mammatillattabarn

Så är jag här igen...vid det som har varit som mitt andra hem sen 2006 när jag för första gången kom hit på en kurs i personlig utveckling. Efter det har inte mitt liv varit sig likt...har man en gång påbörjat en resa i sitt inre går det inte att kliva tillbaka...man kan kliva av tåget och stå kvar där man klev av, men man kan aldrig börja om...för har man en gång gläntat på dörren till det som är ens innersta, så är man inte densamma. Det har varit många gånger när jag undrat varför jag ens tog tag i det och började, men jag har alltid kommit fram till att jag hade aldrig kunnat stå kvar och stått ut med att inte trivas med mig själv...att alltid ha känslan av att nånting fattas...hitta sig själv som det så fint heter...vet inte om jag har hittat mig själv ännu, men jag har i alla fall hittat delar jag inte visste fanns, både bra och dåliga. Jag är oändligt tacksam för att en vän till mig spelade in tvprogram och lånade ut till mig för många år sen som jag kollade på och kände att jag bara måste träffa ett av medierna i serien. Tack Åsa B-L!! Utan dig hade jag inte anmält mig till första kursen. :-)

 

Jag är inte samma person nu som då...jo jag är fortfarande Susanne, mamma till åtta barn, medberoende, glad, osäker, omtänksam, ödmjuk, snäll, ngt självutplånande ibland...men nu vet jag vem jag är och vad jag är värd...det visste jag inte förr. Jag har fortfarande skitdagar, när jag undrar vad det finns för mening med det som händer i mitt liv, men dom är inte särskilt många längre...och såna dar har alla. Nu vågar jag hoppa utan att veta var jag landar...alla kanske inte håller med alla gånger om att besluten är helt rätt, men det gör ingenting, för dom är mina beslut och dom känns rätt.

 

Idag är det inte någon kurs, nu är det en slags konferens skulle man kunna kalla det, med mycket diskussioner om näthat, seriös eller icke seriös, vad är okej och vad är inte okej...osv...

 

Jag kommer att komma tillbaka hit många gånger igen, kanske kurs eller något annat, Fanthyttan och Terry Evans har blivit ett inslag i mitt liv.

 

Det pratas ju om att man ska vara sann mot sig själv överallt...och så är det...men vad innebär det egentligen? Hur ska man kunna vara sann mot sig själv om man inte vet vad man ska vara sann om...eller hur man kommer fram till vad som är sant om sig själv...man kanske ska börja att ställa sig själv några frågor, vem är jag, vad vill jag, hur känns det jag kommit fram till...vågar jag vara fullständigt sann mot mig själv...vill jag verkligen veta vem jag egentligen är, vad jag egentligen står för...kanske är det så att vi mörkar en hel del för oss själva för att det känns jobbigt att erkänna att man inte alls trivs i sitt liv, för att det förväntas av oss att vi ska trivas...av rädsla för att såra andra, rädsla för att behöva fatta beslut om förändring, rädsla för att behöva stå upp för sig själv och erkänna att man inte alls är den alla trodde att man var...eller den man själv trodde man var...eller är det helt enkelt av ren och skär lathet...

 

Vi lever i en värld av enorma förväntningar...det är väldigt lätt att glömma bort sig själv...att vara sann mot sig själv innebär inte att man automatisk är egoistisk och bara ska tänka på sig själv...tvärtom, man ska våga se sig själv som den man är och lyssna till sina egna behov...osjälviskt och villkorslöst...kunna känna att man behöver vila och se till att man får vila...utan motkrav...våga ge utan att förvänta sig nånting tillbaka...och om man upptäcker att man sitter och irriterar sig över att inte få något tillbaka kunna våga ställa sig själv frågan varför man gör det...varför vill jag få något tillbaka när jag ger villkorslöst? Jo för att man är precis som alla andra, inte ett dugg mindre behövande, alla vill ha uppmärksamhet och bekräftelse...men vågar man erkänna det? Nej oftast inte...vi går med ett leende på läpparna och säger "nej men det behövs inte...jag klarar mig, inte behöver du det..." osv...och sen går vi hem med en känsla av att inte få något tillbaka..."jag som alltid ställer upp, varför är det ingen som säger något om det" osv...

