mammatillattabarn

Att förneka sina känslor är som att säga till sig själv att man inte existerar...förminska sitt eget värde...och vad vinner man på det? ...ingenting...det enda som händer är att man bygger upp en frustration över att man känner att det fattas nåt, att man inte är nöjd med sitt liv...man kan intala sig hur många gånger som helst att man är glad och tillfreds, det kommer ändå förr eller senare ikapp en att man får lov att känna efter vad man egentligen känner.

 

Hur gör man då? När man inte vet vad man känner? Man tillåter sig bara att känna att man inte vet...att låta det ta den tid det tar, men framförallt att tillåta sig känna ALLA känslor, även dom dåliga, för det är det som är själva poängen...att lära sig känna...och inte gå genom livet på autopilot...för det är inte farligt att känna...nästa steg är att lära sig hantera det man känner och inte fastna i det...förr eller senare faller det på plats.

 

I helgen har jag träffat nya människor, mkt trevliga. Sett hur mycket glädje det kan finnas om man bara bemöter med glädje...jag har en vän som har en bar...mkt trevligt ställe...och mkt trevlig vän... :-) Lärt mig att det kan bli precis hur bra som helst om man låter saker ta den tid dom ska...lärt mig att alla människor har nåt att lära en om man bara lyssnar...lärdomar kan vara stora och dom kan vara små...spelar ingen roll...se det positiva ur alla situationer.

 

Kärlek i alla former...till livet...till en solig dag...en mulen dag...människor runt omkring...alla oavsett relation...en speciell...och tacksamhet till det man har...och ödmjukhet inför det man inte kan få...det kanske finns en mening...

 

"Love is all we need"

 

 

 

Ja vad säger man, om ändå hjärnan kunde ta en paus ibland...tänker så jag blir andfådd...inte för att det kanske egentligen gör något, men ibland är det jobbigt att tänka för mycket, väldigt lätt att man förstör saker som ska vara som dom är om man börjar analysera...och det behöver inte alls vara negativt, man kan analysera sönder positiva saker också...tro mig, jag vet...

 

Fick en insikt igår när jag hade en snabb promenad till en postlåda som ligger 150 m från huset...jag har aldrig trivts att vara i våran stuga i Hälsingland och har haft en massa teorier om det...allt från att dom tvingade dit mig när jag var tonåring...ja jag satt faktiskt en hel midsommarhelg när jag var 15 och sa inte ett ljud på hela helgen...det har jag skrivit om i en dagbok som jag hittade...skitnöjd över att jag inte gav med mig och svarade på tilltal så att dom tillslut gav upp och slutade prata med mig...jag fattade ju inte alls att det bara förlängde mitt eget lidande :-) hursomhelst, jag har tänkt att det kan bero på att det finns små möss där som jag hatar...mygg...enbart en massa skog...för tyst...dålig stämning mellan mina föräldrar som påverkade oss andra...ja listan kan göras hur lång som helst...så helt plötsligt hann jag tänka, var har jag trivts då? Ja var har jag trivts?? Insåg plötsligt att jag faktiskt inte trivts riktigt nånstans...jag har sagt till mig själv och alla andra att jag har gjort det på varje nytt ställe...men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så har jag faktiskt inte gjort det...varför....jag har aldrig trivts med mig själv...aldrig varit tillfreds i mitt liv med mig själv...då är det svårt att trivas med nåt annat.

 

Nu kan jag helt ärligt säga att jag börjar trivas riktigt bra...både med mig själv och annat...det tog ett tag, men bättre sent än aldrig :-) jag har hittat ett ställe jag trivs på också...så himla bra så jag har fått hjärnan att stanna ibland...och när den tar en paus och hjärtat får en syl i vädret så känns det...riktigt bra...bara man får vänja sig :-)

 

 

 

 

 

Så drabbas man plötsligt...som många gånger förr...men det är lika häftigt varje gång...tacksamhet över det man har...

 

När man helt plötsligt bara känner att man är så tacksam för att man har sitt liv...hur jävla värdelöst det än kan kännas ibland...vad betyder egentligen det? Ingenting...att det är värdelöst ibland alltså...för det är det för alla...mer eller mindre...allt är relativt...människor drabbas av sorg, förluster, dålig ekonomi...missförstånd, brist på kommunikation, egna slutsatser, halvsanningar, helsanningar, halvlögner, egna tolkningar...sjukdomar, svek...brist på fantasi och helt enkelt en jävla motvilja att lyckas ibland...men vad betyder egentligen det? Ingenting...för det som betyder nåt är allt det andra som är lätt att glömma när det andra tar över...alla vänner, skit samma hur nära dom är...dom är vänner, bra eller dåliga, ytliga eller närmast hjärtat...det spelar ingen som helst roll egentligen för dom finns...nångång...om så bara en stund...livet finns om så bara för en stund...det har funnits för alla någongång...det gäller att ta vara på det man har när man har det...njuta av stunden och inte tänka på det man inte har...

