Jag älskar att dansa

publicerat i Allmänt;
Nyligen hörde jag mig själv säga, jag älskar att dansa...och blev förvånad, för det har jag aldrig trott. För ett tag sen när jag var på en fest så var det en person som sa, ska inte du gå och dansa, du behöver inte sitta här och prata om du hellre vill dansa. Varför frågar du det? sa jag...för att du verkar tycka om att dansa, svarade personen. Och jag blev förvånad...men kom på att jag inte kände den här personen tidigare, när jag inte gillade att dansa. Och jag har inte ens märkt att jag har ändrat mig.
 
Dansa är ju jättekul...man blir ju så glad av musik. Men det är inte självklart för alla. Anledningen till att jag inte har tyckt om att dansa är att jag inte alls har tyckt om mig själv. Jag har känt mig ful, klumpig, obekväm och har inte velat synas. När nån har frågat varför jag inte vill dansa har jag bara svarat, nej usch, jag hatar att dansa....jag hatar att dansa, det låter ju helt sjukt. Hur kan man hata att dansa? Jo för att man tror något som inte är sant, för att man intalat sig själv under hela sitt liv omedvetet att man inte tycker om sig själv, för att man tror en massa saker utan att veta varför. Och då tror man automatiskt att alla andra tycker likadant. Men det är ju också helt sjukt, för varför skulle andra bry sig om ifall jag dansar eller inte, eller om jag är klumpig eller inte...eller om jag är ful eller obekväm...varför skulle någon överhuvudtaget lägga energi på att tänka, där står hon och dansar och ser helt ful och klumpig och obekväm ut...ja, ni hör ju själva hur fel det blir...bara för att man bestämt sig för att man inte duger. Och vem förlorar på det?? Ja inte är det alla andra iallafall...dom som man tror ska bry sig...utan det är ju bara jag.
 
Men nu så har jag alltså helt plötsligt ändrat inställning omedvetet och sa spontant, jag älskar att dansa...
 
Hur gick det till? Ja jag har ingen aning...men jag tror att det beror på att jag ändrat inställning till mig själv...jag vet att jag har träffat personer i år som har fått mig att känna annorlunda inför mig själv, jag träffade nyligen en person som sa, du har ändrat dig och du ser stolt ut. Och kanske är det det jag är...stolt över att vara jag. Jag vet inte, men det kan vara så.
 
Det är inte alltid lätt, men man ska träna på att vara stolt över sig själv. Att tycka om sig själv för den man är och göra saker som man kan känna sig stolt över...och om man av en händelse gör saker man inte alls är stolt över, ska man tänka, jag är bara människa och gör fel ibland och så får man rätta till det. För alla gör fel, herregud vad med fel man gör ibland...och ibland sårar det andra och det känns ju inte alls bra. Det är lite svårare att hantera, när man sårar nån annan. Men det är också oundvikligt, för det går inte i princip att leva ett liv där man aldrig sårar någon annan. Det man får göra är att se till att man gör det bästa efter sin egen förmåga och tar ansvar för det. Det går ju att döma andra hur mycket som helst, men då ska man inte glömma att alla har oftast en del i det som händer i ens eget liv. Och den delen kan ju vara väldigt svår att se ibland, för att man helt enkelt inte vill.
Men det får jag ta i ett annat inlägg, för nu har jag inte tid, och det jobbar jag med, att göra saker vid rätt tillfälle och inte när jag har lust om jag egentligen inte hinner.
 
Sluta aldrig jobba med den positiva synen på dig själv...att älska andra kan vara enkelt, men att älska sig själv kan ibland vara det allra svåraste.
 

Kommentera inlägget här :