mammatillattabarn

Man får det man behöver, när man behöver det...inte alltid det man önskar, för oftast förstår man inte att det inte är samma sak...vi önskar saker som vi vill ha och undrar varför det inte blir som vi vill...i efterhand ser man ju nästan alltid att det var tur att det inte blev som man ville...

 

Jag tillhör ju dom som har lite svårt att inse när jag önskar fel saker...eller vid fel tillfällen. Så tar det ganska lång tid innan polletten trillar ner...och jag har slösat både tid och energi på fel saker...

 

Nu tror jag verkligen att jag har fått det jag behöver...när jag bäst behövde det...och det känns riktigt bra. 

Det kan vara riktigt effektivt att inte kunna göra nåt åt det man känner och bara känna frustrationen öka och tillslut hade man i normala fall gjort nåt åt det...typ tröstätit...beklagat sig för någon...ältat problemet...eller helt enkelt bara flytt in i något som hade gjort frustrationen lite lindrigare...men låter man det vara och bara härdar ut så minskar det av sig själv...det gäller bara att stå ut tills det lägger sig...kan låta helt obetydligt i dom flestas öron...men alla som vet hur ångestladdat det kan bli med frustration över känslor som man inte vet vad man ska göra med, vet hur kaosartat det blir om man inte lär sig hantera det. Det är ju så svårt att sätta fingret på eftersom det inte syns...nån som försöker sluta snusa eller röka kan ju få bete sig hur idiotiskt och grinigt som helst, för då kan man ju säga "jag försöker sluta snusa och då blir jag så här..." och då säger dom flesta..."låt honom vara, för han försöker sluta snusa..." och det är liksom legalt...vad ska en som jag säga? "nej du vet jag är lite labil just nu, för jag försöker hantera mina känslor som är i kaos och frustrationen håller på att driva mig till vansinne..."......inte många som skulle säga "vi låter henne vara, för hon har lite att hantera just nu..."

 

Nej man får helt enkelt lära sig att härda ut...låta känslorna ha sitt eget lilla krig...lära sig att det är så det är...det går över...sluta försöka förstå varför...

 

Inse att det är okej...jag har det jättebra...det är en del av livet...alla är inte lika...jag råkade bara bli lite väl överkänslig...som jag för att överleva lärde mig tidigt att stänga av...eftersom det blir väldigt jobbigt att ta in allt, och ta åt sig av allt, försöka förstå allt...

 

Jag är en helt vanlig människa med lite överkänsliga egenskaper...och det är jag glad för :-)

 

Fast visst hade det ju varit mycket mindre komplicerat om man bara hade behövt sluta röka eller nåt...

 

Jag har en massa saker jag behöver ta tag i...inga jättestora grejer, men ändå nödvändiga. Man skjuter ju gärna på sånt...dom lättaste sakerna är ju dom som syns, som att städa, röja ur gamla saker mm...det som är svårt är ju att upptäcka det som man inte vill kännas vid hos en själv.

 

Just nu känner jag mig skitirriterad över saker som jag inte ens vet hur jag ska ta itu med...och är det andra människor inblandade är det ju svårt...då får man försöka att antingen strunta i det eller helt enkelt ta bort dom personerna från sin tillvaro.

 

Val kan ju också vara svåra...ska man jobba kvar eller byta jobb...bo kvar eller flytta...det finns ju hur mycket som helst att fundera över. Man får inte fundera för mycket heller, för då kan det bli ett problem...det är nog ett av mina största problem...funderingar...varför blev det si...varför gjorde han/hon så...hur kunde jag vara så dum...varför...varför inte...

 

Uttråkad blir jag lätt också...även om jag tycker att jag är tillfreds, för det kan ju inte vara samma sak...jag har ju ofta dåligt samvete över om jag känner mig rastlös eller uttråkad, för då måste det ju bero på att jag inte är tillfreds eller kan vara i nuet...för det står det ju överallt...att vara närvarande och känna lugnet...varför blir jag då uttråkad? Jag är ju tillfreds och glad.