 

Det är mänskligt och fullständigt normalt att känna så, men man får inte fastna i det och låta det styra. Man måste försöka släppa det och träna på att kunna vara den man är, ge av sig själv inom rimliga gränser, vill man utplåna sig själv för någon annan får man göra det, men man kan inte begära att dom ska förstå det och förvänta sig lika mycket tillbaka, för det går inte. Och framförallt måste man sluta med att få dåligt samvete hela tiden för att man säger nej.

 

Jag har kommit underfund massor med gånger att jag gör fel mot mig själv...ställer upp för alla för att jag vill det, jag har en tendens att tro att jag är odödlig (ganska dumt eftersom jag tror på ett liv efter döden...) men sen går det av bara farten ibland och jag gör saker fastän jag inte alls vill och känner efteråt att jag blir tokig på mig själv som inte sätter en gräns och så blir jag irriterad på andra för att dom fortsätter att kräva och går där och ser så glada ut och inte förstår hur trött jag är...men hur ska dom kunna veta när jag inte säger nåt och lurar både mig själv och omgivningen...men det går framåt och nu händer det bara ibland...ganska sällan.

 

Det svåraste av allt är ju att erkänna för sig själv om man faktiskt gör fel och inte har reflekterat över det, men så kommer en känsla krypande att man gör så där som man hör andra, och kanske sig själv också, säga att det är fullständigt obegripligt att förstå hur nån kan göra så?? Det är ju inte kul att räcka upp handen då och säga "jo det skulle jag kunna förklara..."

 

Livet är en enda stor lektion...läxor får man om man inte blir klar på lektionen med det man skulle...rast får man lov att ta ibland med jämna mellanrum...för att orka lära och ta in...det behövs lov också...just nu känns det som om jag skulle behöva ett extra sommarlov ifrån mitt liv...lämna in hjärnan på expeditionen och hämta ut den igen när sommarlovet är slut...jag skulle helt enkelt behöva en mental vila. Det går ju inte att pausa eftersom livet fortsätter, men man kan försöka stanna upp och fylla på lite energi dom stunder man har möjlighet...tillsammans med nån man tycker om...i naturen...på promenad...fika med en vän...det som känns bäst.

 

Det kommer alltid att vara stunder när man tycker att det känns jobbigt, men så är det. Det är bättre att lägga fokus på dom stunder man tycker känns bra.

 

Med kärlek från mig till er.

 

 

 

Det blir inte alltid som man tänkte...ibland får man tänka om...det kan vara svårt om man som jag gärna fastnar i att det SKA funka till varje pris...men det är dumt...man måste kunna släppa taget när det inte fungerar som det var meningen. Det öppnar faktiskt för nya möjligheter...jag har tackat ja till ett jobb...jag ska bli anställd igen...och det känns så skönt...livet som egen företagare passar inte riktigt in i min tillvaro just nu...det är helt enkelt för mycket med livet...och jag kanske inte alls är ämnad att vara egen företagare egentligen...tänker alldeles för mycket på alla andra...eller så är det bara så att det inte passar just nu.

 

Hursomhelst så känns det otroligt skönt att fatta ett beslut...att ta tillfället när det ges och tänka att det finns en mening, annars hade det inte dykt upp. Alltid sorgligt att lämna något man trivts med, men när det inte känns bra längre och påverkar ens liv på ett negativt sätt, så måste man gå vidare. :-)

 

Nu ser jag fram emot en nystart på alla plan...jobb, relation, hem...ja för det finns planer där med :-)

 

Massor med kärlek och pussar och kramar till alla som behöver!!!

 

Du borde väl ha blivit terapeut, var det en som sa till mig häromdan...ja det är många som sagt det genom åren...kanske jag borde ha blivit det. Jag bestämde tidigt att jag inte ville bli det för att det var förknippat med nåt negativt. I tonåren ville ofta killarna prata om hur dom skulle få dom snygga tjejerna...med mig...hur kul är det att hjälpa andra att få tjejer...inte var det ju nån som frågade hur dom skulle få mig..."du är så jävla bra att prata med Susanne"...mm...eller hur...nä, jag bestämde då att terapeut skulle jag verkligen inte bli...såna får inga killar...

