mammatillattabarn

Det är viktigt att vara närvarande i det man gör. När man är med sina barn, på jobbet, ja överhuvudtaget...det är lätt att man förväxlar närvaro med närvaro. Man är ju fysiskt närvarande, men hur ofta är man psykiskt närvarande...eller känslomässigt närvarande i allt man gör? Det är inte alltid lätt att veta, men jag har iallafall kommit till insikt med att även om jag har varit fysiskt närvarande med mina barn i stort sett dygnet runt under större delen av deras uppväxt, så hade jag så fullt upp med mitt medberoende, så jag var inte riktigt där...om ni förstår vad jag menar...man är nån annanstans, tankar och känslor har fokus på den man lever med...till vilken nytta?? Ingen alls...och han har inte ens krävt det och är förmodligen inte ens medveten om det...jo om jag hade försvunnit hade det nog blivit tomt...men i övrigt så är man en självklar del i tillvaron som ingen ens funderar på att den finns där.

 

Och när förstår man det här då? Ja jag förstod nog det undermedvetet kanske under en väldigt lång tid, men inte förrän jag hamnade på en anhörigvecka när min sambo kom till ett behandlingshem förstod jag vad det verkligen innebar. När jag blev tillfrågad om jag ville delta så tänkte jag som de allra flesta gör, visst gör jag det...jag vill ju hjälpa honom, och om det kan vara till nån hjälp så deltar jag naturligtvis...och jag vill ju att vi ska få en chans till en bättre relation. Trots att vi hade separerat, så hoppades jag att det skulle bli bra igen...även fast jag borde vara glad att ha kommit ifrån. Och det var ju jag som ville separera från början...

 

Jag åkte alltså dit i tron om att jag gjorde honom en tjänst...jag fattade inte alls vad dom menade när dom sa efter presentationen: ni är alla här av samma anledning, ni trodde förmodligen att ni gjorde eran anhöriga en tjänst...men det här har bara med er själva att göra...er och erat medberoende...ni måste erkänna för er själva att ni har ett problem...och det är ni själva.

 

Vaddå? Skulle jag vara ett problem?? Jag som inte gjort annat än tagit hand om hans jävla problem och lidit hela tiden och bara tagit emot en massa skit...och lagt ner hela min själ på att lyfta honom när han deppade ihop över att han insåg att han gjorde misstag, stöttat, tröstat, pushat och fixat det praktiska efterspelet i hans felberäkningar för att inte han skuille behöva ta det...och gjort massor av misstag själv pga att jag satsade hela min energi på att reda ut hans problem och helt enkelt missade mina grejer för att jag tog dubbelt, ja eller fyrdubbelt många gånger. Mörkade gentemot omgivningen för att inte han skulle behöva skämmas, för att inte jag skulle behöva skämmas, för att inte barnen skulle behöva skämmas...skulle JAG vara ett problem??? Och det hade jag tagit ledigt en vecka för att behöva stå ut med att lyssna på...

 

Jag förstod ganska snabbt att jag var ett problem...

 

För allt man gör i tron om att man hjälper, gör bara att man ger den beroende mer utrymme att fortsätta med sitt beroende eller missbruk. Jag har ju levt med en som är både beroende och missbrukare...det är två skilda saker men en del personer är båda delarna. Enligt vårdguiden följande:

 

Beroende och missbruk är inte samma sak:

• Missbruk är när man upprepade gånger ställer till det för sig på grund av en drog eller ett beteende. Ett exempel är att utsätta sig själv och andra för fara som att köra rattfull, komma för sent till jobbet på grund av bakfylla eller förstöra en relation för att alkoholen kommer i första hand.
• Beroende innebär att hjärnan påverkas så mycket av drogen att den förändras på ett avgörande sätt. Enbart den egna viljan räcker inte för att styra intaget.

Ett missbruk går oftast att bryta genom att man får klart för sig vilka negativa konsekvenser det leder till. Ett beroende är betydligt allvarligare och svårare att ta sig ur.

Det talas ofta om sex-, spel-, shopping- och sockerberoende. Dessa tillstånd liknar delvis, men inte helt, substansberoende. Det är mer befogat att i dessa fall tala om missbruk snarare än beroende.

Så anhörigveckan för mig var en total omvändning. Jag insåg vad jag bidragit med, bröt ihop fullständigt, var rasande på både min fd sambo och mig själv. Hur kunde det få gå så långt? Och jag har aldrig gråtit så mycket inför andra människor som jag gjorde under den veckan. Både för min egen skull och för andras.

