En klump i magen.

publicerat i Allmänt;
Jag har förstått att det berör många att läsa det jag skriver. Det gör mig glad. Meningen med att skriva om min upplevelse var att dels få sätta ord på vad jag känner och även att ge andra möjligheten att läsa om en helt vanlig men ändå ovanlig situation. Det vanliga är att det ser förmodligen likadant ut i massor med andra människors liv utan att man tänker på att det faktiskt inte är okej om man inte själv tycker det. Det ovanliga är väl att vi har hunnit fått 8 barn under tiden...
 
Det är säkert så också att det finns många som har levt lika som mig och inte alls tycker det är nåt konstigt, men det är deras upplevelse. Jag står för min.
 
Jag visste inte att jag hade en klump i magen varje dag, dygnet runt av oro. Det upptäckte jag när den försvann...det hade skett så gradvis så jag inte ens märkte att den var där. Skrämmande...inte konstigt att man utan problem kan normalisera sin tillvaro. När jag separerade och hade bott själv i ett par månader så märkte jag plötsligt att det kändes som en lättnad...klumpen jag inte visste fanns var borta. Och vad stor den måste varit, för tomrummet blev enormt. Efter ett tag när allt har lagt sig och det känns skönt att vara lugn...då börjar rastlösheten komma krypande...och man undrar om det inte var lite bättre innan iallafall...för utan oron för någon så blir det helt plötsligt svårt att veta vad man ska lägga sin fokus på. Man lever så nära inpå varann och går upp så mycket i den andras problem så när den försvinner så blir man halv...och den som vet hur det känns att vara halv förstår ju att det är svårt att klara sig då...för hur går man med ett ben, eller hur andas man med bara en lunga...tänker med en halv hjärna...känner med ett halvt hjärta...ja ni förstår ju...det verkar ju som det var bättre förr i ett sånt läge, för vem fan vill vara halv??
 
Då ska man försöka hitta sig själv...och det verkar ju ännu svårare eftersom man inte är fullständig från början...det blir ju som att leta efter den andra halvan av mig...och vem har snott den? Jo den man levde med som man försöker göra allt för att hålla sig ifrån!! Det uppstår lätt ett dilemma där...man inser ju ganska snabbt att det kommer att bli ett helvete att försöka komma ifrån om man dessutom ska be hela tiden om att få tillbaka den andra delen av mig, som jag i och för sig lämnade ifrån mig frivilligt, i tron om att det skulle vara du och jag för evigt, men som man nu skulle vilja ha tillbaka...och så vet man att den man levde med håller stenhårt i den delen, för det var den som höll honom uppe och nu vill han inte lämna ifrån sig den...lite som att ta ifrån ett barn en godispåse mitt på bästa lördagsgodistajm...
 
Jag har fortfarande inte hittat hela delen av min förlorade del...för en stor del tog jag tillbaka helt brutalt utan att ta hänsyn till hur han skulle klara sig...men en liten del letar jag fortfarande efter, för den hade han tappat bort...han tappade bort en del av mig!! Vart har du gjort av den, har jag velat fråga massor av gånger. Men vågar inte för jag vet redan svaret...han bytte det mot något som för honom just då betydde mycket mer än mig...
 
Så kan det vara ibland...
 
But I´m still looking...

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Maria:

Det är inte alltid lätt att leva... Du är fantastisk på att skriva och på att dela med dig av dina erfarenheter. Kram!

Svar: Tack! Kram
mammatillattabarn.blogg.se

2:a kommentar, skriven , av Sabina:

Ska börja läsa din blogg oftare, lärorikt ju! :)

Svar: Gör det du! :-)
mammatillattabarn.blogg.se

Kommentera inlägget här :