 

Jag har ju förstått nu att jag kanske borde ha blivit terapeut i alla fall...för hur jag än försöker låta bli så är det ju det jag gör...pratar med andra om hur dom mår och hur dom kan förändra...det är ju inte säkert att jag har rätt, men ändå fortsätter det, människor frågar och berättar om sig själva och jag lyssnar och svarar...

 

Om man lyssnar på vad tillvaron försöker tala om för en vad man ska göra, så är det inte så svårt att veta vad man ska göra...ändå så blundar man och vägrar ta till sig, bara för att man bestämt sig för nåt som kanske inte alls stämmer...men vem vet, hade jag blivit terapeut kanske jag hade suttit i en fåtölj på en tråkig mottagning och bara lyssnat och pratat och inte träffat en enda snygg kille...eller så hade jag träffat en alldeles, alldeles underbar...men då hade jag ju å andra sidan inte fått mina barn och inte träffat dom jag träffat och det hade ju varit väldigt synd...så jag gjorde nog som det var meningen ändå.

 

Och jag har ju faktiskt träffat en alldeles, alldeles underbar...trots att jag inte blev terapeut...precis som det var meningen, vid rätt tid i livet...så cirkeln är väl sluten kan man säga.

 

Så jag fortsätter väl att lyssna och prata, både på mig själv och på andra...så blir det väl som det ska tillslut.

 

 

 

 

 

Jag trodde sommaren 2012 var den bästa...så fel jag hade...sommaren 2013 var bättre, fast utan det som var förra sommaren så hade jag knappast varit där jag är idag...och jag hoppas alla berörda parter vet vad dom betytt ifall jag av någon anledning skulle glömt att tala det. Och jag hoppas alla vet vilka dom är...listan blir lång. Gamla vänner, nya vänner, nygamla vänner, pojkvän...(kanske det inte heter i våran ålder)... :-) en massa upplevelser på extrajobbet med ungdomar, som måste upplevas för att man ska förstå känslan...ja det har hänt så mycket i sommar som jag är djupt tacksam för.

 

Jag hade ett samtal med en person idag om saker som händer och varför...man ska verkligen försöka se allt som händer som något som har en mening...tänker jag tillbaka på allt som hänt i mitt liv så hade jag verkligen inte varit den jag är idag om inte allt hänt...det har varit hårt många gånger, men med facit i hand så är jag glad...glad för otroheten, glad för medberoendet, glad för alla sömnlösa nätter, ångest, sorg, ungdomar med problem, hämtningar på nätter, fylla, slagsmål, förtroliga samtal, tårar och panik...det har gjort mig till den jag är idag...och jag är tacksam...för att det har givit mig livsglädje, förståelse, medkänsla, självförtroende, massor av nya vänner och ett rikt liv...men framförallt har det gett mig en övertygelse om att det inte finns mycket jag inte klarar...och det gav mig 8 barn! :-)

 

Så se inte det jobbiga i livet som enbart jobbigt, se det som möjligheter att gå vidare...det finns en mening.

 

 

 

Det är en myt att tro att allt som är meningen händer av sig själv...det gör det inte...men om man vill förändra något i sitt liv och fokuserar på det, så dyker det upp möjligheter som man kan ta emot om det är meningen att det ska förändras...är det inte det, så kan man önska hur mycket som helst...det händer inte ett skit.

 

Det är ju vanligt att man kanske vill ha något speciellt, ett hus, ett visst jobb, en speciell partner osv...då tänker man ju mycket på det och automatiskt så riktas energin mot det aktuella föremålet...man måste kanske också aktivt göra något, ta ett steg eller ringa ett samtal, ta kontakt osv...man måste helt enkelt våga påbörja förändringen. Är det då meningen, som det heter, så kommer det också att hända saker till ens fördel...men är det inte det så kan man försöka hur mycket som helst, man får inte det man vill ändå...för att det helt enkelt inte är meningen. Om man envisas med att fortsätta försöka och inte alls vill inse att det är fel, så kan det hända att man får som man vill...men eftersom det inte är meningen att man ska ha det så kommer det inte att bli bra i alla fall...så efter ett tag så inser man förhoppningsvis det och lägger ner...