 

Öppnar man sitt hjärta för att ta emot det man får kan man också ge ut det man vill till andra...jag vet, det låter kanske flummigt och många kanske tänker att det låter lite skumt, men det är faktiskt precis så det är...jag vet för jag har provat...sen kommer dagar när man stänger det igen för att man är så jävla rädd för att det ska göra ont om man förlorar och då blir det jobbigt...då får man ta sig i kragen och tänka att det är bättre att vara öppen och ta emot och riskera att det gör ont om man förlorar...det har ingen dött av...då har man ju i alla fall varit lycklig under tiden...

 

Och då har man såna här dar...när man bara drabbas av hallelujamoments och ler för sig själv mitt i ett ögonblick och känner hur man blir alldeles överlycklig över allt och inget. Det enda som irriterar mig är att jag inte kan ta den känslan och plantera in den i alla andras hjärta...för det är en önskan jag har...att få dela med mig av det jag känner just nu...till alla...

 

Jag tror det är det man kallar kärlek...ovillkorlig...

 

Det här är en jättefin text med ord som lika gärna kan vara till sig själv...eller vem man vill...men kanske mest egentligen till sig själv...

 

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig

Det är verkligen en konst att inte lägga sig i vad som är meningen för andra människor...hela tiden är vi ju och rotar i andras liv fast vi inte vet om det...en kommentar här och ett litet tips där...fast det hade varit bättre om vi hade hållit tyst och låtit det ha sin gång...och hur vet man? När ska man lägga sig i och när ska man låta bli? Ja det vet man inte...det får man lära sig att avgöra från gång till gång. Varför tror man hela tiden att mina råd ska kunna hjälpa...det kanske dom gör, men tänk om dom faktiskt hindrar den som får rådet att utvecklas i sin egen takt...göra sina egna misstag...ibland är det bättre att ta ett steg tillbaka och betrakta...

 

Alla har sin egen väg att gå och det är inte alltid självklart att dom närmaste har en betydande roll på den vägen...vi påverkar mest på bästa sätt genom att vara den vi är...kanske inte alltid som vi ser eller som vi tror, men helt klart som det är meningen.

 

Men visst är det en konst att hålla tyst ibland...

 

Ibland är det väldigt nyttigt att vara arg och frustrerad...lite jobbigt bara när man inser att det man är arg för är en påminnelse om hur man är själv...ja inte exakt likadan, men något åt det hållet...

 

När man försöker vrida och vända på problemet och man hela tiden kommer tillbaka till att det handlar om mig...och mina sidor som jag inte vill kännas vid eller kanske inte hade tänkt på att dom fanns...

 

Nu är ju jag en MYCKET fantastisk person med nästan inga brister alls...lät inte trovärdigt alls...massor av brister och fel som vem som helst...men jag försöker verkligen komma på vem jag är och försöker verkligen ta itu med det jag behöver...lyckas inte alltid, men är på god väg. :-)

 

Jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte hade en aning om...både bra och mindre bra...fast mest har jag börjat få en ganska bra bild av vem jag är och försöker lära mig att bara vara...som en vän sa...tänk inte så förbannat mycket...och en annan vän sa, fråga inte så mycket hela tiden...ibland är det bättre att låta det bara vara så ordnar det sig.

 

JA JAG SKA!!!

 

Jag har många vänner och det är jag otroligt tacksam för...alla bidrar på sitt sätt.

 

Ibland kan det som sagt vara en bra sak att reflektera över vad man är arg för...jag gjorde det och såg en sidda hos mig själv som jag inte är stolt över...men nu är den accepterad och instoppad i tryggt förvar där den hör hemma, ...i facket för ickeönskadesidorsommaninteärstoltöver :-) med en förhoppning om att den inte hunnit förstöra så mycket innan den ertappades...

 

Trevlig helg!!!

 

Ibland har jag riktigt svårt att förstå varför en del människor har så svårt att förstå...ja jag vet att jag är förstående och väldigt ödmjuk för det mesta...men även solen har fläckar...varför inte bara ta och sätta sig ner och se över sin situation...varför alltid skylla på nåt annat...varför alltid tro att det löser sig bara man blundar...varför tro att det blir bättre bara man håller sig undan...varför tro att man mår bättre av att nån annan får ta på sig skulden för att det inte blir som man har tänkt...varför och varför och varför...

 

Varför inte bara ta och ta sig en funderare på varför det inte blir som man tänkt...kan det bero på mig själv...förmodligen...allt är inte kärlek och ljus och pussar och kramar varje stund...man behöver bli förbannad också...ibland är det motigt och då är det bara så...då tar man sig igenom det...skaffar sig ett intresse...ett liv...vara självgående i sitt eget liv är ett riktigt bra mål att sträva efter...

