mammatillattabarn

Är det inte väldigt vanligt att man stirrar sig blind på stängda dörrar? Att man absolut ska ha det där som man inte kan få? Eller en chans som redan gått förbi... Varför? För att man tror att det är den enda möjligheten...för att man inte vågar riskera att det inte kommer en ny chans...Det kommer alltid nya chanser, fast kanske inte som jag trodde, eller som jag hoppades...men oftast mycket bättre...om man bara kan sluta stirra sig blind på dom stängda dörrarna. Det finns ju massor med öppna dörrar...om vi bara tar initiativ att gå fram och känna på handtaget och se om den går att öppna eller inte. Fast jag missar ju dörrar även om dom står på vid gavel och det fullkomligen gnistrar på andra sidan...för jag kan sitta i månader och stirra på en stor tung källardörr med dubbla hänglås...det händer att jag råkar flacka till med blicken om jag tappar fokus och ser att det finns en vit, fin dörr på glänt som jag öppnar och ser att det är bara att kliva över tröskeln så ligger det hur mycket möjligheter innanför som helst...men då kliver jag oftast tillbaka och sätter mig och fortsätter stirra på källardörren ett tag till, liksom för att försäkra mig om att den inte går att öppna trots allt...

 

Ibland blir jag så trött på mig själv så jag blir alldeles andfådd...

 

Dom gånger jag har öppnat nya dörrar så blir det ju hur bra som helst...jag jobbar på att överge stängda dörrar lite fortare nu och det går framåt...sist jag stirrade för länge och var på god väg att resa mig och gå, så tog jag iallafall bara ett par steg tillbaka och kikade lite snabbt och sen gick jag vidare.

 

Skulle man mot förmodan öppna fel dörr så är det ju bara att stänga den och öppna nästa...jag menar, det kan ju vara så att någon glömt att låsa så man kommer in till någon annan...men då får man tacka för sig och önska den ett fortsatt trevligt liv.

 

Det är ju ett vanligt fenomen att man stannar alldeles på tok för länge vid saker eller personer som man borde lämnat för längesen...en bra regel är att bestämma sig för att man fortsätter att gå och om det är meningen så följer den andra efter...där har jag också ett problem, för när jag har gått ett tag så vänder jag mig oftast om och tittar för att försäkra mig om att den andra är på väg...och är den inte det, så går jag oftast tillbaka och frågar om den verkligen är riktigt säker på att den inte ska följa med ändå...ni förstår ju hur jobbigt det blir när man både ska ta hand om sin egen vandring och andras också samtidigt...

 

Jag jobbar på att fortsätta gå och inte vända mig om så ofta...och inte stirra på källardörrar...

 

 

Jag har faktiskt blivit lite gammal...det händer ofta att jag tänker på en sak och i nästa ögonblick är det borta. Och helt omöjligt att komma ihåg. Jag har fått glasögon också...och hur jag än försöker så går det inte längre att dölja rynkor och påsar under ögonen. Men ett par glasögon gör ju att det är lättare att dölja mörka ringar under ögonen, så lite fördel är det väl. Nu är det bara att släppa motståndet...jag är MEDELÅLDERS....hur kul är det?!? Det känns ju ingen skillnad, ända tills jag ser i spegeln, och det jag ser överensstämmer inte alls med det jag föreställer mig. För jag känner mig inte gammal alls...jo, när jag försöker gå på efterfest och så...då förstår man ju efter en kvart att man borde gått hem för längesen. Men i övrigt känner jag mig inte gammal alls. Jag förstår inte riktigt vad vitsen med att man ska se gammal ut är? Det fyller ju ingen funktion. Det borde ju isåfall hänga ihop med att man känner sig gammal och drar sig tillbaka för att ta det lugnt, men istället känner man sig piggare än man gjort på länge och så ser man tröttare ut än på länge...får inte ihop det riktigt.