 

Så innan ni stångar er blodiga för nåt som ni verkligen vill men inte verkar lyckas med...stanna upp och känn efter, är det något som försöker säga er att ni ska ge upp? Gör det isåfall...

 

Nu är det ju naturligtvis inte hela sanningen...för så enkelt är det inte alltid heller...ibland måste man kämpa lite extra för att få det man ska ha...om det ingår i livsplanen...men det handlar egentligen om att lära sig lyssna på sin inre röst, för den pratar nästan hela tiden och om vi inte är så förbannat upptagna med att fokusera på det som egot vill så kan man faktiskt höra rösten, som förövrigt har ett nära samarbete med magkänslan...det teamet är oslagbart om man låter dom få en framträdande roll i ens liv...

 

Sen finns det ju yttre faktorer som spelar in...familj, vänner, ekonomi...för att inte tala om självkänsla, som skulle kunna förstöra allt på egen hand...men det får bli ett annat inlägg...

 

Börja lyssna på den inre rösten...när du hör den har du kommit en bra bit på väg. :-)

 

Att tro att man vet är riktigt förödande...att tro att man vet hur nån annan mår eller känner sig baserat på egna antaganden, oftast grundat i tron om egen vinning, är riktigt idiotiskt...för hur ska man kunna veta hur nån annan mår om dom inte berättat själva förstås? Men det är lätt att tro att man vet...

 

Är det inte bättre att man koncentrerar sig på hur man själv mår? För visst är det ett ganska vanligt fenomen att vara bättre på andras problem och måenden än sina egna? Nåt som fascinerar mig är hur man lätt kan ge råd till andra utan att lyssna överhuvudtaget på det själv...om man skulle lyssna på alla råd man ger till nån annan och omsätta det i sitt eget liv har man gratis terapi...och man löser ganska många problem...om man vågar inse att man inte är ett dugg bättre själv...

 

Lita på magkänslan är också ett vanligt uttryck...magkänslan har aldrig fel...jodå, den kan ha jävligt fel...om jag inte vet hur jag ska tyda magkänslan utan bara antar att den säger det jag tror att den säger så kan det bli förbannat fel...LYSSNA på magkänslan är nåt helt annat...men då ska man också kunna vara öppen för att förstå att man ska vara objektiv och inte bara bestämma sig för att just min magkänsla säger det jag vill att den ska säga...jag vet, det är invecklat fastän det borde vara skitenkelt...det betyder helt enkelt att oftast hänvisar man till magkänslan när det är nåt man ska bestämma sig för som man gärna vill eller när man ska fatta beslut i något man är rädd för...då blir det ju gärna så att "magkänslan säger det man vill, för att man inte vill lyssna av rädsla att den säger fel...och tvärtom när man är rädd för nåt, så bekräftar magkänslan oftast rädslan om man inte vågar vara neutral och lyssna.

 

Har funderingar på att starta en kurs i läran om magkänsla och insikt...

 

 

Massor av pussar och kramar till ALLA!!!

 

 

Vad lätt man hamnar i roller som man nästan inte ens vet om, för att man tror att man ska ha dom...

 

Jag jobbar ibland på ett behandlingshem för ungdomar och då ska man laga mat åt allihop ibland...eftersom jag ansett mig själv inte kunna laga mat...utan lagar bara för att jag måste, så känns ju inte det som en bekväm situation...men måste man så måste man...så varje gång det blir min tur, så får jag lite småpanik och hör mig ofta säga "jag gör nåt enkelt, för jag kan inte laga mat"...ganska många gånger har jag fått frågan om hur det funkar att ha många barn och inte kunna laga mat...ingen aning, men det funkar uppenbarligen eftersom dom inte har svält ihjäl...