 

Idag var jag förbannad...riktigt jävla förbannad...en stund...det är jag inte längre...det går fort över...då vill jag också fly...en liten stund...låta nån annan ta över...men det funkar inte så...jag får reda ut mitt liv...

 

Världen vimlar av hinder i ens väg, folk dör, orättvisor, krig osv osv...vad är det som får en del människor att tro att hela världens bekymmer ligger på deras axlar? Herregud, vakna upp...det pågår ett liv, med hur mycket underbara saker som helst...bara att börja ta för sig...

 

 

Bara en liten reflektion så där på kvällskvisten...

 

Pussar och kramar och kärlek i massor till ALLA...även dom som inte förstår att dom får det...

 

Det händer inte av sig själv...man måste börja skapa...och ett bra sätt är att börja ge...kravlöst...utan att förvänta sig nåt tillbaks...

 

Tänk hur olika man kan minnas saker...det som var minnet av något bra kan helt plötsligt gradvis ändras till minnet av något jobbigt...allt beroende på hur ens känslor förändras. Och saker som sägs finns inte i minnet för att man helt enkelt inte vill minnas...beroende på hur man känner för det som sägs...nu när jag sitter och skriver tex så börjar jag känna en jobbig känsla för att det dyker upp minnen av sånt som sagts, men inte menats...eller gjorts utan tanke på hur det sårar...nu har ju jag lärt mig att det inte är något farligt, så samtidigt som jag skriver att det inte är något farligt, så avtar känslan...men det har ju funnits långa perioder när jag inte hade lärt mig...när varje liten påminnelse av något som har känts jobbigt rör upp alla negativa känslor som någonsin lagrats.

 

Det är ju inte farligt att känna jobbiga saker, tvärtom, det är faktiskt nödvändigt...det ska man komma ihåg när man har semester med sina barn...och partner med för den delen...för hur mycket bygger vi inte upp förväntningar på semestern...det ska bli så himla mysigt och vi ska umgås med alla som en enda stor familj...så blir det helt åt helvete med ungar som blir griniga för att dom inte får som dom vill, det är för varmt, det är tråkigt, det är mygg, är vi framme snart, MAMMA, HON SLOG MIG!!! osv, osv...ofta ganska många mil i bil som enbart uppskattas av den som gillar att åka bil...jag tex älskar att åka bil...men inte med barn som inte gillar att åka bil...

 

Det borde vara obligatoriskt för föräldrar att få minst en vecka per år att semestra utan barn...med eller utan partner, beroende på hur man vill...jag började räkna efter hur många gånger jag semestrat utan mina barn. Dom första tio åren...aldrig...dom nästa tio åren...två gånger, sen har jag varit på lite kurser ett par dar åt gången dom senaste 6 åren...och jag och barnens pappa har aldrig varit på nån riktig semester tillsammans. Han var aldrig riktigt intresserad av det...

 

Nu när jag har fått distans till mitt tidigare liv med relation och familjeliv så ser jag ju att det inte var sunt överhuvudtaget...och jag var högst delaktig i det...det absolut svåraste man kan göra är att inse sin egen del i sitt eget liv...vad jag själv är med och skapar...vad jag inte hör för att jag inte vill höra...vad jag inte säger för att jag inte vill säga av rädsla för att såra...vad jag inte vill se för att inte behöva fatta beslut...vad jag inte vill inse för att slippa vara tvungen att ta itu med mig själv och mitt liv.

 

I år har jag semester utan barn...men först hade jag semester med barn och det var jättemysigt, förutom lite feber och total trötthet, men det var av en helt annan orsak.

 

Jag jobbar fortfarande med att vara i nuet, att njuta av det jag har medans jag har det...att vara närvarande i stunden medans den pågår.

 

Jag läste något som någon hade skrivit:

"Jag tror att sunda relationer bygger på att känna friheten utifrån den egna viljan, mer än att känna sig bunden och ofri." ....och precis så är det...En relation ska berika livet inte fylla ett behov eller "ett hål"...vi lägger alldeles för mycket tid på att "laga" våra egna tomma hål i själen genom att lägga ansvaret på den vi har en relation till...och så tror vi som en sista desperation att semestern ska fixa den slutgiltiga, ultimata finalen på ett jobbigt år...när vi egentligen bara behöver ta itu med oss själva...

 

Nej fram för lite mer tid för ett eget liv, eget ansvar, och inte så mycket fokus på andras ansvar...bort med dåliga samveten för sånt som vi ändå inte kan förändra, och sånt vi kan förändra kan vi göra nåt åt. :-)

 

Have a nice holiday!!!