 

Man förstår ju också att man inte är så ung som man tror när man har vuxna barn...för dom behöver man ju bara kasta ett öga på så inser man ju rätt snabbt att man inte ser lika ung ut...det är ju jag i en yngre upplaga. Och det var längesen jag såg ut sådär...men jag har ju å andra sidan mycket mer erfarenhet av livet och det är ju skönt. Även om dom inte tror att jag fattar nånting ibland... En av mina vuxna döttrar sa till mig med allvarlig röst och menande blick vid ett tillfälle när en mycket yngre kille frågat mig om jag vill följa med till hans bil i somras och hon hörde det; Mamma, det är lika bra jag säger det på en gång...han vill bara ligga, så du vet...Nähä?!? DEEET förstod inte jag...ville han inte dela hyran med mig alltså???:-) Dom tror att det är lite synd om mamman ibland, som inte förstår riktigt, men det är ju fint av dom att dom vill hjälpa till! :-D

 

Det är skönt också på sätt och vis att vara 45...man behöver inte göra så stor sak av allt. Det är inte hela världen om inte alla tycker som jag...även om det skulle underlätta...

 

 

Det är en bra filosofi...

 

 

Nu har det varit långt mellan inläggen, och det känns inte bra. Jag vill skriva varje dag, men det funkar inte alltid som jag vill. Livet kommer liksom emellan. Och jag vill så himla mycket hela tiden så det blir helt kaos i hjärnan ibland. Men nu har jag tagit mig i kragen och satt mig vid tangentbordet...det blir ju lätt prestationsångest också. Att man måste skriva  och då blir det genast svårt. Men man måste faktiskt inte prestera...man ska ju inte skriva för andras skull. Jag vill skriva för min skull, för att jag mår bra av att skriva...men ändå dyker tanken upp, och speciellt när någon kommenterar och man ser på statistiken att det är många som läser, att jag borde skriva varje dag för att inte dom som väntar på nya inlägg ska bli besvikna...så dumt...så otroligt dumt.

 

Det har varit en del synpunkter på att jag har valt att berätta öppet om min upplevelse av att leva med en som har alkoholproblem och är en beroendepersonlighet. För att en del tycker att det inte finns någon anledning att berätta om sånt, att man utelämnar den andra. Jag har ju som sagt fått tillåtelse av honom att göra det, men det har ju fått mig att fundera över varför det väcker sådana reaktioner. Det är ju min upplevelse...men kanske det berör på många sätt, inte bara positivt. Alla har vi ju vårat sätt att hantera infomation och det finns säkert en anledning till att man reagerar negativt. Det kan ju i förlängningen leda till något positivt.

 

Jag har ju fått så mycket positiv feedback så jag blir rörd. Att så många känner igen sig förstod jag inte riktigt, även om jag vet att det är vanligare än man tror. Jag önskar att jag i framtiden skulle kunna hitta ett bra sätt att föreläsa om det här. Om det är det jag ska göra, så kommer garanterat tillfället att dyka upp. För så är min filosofi, kommer man på rätt spår, så löser det sig.

 

En annan sak som jag har lagt märke till är att det ofta är väldigt svårt för många att se sin egen del i saker som händer i ens liv. Det är väldigt lätt att fastna på vad som händer runt omkring eller vad andra gör eller inte gör. Men hur ofta kan man säga att man fullt ut förstår sin egen del i det som händer? Det tar ett tag innan polletten ramlar ner...Man skulle kunna säga att man alltid har en egen del i det som händer, med undantag för sjukdomar och olyckshändelser förstås. Man säger ofta, om inte du hade...eller, om inte det hade varit för att...osv...

 

Jag har en del i att jag hamnade där jag hamnade...jag hade kunnat välja att gå för många år sen, men jag gjorde inte det. Jag hade kunnat agerat annorlunda, ställt mera krav, tagit mitt ansvar och sagt, nu jävlar räcker det...men jag gjorde inte det...jag har vetat hela tiden att jag kunde ha gjort det, men inte velat se det...för jag ville inte det. Av den enkla anledningen att jag var helt övertygad om att jag älskade den jag levde med så mycket att jag hellre försökte ändra på honom och få honom att förstå att om han bara lyssnade på mig och gjorde som jag sa så skulle allt bli mycket bättre.  För jag hade ju full koll på  hur det skulle vara...trodde jag iallafall...så dumt...helt jävla otroligt dumt!! Varför skulle allt bli bättre för att han gjorde som jag sa?? Ja inte vet jag...men tanken var ju god. Och en annan stor orsak var att jag var också övertygad om att om jag lämnade honom så skulle jag få vara ensam sen...för vem skulle vilja ha mig...8 barn och 40+...förbrukad och gammal och skittråkig...så då har man hellre ett förhållande där man försöker styra med järnhand och misslyckas i stort sett hela tiden än att inte ha något alls...för jag kan säga att jag har inte alls varit speciellt rolig att leva med...stenkoll på allt...åsikter om allt och motståndare till allt...iallafall det som han ville. Så blir det när man känner att man inte har nån kontroll över sin relation och får vara misstänksam mot allt tillslut.