 

Så skulle jag då laga mat häromdagen på jobbet och det blev spaghetti och köttfärssås...jag gjorde som jag alltid gjort, men hade i lite annat som fanns i skåpet och tänkte att dom får väl äta det som finns...efteråt sa en "men varför sa du att du inte kan laga mat? Det var ju jättegott!"...ja, varför sa jag att jag inte kan laga mat?? Vet inte, men jag har aldrig tänkt att jag kan laga mat, för att det alltid har funnits någon annan omkring mig som har gjort godare mat...och när jag växte upp så var det ofta någon som sa när jag skulle hjälpa till "men du kan göra så här om du vill, för då blir det ännu bättre"...säkert i all välmening, men för mig betydde det att det inte var tillräckligt bra...så jag har tagit på mig rollen som hon som inte kan laga mat...när jag berättade det här för mina barn hemma så tittade en på mig och sa, men du kan visst laga mat...ja det kanske är lite dåligt kryddat ibland, men det kan man ju göra själv.

 

Så nu kan jag laga mat ifall nån frågar...tänker jag efter är jag nog ganska bra på att laga mat...kanske inte skitbra, men nästan :-)

 

Man tar dom roller som man antingen har blivit tilldelad någon gång eller helt enkelt tagit på sig själv och säger man något tillräckligt många gånger så blir det en sanning...

 

Lite då och då ska man ta sig en funderare på varför man gör som man gör...kanske upptäcker man att det är en hel del onödiga roller man har som man faktiskt kan skrota. Jag har skrotat en hel del den senaste tiden...jag har till exempel i hela mitt liv helt automatiskt trott att jag är inte är fin...varför vet inte jag, det är väl ingen som sagt att jag inte är fin, jag har bara inte tänkt så och när jag sett mig själv på bild så har jag aldrig gillat det jag sett och även om någon sagt att jag varit fin så har jag aldrig trott att dom mena r det på riktigt utan sagt det för att vara snäll...och hur sjukt är inte det då...då tar man ju inte någon på allvar och vem är det egentligen då man inte tar på allvar...jo sig själv...

Så nu när någon säger att jag är fin så tänker jag att dom menar det och försöker ta till mig det och vara stolt.

 

Jag blir aldrig riktigt klok på mig själv... :-)

 

Så slår det då till när man minst anar...den där lilla fula jäveln som viskar lite fint i örat och talar om att man antagligen inte alls duger...med ett litet flin...och oftast har det gått så lång tid att man inte ens kommer ihåg hur det kändes...när man är glad, säker och trygg...men i samma ögonblick som orden sjunker in så minns man hur det kändes...självklart är det så. Varför skulle jag duga? Hur kunde jag tro...Ja det var ju för att jag lät mig påverkas av en massa positiva känslor, tappade fotfästet och slappnade av...släppte all kontroll och bara åkte med...hade kul och trivdes med livet...hur kunde jag tro? Öppnade mitt hjärta och blev sårbar...då slog han till...den lilla fula jäveln med sitt flin.

 

Men han visste inte att jag bestämt mig...bestämt mig för att aldrig mer låta mig styras av nån liten ynklig figur som inte har ett eget liv...

 

Jag vet att jag duger...det har jag vetat hela tiden, men när det undermedvetna tar över så spelar det ingen roll vad man vet...det kan gå ganska långt överstyr innan man fattar vad som pågår...

 

Men jag vann den här gången...och kommer fortsätta vinna alla andra gånger...jag har lärt mig att det faktiskt räcker att vara bara jag...någon har visat mig att jag duger...

 

En härlig dag idag, fredag, solen skiner, Öregrund ikväll, kanske någon cider...vem vet :-) helgen kommer att bli en jagläggeralladjupafunderingaråtsidanochbaraharkul-helg...kan tänkas bli Öregrund på lördag också :-) ...eller en fest på hemmaplan...har inte bestämt ännu.

 

Ibland måste man ta ledigt ifrån allt funderande och all klokhet och bara vara gränslös och ha kul...inom rimliga gränser förstås, annars kan det bli jobbigt dan efter...

 

Just nu är livet skönt, känslorna går på högvarv och det är inte mycket som kan stoppa känns det som. Allt blir som det ska, bara att luta sig tillbaka och följa med.

 

Ha en riktigt jävla härlig helg allihopa, för det tänker jag ha!

 

Pussar och kramar i massor!!