Typiskt

publicerat i Allmänt;
Nu var det längesen igen...men det är typiskt mig...jag är nog lite periodare, bara att inse. Har haft otroligt mycket jobb ett tag och då glömmer man att skriva, man glömmer lätt sig själv också...och allt annat som man egentligen ska tänka på...nåt annat som är typiskt mig är att jämföra mig med sånt som är helt omöjligt att uppnå...nu satt jag och lyssnade på musikvideos med Celine Dion, Carola och Mariah Carey och suckade över att jag inte är så där bra på att sjunga...och får genast prestationsångest fastän jag inte ens vill sjunga offentligt och hatar att stå i centrum...alltså skulle det vara helt onödigt att jag kunde sjunga så bra, för ingen skulle ju kunna få höra det då. Fast å andra sidan skulle jag kanske vilja stå i centrum och sjunga om jag visste att jag var lika duktig som dom...för det är det som det handlar om...jag vill vara helt säker först...så att ingen skulle kunna säga att jag inte var bra...kontroll kallas det visst :-) Och vad jobbigt det är att släppa den där kontrollen...att lita på att det är bra som det är...för jag kan sjunga, även om jag är ljusår ifrån så bra som dom bästa. Det handlar ju inte alls om förmågan, det handlar enbart om tilliten. Hur ska man kunna ha tillit när man inte litar på nån, inte ens sig själv...för jag kan ju ha lurat mig själv?? Hur ska jag veta att jag inte har gjort det...jag är nog en av dom mest komplicerade som finns...eller också inte...för allt handlar om att släppa kontrollen...och det ska väl inte vara så jäkla komplicerat??...eller...
 
Vad skönt det är dom korta stunder man kan slappna av och släppa behovet av kontroll...dom blir fler och fler...att tillåta sig att våga lita på att det funkar ändå...att inte behöva vara rädd för att inte duga...att inte vara rädd för att det kommer ett knivhugg i ryggen när man minst anar...att inte känna oron över att nåt inte stämmer och sen få säga "vad var det jag sa, jag visste det"...för allt är rädsla för att tappa kontrollen...och väldigt många saker man oroar sig för och vet bestämt att man "vet" existerar inte ens...dom är skapade av rädslan...och frammanande av kontrollbehovet...det måste liksom existera, för om det inte existerar, vem ska jag då skylla på?? Vem är då ansvarig för det som går fel i mitt liv...det som inte funkar för att det helt enkelt inte ska det...om jag bara vågar släppa kontrollen och leva...om jag bara vågar inse och förstå att det största hotet är jag själv...
 
Jag jobbar på det...och det går ganska bra faktiskt...en dag i taget...allt är relativt...för bara några år sen var jag ett krackelerat skal som var millimeter från att rasa ihop, även om det aldrig har synts utanpå...nu några år senare är sprickorna lagade...det rasar nån bit lite då och då...då lagar man igen...men framförallt håller jag på att fylla på med innehåll som ska kunna utgöra en stabil grund...och det går ganska bra. :-) att kunna känna saker...att våga känna saker...utan att vara rädd för att bli sårad.
 
Det må vara en uttjatad klyscha...men man måste älska sig själv. Inte bara vänta på att andra ska göra det...dom gör det om man vågar lita på det.
 
 
 

Kommentera inlägget här :