 

Så jag har försökt se min del i det som hänt och jag kommer fortfarande på saker som jag har kunnat gjort annorlunda och som garanterat bidragit till att det blev som det blev.

 

 

 

 

Nyligen hörde jag mig själv säga, jag älskar att dansa...och blev förvånad, för det har jag aldrig trott. För ett tag sen när jag var på en fest så var det en person som sa, ska inte du gå och dansa, du behöver inte sitta här och prata om du hellre vill dansa. Varför frågar du det? sa jag...för att du verkar tycka om att dansa, svarade personen. Och jag blev förvånad...men kom på att jag inte kände den här personen tidigare, när jag inte gillade att dansa. Och jag har inte ens märkt att jag har ändrat mig.

 

Dansa är ju jättekul...man blir ju så glad av musik. Men det är inte självklart för alla. Anledningen till att jag inte har tyckt om att dansa är att jag inte alls har tyckt om mig själv. Jag har känt mig ful, klumpig, obekväm och har inte velat synas. När nån har frågat varför jag inte vill dansa har jag bara svarat, nej usch, jag hatar att dansa....jag hatar att dansa, det låter ju helt sjukt. Hur kan man hata att dansa? Jo för att man tror något som inte är sant, för att man intalat sig själv under hela sitt liv omedvetet att man inte tycker om sig själv, för att man tror en massa saker utan att veta varför. Och då tror man automatiskt att alla andra tycker likadant. Men det är ju också helt sjukt, för varför skulle andra bry sig om ifall jag dansar eller inte, eller om jag är klumpig eller inte...eller om jag är ful eller obekväm...varför skulle någon överhuvudtaget lägga energi på att tänka, där står hon och dansar och ser helt ful och klumpig och obekväm ut...ja, ni hör ju själva hur fel det blir...bara för att man bestämt sig för att man inte duger. Och vem förlorar på det?? Ja inte är det alla andra iallafall...dom som man tror ska bry sig...utan det är ju bara jag.

 

Men nu så har jag alltså helt plötsligt ändrat inställning omedvetet och sa spontant, jag älskar att dansa...

 

Hur gick det till? Ja jag har ingen aning...men jag tror att det beror på att jag ändrat inställning till mig själv...jag vet att jag har träffat personer i år som har fått mig att känna annorlunda inför mig själv, jag träffade nyligen en person som sa, du har ändrat dig och du ser stolt ut. Och kanske är det det jag är...stolt över att vara jag. Jag vet inte, men det kan vara så.

 

Det är inte alltid lätt, men man ska träna på att vara stolt över sig själv. Att tycka om sig själv för den man är och göra saker som man kan känna sig stolt över...och om man av en händelse gör saker man inte alls är stolt över, ska man tänka, jag är bara människa och gör fel ibland och så får man rätta till det. För alla gör fel, herregud vad med fel man gör ibland...och ibland sårar det andra och det känns ju inte alls bra. Det är lite svårare att hantera, när man sårar nån annan. Men det är också oundvikligt, för det går inte i princip att leva ett liv där man aldrig sårar någon annan. Det man får göra är att se till att man gör det bästa efter sin egen förmåga och tar ansvar för det. Det går ju att döma andra hur mycket som helst, men då ska man inte glömma att alla har oftast en del i det som händer i ens eget liv. Och den delen kan ju vara väldigt svår att se ibland, för att man helt enkelt inte vill.

Men det får jag ta i ett annat inlägg, för nu har jag inte tid, och det jobbar jag med, att göra saker vid rätt tillfälle och inte när jag har lust om jag egentligen inte hinner.

 

Sluta aldrig jobba med den positiva synen på dig själv...att älska andra kan vara enkelt, men att älska sig själv kan ibland vara det allra svåraste.

 

Jag har förstått att det berör många att läsa det jag skriver. Det gör mig glad. Meningen med att skriva om min upplevelse var att dels få sätta ord på vad jag känner och även att ge andra möjligheten att läsa om en helt vanlig men ändå ovanlig situation. Det vanliga är att det ser förmodligen likadant ut i massor med andra människors liv utan att man tänker på att det faktiskt inte är okej om man inte själv tycker det. Det ovanliga är väl att vi har hunnit fått 8 barn under tiden...

