Hur mycket lever man inte hela tiden efter förväntningar? Förväntningar från omgivningen, från sig själv, tidigare erfarenheter, gamla mönster...det är väldigt lätt att lura sig själv att tro att man lever som man själv vill att det ska vara, men undermedvetna, självpåtagna känslor för att vara till lags styr ofta mer än man inser.
Våga lyssna mer till din egen inre röst, våga lita på att den försöker säga dig vad du ska göra av ditt liv. Stäng av bruset som uppstår när tankarna mal på av måsten och krav och försök att urskilja den där fina, alltför välbekanta rösten som alltid har funnits, men som alltför ofta tystas ner. Låt den tala till punkt för en gångs skull och våga lita på att den vill ditt bästa och vet vad du behöver.
Låt kärlek styra och var inte rädd för att erkänna dina brister, erkänna när du gjort fel, säg förlåt och mena det, använd det inte som ett sätt att få slut på diskussionen...livet är inte alltid lätt, bråk med barn, stress, besvikelse...stå upp för dig själv, våga säg ifrån...men låt också bli att döma, för hur ofta kan vi veta vad som ligger bakom?
Det enda som egentligen betyder något är det man kan göra för andra och sig själv som man vet har haft betydelse, ord kan sägas, men utan handling blir dom betydelselösa.
Vi älskar inte någon genom att säga det jämt och ständigt, vi gör det genom att visa med våra handlingar vad dom betyder för oss. Vet man inte hur man ska visa kan man ta reda på det genom att fråga och lyssna.
Våra barn föds inte färdigformade som skötsamma individer...dom föds som oförstörda, kärleksfulla människor i totalt behov av våra handlingar. Det krävs ett stort engagemang för att tillgodose deras behov och eftersom vi inte kan veta innan vad varje individ behöver så får vi lyssna, lyssna och lyssna till vad dom behöver. Ibland blir det rätt på en gång och ibland gör man fel gång på gång...huvudsaken att vi aldrig slutar att försöka göra vårt allra bästa.
Det är inte hur mycket vi visar omvärlden hur mycket vi älskar våra barn och partners som känns i deras hjärtan, det är vad vi gör som känns i deras hjärtan.
Kärleken till barnen är en "never ending love story" och kan aldrig jämföras....har man tur och hittar en livspartner som motsvarar detsamma är man lyckligt lottad...
Jag är lyckligt lottad.
