så jag tänkte och kände...någon som inte visste vem jag var trampade på mig...du har trampat på fel, tänkte jag.

 

Efteråt undrar jag vad som egentligen hände, för den här personen försvann lika obemärkt som den hade dykt upp. Och jag förstår vad syftet var, vi hade ännu en gång fått se vad som händer när vi hamnar i situationer som visar oss vad vi har kvar att jobba med. Och nu vet jag att jag kan bli jävligt förbannad om nån kallar mig dum. Och jag är inte längre konflikträdd, jag vågar stå upp för mig själv. :-) Jippie

 

Efteråt fick jag också klart för mig att den jag ställde till svars var en person som skrivit böcker och som jag beundrat för jag hade skapat en egen bild utifrån böckerna...nu vet jag att det är två skilda saker.

 

Jag upptäckte andra saker om mig själv också, men det tar för lång tid att utveckla här nu.

 

Ibland så är liksom inte andligheten så hög, vem som helst som tror sig vara upplyst och så himla välbalanserad och god trillar dit ibland. :-) Trampa på mig och jag kommer att försvara mig igen. Målet är väl att inte reagera så mycket utan vara medveten om sina styrkor och inte gå igång på när nån trycker på en öm punkt.