 

Det är säkert så också att det finns många som har levt lika som mig och inte alls tycker det är nåt konstigt, men det är deras upplevelse. Jag står för min.

 

Jag visste inte att jag hade en klump i magen varje dag, dygnet runt av oro. Det upptäckte jag när den försvann...det hade skett så gradvis så jag inte ens märkte att den var där. Skrämmande...inte konstigt att man utan problem kan normalisera sin tillvaro. När jag separerade och hade bott själv i ett par månader så märkte jag plötsligt att det kändes som en lättnad...klumpen jag inte visste fanns var borta. Och vad stor den måste varit, för tomrummet blev enormt. Efter ett tag när allt har lagt sig och det känns skönt att vara lugn...då börjar rastlösheten komma krypande...och man undrar om det inte var lite bättre innan iallafall...för utan oron för någon så blir det helt plötsligt svårt att veta vad man ska lägga sin fokus på. Man lever så nära inpå varann och går upp så mycket i den andras problem så när den försvinner så blir man halv...och den som vet hur det känns att vara halv förstår ju att det är svårt att klara sig då...för hur går man med ett ben, eller hur andas man med bara en lunga...tänker med en halv hjärna...känner med ett halvt hjärta...ja ni förstår ju...det verkar ju som det var bättre förr i ett sånt läge, för vem fan vill vara halv??

 

Då ska man försöka hitta sig själv...och det verkar ju ännu svårare eftersom man inte är fullständig från början...det blir ju som att leta efter den andra halvan av mig...och vem har snott den? Jo den man levde med som man försöker göra allt för att hålla sig ifrån!! Det uppstår lätt ett dilemma där...man inser ju ganska snabbt att det kommer att bli ett helvete att försöka komma ifrån om man dessutom ska be hela tiden om att få tillbaka den andra delen av mig, som jag i och för sig lämnade ifrån mig frivilligt, i tron om att det skulle vara du och jag för evigt, men som man nu skulle vilja ha tillbaka...och så vet man att den man levde med håller stenhårt i den delen, för det var den som höll honom uppe och nu vill han inte lämna ifrån sig den...lite som att ta ifrån ett barn en godispåse mitt på bästa lördagsgodistajm...

 

Jag har fortfarande inte hittat hela delen av min förlorade del...för en stor del tog jag tillbaka helt brutalt utan att ta hänsyn till hur han skulle klara sig...men en liten del letar jag fortfarande efter, för den hade han tappat bort...han tappade bort en del av mig!! Vart har du gjort av den, har jag velat fråga massor av gånger. Men vågar inte för jag vet redan svaret...han bytte det mot något som för honom just då betydde mycket mer än mig...

 

Så kan det vara ibland...

 

But I´m still looking...

Om man tänker sig att allt är meningen så måste ju det ha blivit bestämt nånstans. För enkelhetens skull kallar vi det för universum. Om universum vet vad som ska hända hela tiden, så försöker väl dom antagligen att få oss att förstå vad som är bäst för oss. Och när dom med hjälp av våra inre röster och yttre omständigheter, som tex saker som bara händer utan att vi riktigt förstod hur det gick till, vill visa oss hur vi bör agera för vårt eget bästa, så blir dom väl tokiga när vi inte förstår. För ibland förstår man inte alls. Och varför är det så förbannat otydligt ibland?? Kanske helt klart för universum...men hallå...jag lever på jorden...och förstår faktiskt inte alltid universums språk. Som en vän till mig sa: Vore det för mycket begärt att få en lapp på köksbordet en gång i veckan där universum har gjort en lista över vad man ska tänka på?? Nån typ av hjälp skulle man väl kunna få? För det är så otroligt svårt att tyda tecken ibland...

 

Och visst får man det...men inte i form av lappar, utan i form av situationer och händelser som ger erfarenheter. Sen är det upp till oss själva att se det som den lärdom det är. Och ju mindre vi tar till oss desto fler blir lärdomarna...för universum tar inte semester...även om man skulle önska det ibland. Men visst vore det enklare om man kunde se vad man ska lära sig som post-it lappar...när man har avverkat en lärdom knycklar man ihop lappen och slänger den.

Lätt som en plätt...eller? Nej oftast skitsvårt...för det är så mycket som står ivägen i form av gamla erfarenheter och invanda mönster.

