Det kan ju verka klatschigt med alla dessa positiva, djupa uttryck som skrivs och sägs till höger och vänster, men faktum är att hur man än vrider och vänder på det så är det faktiskt mycket lättare om man väljer att vara glad istället för sur. Det går ju att förhålla sig till situationer på massor med sätt, varför inte då välja ett positivt sätt? Tänk vad ett leende gör gott. Att välja att bemöta någon med en positiv inställning istället för att se det negativa. Ja jag vet att ni tänker, men det är ju lätt för henne och sitta där och skriva det, hon vet ju inte hur det känns att vara långtidsarbetslös, cancersjuk, änka osv...nej det vet jag inte, men jag vet hur det blir när man fokuserar på det negativa istället för det positiva...man glömmer helt och hållet tillslut hur det kändes när det kändes bra. Och man bara grottar ner sig i hur eländigt och orättvist allt är...och hur ska man då komma vidare?
Ni vet hur det känns när man kommer in i ett rum med människor och man känner direkt att det inte känns riktigt bra, man känner sig inte bekväm alls. Det brukar inte ta lång stund alls förrän nån säger "jaha och nu ska dom visst höja pensionsåldern också" eller "jamen är det inte helt otroligt, dom kan ju inte hantera ungarna i skolan alls" och så där håller det på. Den eventuella positivitet som fanns i rummet är jämnad med marken på en hundradelssekund.Man orkar inte tänka klart tillslut och allt känns bara onödigt.
Om man istället struntar i att fokusera överhuvudtaget på om pensionsåldern höjs eller inte, för jag har iallafall 20 år kvar till pensionen, så behöver man ju inte ens reta upp sig. Vem vet hur det ser ut när jag är 65? Eller om jag ens lever när jag är 65...fram tills dess är det ju bättre att vara glad för att man har ett jobb (om man har det) familj, att man överhuvudtaget lever och allt annat som man kan vara glad över.
Har jag ont så gör det inte mindre ont för att jag tänker på det...tvärtom, försöker man acceptera det och fokusera på att det kommer att bli bättre, så kan det hjälpa lite grann. Smärtan försvinner inte, men den kan vara lättare att hantera. Hon har aldrig brutit ett ben i kroppen tänker ni kanske...förvisso inte, men jag har fött 8 barn naturligt utan någon mer smärtlindring än lustgas. Idiotiskt kanske, men jag är hysteriskt spruträdd...så för mig var alternativet att fokusera på att det kommer ett barn som jag får hålla snart liksom det enda alternativet...det gjorde inte mindre ont, den smärtan är ju nästan outhärdlig, men det var lättare att hantera. Nej jag är ingen superkvinna som tagit djupa andetag och flåsat i samma takt som värken...tvärtom, hade ingen som helst aning om hur man skulle andas, har för mig att dom sa till mig att andas ibland. Jag har sagt en del olämpliga saker några gånger, slagit till den stackars pappan för att han inte fattade vad jag menade, frågat barnmorskan om hon överhuvudtaget hade fött barn när hon sa lite käckt "nu får du bara vänta på nästa värk och inte trycka på" vet du hur det känns när ett barns huvud stannar med sin allra bredaste omkrets på väg ut?? Säg för fan inte åt mig att stanna upp och vänta!! Jadå, jag har bett om ursäkt ett par gånger också...dom sista förlossningarna när jag kom in och dom frågade hur jag ville ha det, tror det var meningen att man skulle ha en lista med önskemål om ev musik, bekvämligheter, födelsesätt och sånt, då har jag svarat, "jag vill föda barn ifred, jag lägger mig här på sidan på sängen och säger till om det är nåt"...ut kommer dom ju liksom vare sig man vill eller inte, ingen större idé att stressa upp sig över det...jag är ingen superkvinna, jag orkar bara inte med alla krusiduller.
Det är bättre att tänka positivt. Och vara tacksam över det man har. Väljer man att ha det förhållningssättet till tillvaron så vänjer man sig ganska snabbt vid den känslan och då blir den en sanning. Man känner sig mer tillfreds helt enkelt.
Det är inte helt dumt att säga till sig själv lite då och då, fan vad bra jag är, här sitter jag och bara duger. :-)
Trotsa alla elaka troll och våga välja glädje.