 

Det tog ett tag innan jag förstod att man faktiskt kan ha rätt att vara uttråkad utan att ha dåligt samvete...det betyder inte att man är missnöjd med tillvaron...det är bara det att man inte får utlopp för sina behov...och det kan man ju göra nåt åt. :-)

 

Det finns faktiskt stunder när jag känner total lycka över småsaker...det har jag inte gjort förr...varför vet jag inte, och det spelar inte längre nån roll, för vissa saker kommer man inte att komma underfund med och förstå. Att förstå är en sak...att känna det man förstår är en annan...att förstå att det som gör mig förbannad och irriterad är en sak och att inte göra nåt åt det är en annan...jag har faktiskt möjlighet att påverka väldigt mycket i mitt liv...att börja med sig själv är väl det smartaste...även om det är det svåraste...

 

Jag har haft dåligt samvete över så otroligt mycket i mitt liv, så bara insikten om att inte behöva det är en befrielse i sig. Jag har rätt att känna vad jag vill, det kan ingen ta ifrån mig...

 

Nu var det längesen igen...men det är typiskt mig...jag är nog lite periodare, bara att inse. Har haft otroligt mycket jobb ett tag och då glömmer man att skriva, man glömmer lätt sig själv också...och allt annat som man egentligen ska tänka på...nåt annat som är typiskt mig är att jämföra mig med sånt som är helt omöjligt att uppnå...nu satt jag och lyssnade på musikvideos med Celine Dion, Carola och Mariah Carey och suckade över att jag inte är så där bra på att sjunga...och får genast prestationsångest fastän jag inte ens vill sjunga offentligt och hatar att stå i centrum...alltså skulle det vara helt onödigt att jag kunde sjunga så bra, för ingen skulle ju kunna få höra det då. Fast å andra sidan skulle jag kanske vilja stå i centrum och sjunga om jag visste att jag var lika duktig som dom...för det är det som det handlar om...jag vill vara helt säker först...så att ingen skulle kunna säga att jag inte var bra...kontroll kallas det visst :-) Och vad jobbigt det är att släppa den där kontrollen...att lita på att det är bra som det är...för jag kan sjunga, även om jag är ljusår ifrån så bra som dom bästa. Det handlar ju inte alls om förmågan, det handlar enbart om tilliten. Hur ska man kunna ha tillit när man inte litar på nån, inte ens sig själv...för jag kan ju ha lurat mig själv?? Hur ska jag veta att jag inte har gjort det...jag är nog en av dom mest komplicerade som finns...eller också inte...för allt handlar om att släppa kontrollen...och det ska väl inte vara så jäkla komplicerat??...eller...

 

Vad skönt det är dom korta stunder man kan slappna av och släppa behovet av kontroll...dom blir fler och fler...att tillåta sig att våga lita på att det funkar ändå...att inte behöva vara rädd för att inte duga...att inte vara rädd för att det kommer ett knivhugg i ryggen när man minst anar...att inte känna oron över att nåt inte stämmer och sen få säga "vad var det jag sa, jag visste det"...för allt är rädsla för att tappa kontrollen...och väldigt många saker man oroar sig för och vet bestämt att man "vet" existerar inte ens...dom är skapade av rädslan...och frammanande av kontrollbehovet...det måste liksom existera, för om det inte existerar, vem ska jag då skylla på?? Vem är då ansvarig för det som går fel i mitt liv...det som inte funkar för att det helt enkelt inte ska det...om jag bara vågar släppa kontrollen och leva...om jag bara vågar inse och förstå att det största hotet är jag själv...

 

Jag jobbar på det...och det går ganska bra faktiskt...en dag i taget...allt är relativt...för bara några år sen var jag ett krackelerat skal som var millimeter från att rasa ihop, även om det aldrig har synts utanpå...nu några år senare är sprickorna lagade...det rasar nån bit lite då och då...då lagar man igen...men framförallt håller jag på att fylla på med innehåll som ska kunna utgöra en stabil grund...och det går ganska bra. :-) att kunna känna saker...att våga känna saker...utan att vara rädd för att bli sårad.

 

Det må vara en uttjatad klyscha...men man måste älska sig själv. Inte bara vänta på att andra ska göra det...dom gör det om man vågar lita på det.