 

Men det är bara att ta det som det kommer...att förstå att vad man än ville så blir det som det ska vara ändå...och man får hjälp när man behöver. Jag önskar att jag kunde berätta om alla situationer när jag fått hjälp utan att förstå det förrän efteråt, men det skulle bli alldeles för komplicerat att förklara.

 

Lappar på köksbordet eller ej...universum vet och jag bestämmer hur mycket jag vill ta till mig av det eller inte...

 

 

Det pratas ju mycket om att man ska följa sin känsla. Men är det så enkelt? Hur vet man om det är en känsla som går att följa? Tänk om det är en rädsla som håller en tillbaka, då går man ju miste om nåt man hade kunnat få uppleva. Eller om man blir helt sprallig över nåt man vill och följer den känslan och faller pladask för det var bara något man så gärna ville tro att man behövde. Hur vet man...

 

Man vet inte, man får lov att göra fel ett antal gånger för att lära sig hålla reda på vilka känslor som talar om för en när man kan haka på eller inte...det springer omkring tusentals personer runt omkring oss som inte lyssnar till den där lilla rösten inom sig som säger "det är dags att gå nu"....för även om man hör den så håller man för mun på den lilla figuren och säger "schhh, jag vill inte...jag tycker det känns bra här ändå, för det är tryggt...och så har vi det faktiskt bra ibland...och alla har det ju dåligt ibland, det finns dom som har det värre...han slår mig iallafall inte...och dom flesta har väl blivit bedragna nån gång..." så fortsätter man att intala sig att hur man än vrider och vänder på det, så får jag nog ta och skärpa till mig lite, för det finns dom som inte har nån kille alls, och hur känns det för dom??? Så jag ska faktiskt vara jävligt glad att jag har nån...att han ville ha mig...för han kunde lika gärna ha valt nån som gillade att han festade och inte gnällde varje gång...ja så är det, så nu kan jag sluta upp att fundera...den lilla figuren med den lilla rösten som ev försökte göra sig hörd har tystnat för längesen och jag känner mig nöjd...och ett lugn infinner sig, för nu kan man stanna med gott samvete ett tag till...

Ända tills den lilla rösten gör ett nytt försök och proceduren börjar om. Så fortsätter det år ut och år in och så småningom orkar inte den lilla figuren med den lilla rösten längre...

 

Så det där med att följa sin känsla är inte fullt så enkelt som det låter, men jag jobbar på det...och det går bättre och bättre. Tids nog kommer säkert min lilla figur att ha blivit så stor att den kan hänga på överallt och jag ska lyssna...herregud vad jag ska lyssna.

 

Vad är egentligen ett svek...det beror ju på vem man frågar. Vi reagerar ju så olika på händelser i våra liv. Det beror ju alldeles på vad man har varit med om innan. Det som jag upplever som ett otroligt stort svek kanske inte är någon stor grej för andra, det är ju den egna upplevelsen som avgör.

 

Vad är rätt och vad är fel? Finns det några rätt och fel...nej det gör ju inte det. Att såra någon är aldrig bra...men har det varit avsiktligt? Eller finns det andra orsaker bakom som man inte ser...

 

Det svåraste är att se sin egen del i det som händer just mig...varför blev jag sviken? Vad har jag gjort för att förtjäna att bli trampad på? För det är så det känns...som om någon trampar på en och trycker till lite extra hårt och vrider om på slutet...som när man dödar en fimp...självklart har man aldrig förtjänat att bli det...trampad på. Och det är aldrig ett försvar att hävda att om du inte varit så tjatig så hade det aldrig blivit såhär...men det kan vara en förklaring...en bidragande orsak. För det finns alltid saker som har påverkat dom handlingar man gör.

 

Otrohet är ju ett stort svek. Och var går gränsen för otrohet då? Beror också på vem man frågar. Är det när ens partner har haft sex med nån annan...pussats med nån annan...eller räcker det med att man har tänkt på nån annan? Ja det beror ju som sagt på vem man frågar. Jag tror att otrohet handlar om ärlighet...och att man har samma uppfattning i sin relation om var gränsen går. Allt som sker i smyg är ju ett problem...det är väl så att man inte ska behöva dölja vad man gör. Och att man inte känner behov av att göra saker man inte kan göra öppet utan att såra varann. Då är det nog bättre att man funderar på varför. Jag har iallafall lärt mig att man överlever det mesta. Och allt som sker i ens liv är saker som stärker en, även om man har väldigt svårt att se det när katastrofen är ett faktum. 

 

Det är ju samma sak med allt beroende. Man måste smyga hela tiden....för om hon märker hur mycket jag druckit blir hon ju tokig...därför passar jag på att dricka lite innan vi går till festen, i källaren, i garaget, i badrummet...ja i stort sett överallt. För annars blir det ju ett sånt jävla liv...och då måste man ju dricka lite extra på festen också bara för att hon är så grinig...ja, hade inte du hållit på och tjatat hela tiden om att jag skulle tagit det lite lugnt så skulle inte jag dricka så mycket varje gång...

 

Och som medberoende står man där och är arg och frustrerad, varje gång. Och för varje gång man får skälla och se den andra ligga och ha ångest tycker man att man får övertaget och mår lite bättre själv. Och lurar sig än en gång att tro att det kommer att bli bättre, för vem kan vilja ha sån ångest varje gång och han sa ju faktiskt att han inte ville att det skulle vara så här mer...dom kan...och dom gör det...gång på gång. För hur mycket dom än tänker att dom inte vill ha det så mer, så är det inte dom dom styr...det gör den lilla luriga beroendedjävulen...och han viskar alltid: låt henne skälla och tro att hon har vunnit...du och jag vet ju att vi gör som vi vill ändå! Så man har faktiskt ingen ärlig chans. Det är den som är beroende som måste ta den striden...och då måste dom först förstå problemet. Och det är nte våran uppgift att få dom att förstå. Vi måste ta ansvar för hur vi vill leva vårt liv. Och vi behöver faktiskt inte vara en del av deras om vi inte vill...men det är svårt...otroligt svårt.

 

Idag är det en bra dag, inte fantastisk och heller inte hemsk...en helt vanlig dag och det är förbannat skönt...för jag orkar inte med alla fantastiska, härliga, underbara dagar ibland. En helt vanlig dag, och det känns bra.

 

Jag har fått frågan flera gånger av människor som läst min blogg om hur min sambo ställer sig till att jag "hänger ut" honom och vårat liv, och jag vill än en gång poängtera att han har givit mig tillåtelse att skriva om min upplevelse. Det är inte heller min avsikt att smutskasta honom, utan att visa att det är precis så här det känns. Även om det inte verkar vara ett problem i andras ögon...och man har rätt att känna, för det gör förjävligt ont i själen tillslut. Och än idag lurar jag mig själv att tro att det kanske inte var så farligt ändå...speciellt när jag hör andra prata om samma sak och om dom beskriver sin situation som inte så farlig.

 

Jag har ju förmodligen varit ett perfekt ämne för medberoende redan från början. Om han hade träffat en tjej som inte varit lika lätt att lura så hade hon kanske lämnat honom på ett tidigt stadium, men det är inte säkert, för den lilla beroendedjävulen är en riktig liten luring. Han slår till när man minst anar och kan faktiskt lura dom flesta om han har tur. Man ska vara en rutinerad motståndare för att se igenom spelet.

 

Och hur är då det perfekta medberoendeoffret? Man är en förstående, omhändertagande person med ett stort behov av bekräftelse och uppmärksamhet, dålig självkänsla och ganska bra självförtroende. Hur mycket ork som helst och tillräckligt dum för att låta sig luras av smicker som typ, du är allt för mig, jag älskar dig så otroligt mycket, jag klarar mig inte utan dig...eller tvärtom, inga komplimanger alls...för då gör man tillslut nästan vad som helst för att få några. Men då är inte jag sån tänker ni...för jag har ju inget bekräftelsebehov, jag tycker ju inte om att stå i centrum...och inte skulle jag gå på att bli smickrad heller.

 

Så fel man har...det handlar inte alls om vad man tror att man vet, det är vad man inte har en aning om, men kanske anar innerst inne och inte vill erkänna för sig själv det handlar om. Nästan vem som helst kan bli medberoende, om man inte har sinnesnärvaro att vara uppmärksam på när det inte känns bra och ha modet att våga lämna. När man fortsätter att kämpa för något som är dömt att misslyckas och bara ger och ger utan att få något tillbaka, då är man medberoende.

 

Men allt går att ändra på, ja nästan allt iallafall. Att inse är ett första steg. Att tveka och inte våga gå vidare är också steg, om än i fel riktning...då styr man åt rätt håll igen och fortsätter.

 

Ge aldrig upp.