Det är nu två år sedan och jag jobbar fortfarande med mitt medberoende. Har haft många bakslag, men kommit otroligt långt ändå.

Om nån känner att ni känner igen situationen eller bara får en liten tanke om att det kan vara så att ni är medberoende...sök hjälp. Det är inte kul att gå igenom, men det är ännu mindre kul att låta bli.

 

 

Idag känner jag att jag behöver en paus från tillvaron. Ibland rusar tankar och funderingar på i en sån rasande fart så det tillslut bara snurrar. Då behöver man pausa. Lättare sagt än gjort, men man måste ändå försöka.

 

Jag har det väldigt bra, ett jobb som jag trivs med, ett hem som jag trivs i, friska barn, jättebra vänner, jag är frisk...ändå har jag svårt att kunna slappna av och känna mig riktigt glad. Man präglas väldigt mycket av att leva med nån som har ett beroende. Och man blir beroende själv tillslut. Av det drama som utspelas hela tiden i vardagen. Så när allt är lugnt och man borde kunna glädjas fullt ut åt sitt liv, då känns det tomt. För allt oroande och allt pusslande för att vara till lags har tagit så mycket plats, så det berömda svarta hålet är ett faktum. Och det behöver man ju fylla med nåt...helst saker man mår bra av själv. Men det ligger nära till hands att man fyller det med andra saker att bli beroende av...tex andra personer som man kan ta hand om...

 

Självklart är jag glad...och har haft en helt otrolig sommar med en massa roliga saker och både nya och gamla vänner.

 

Jag vet att det finns hur många som helst som har haft det mycket, mycket värre än mig. Och jag är otroligt tacksam för att jag inte haft det värre än jag haft...men det tar ju inte bort min upplevelse. Och det gör ju inte allt det tråkiga ogjort.

 

Allt är meningen och det går att hitta positiva meningar i det mesta, även om det är svårt att förstå ibland. Jag vet att en dag kommer jag att se tillbaka på allt som varit och vara glad. För det gjorde mig till den jag är idag och jag har rätt att känna som jag gör. Det kan ingen ta ifrån någon...vad man känner. Det är vad man gör av det man känner som är det viktiga.

 

. 

Att vara medberoende är att leva i en lögn...en stor fet lögn. För allt man gör är att leva i tron om att man gör allt för allas bästa, men egentligen är det enda man gör att föda den beroendes ego och utplåna sin egen existens.

 

För man orkar inte både vara alla andra till lags och samtidigt upprätthålla fasaden som man måste ha för att inte alla ska förstå hur det ligger till...

 

Det här är ju inte nåt man tänker på, utan det sker helt automatiskt. Man är helt övertygad om att det är rätt, för det måste det ju vara, för vi älskar ju varann...eller hur, visst gör vi det? Det frågar man sig själv ett par hudra gånger i veckan...för inte skulle man ju stanna om man inte älskade honom...man resonerar med sig själv så man kan bli tokig tillslut. Och letar tecken på att man är älskad tillbaka. Och intalar sig att det är klart han älskar mig, annars skulle han ju inte stanna. Men varför gör han så där då? Varför dricker han när han vet att han alltid blir för full och odräglig? Varför beter han sig som ett svin och flörtar med andra tjejer fast jag står bredvid om han älskar mig?

Varför, varför, varför....och det frågar man så många gånger så tillslut finns det inget svar. För det går ju inte att svara på. Och han blir helt tokig och undrar om man aldrig är nöjd nån gång och så är allt helt plötsligt mitt fel, för om jag inte hade tjatat så mycket så skulle ju inte han behöva dricka och flörta heller. Och mönstret är ett faktum.

 

Och så fortsätter det tills nån bestämmer sig för att gå, eller att nåt annat inträffar. Man lever med en ständig sorg över att man har förlorat den man älskar och det är oerhört frustrerande för han står ju där. Jag har önskat många gånger att han skulle dö...hemskt att säga, låter kanske helt kallt, men så är det. För när nån dör så kan man sörja öppet och alla förstår att man är ledsen. Men att förlora nån i tysthet går inte att sörja öppet. För dom flesta skulle inte förstå varför man är så ledsen och skulle kanske inte tycka att det är en sån stor grej heller. Herregud, som han beter sig så ska du vara glad att slippa honom...så säger dom allra flesta.

 

Därför håller man god min och utkämpar kampen i tysthet på egen hand. Då slipper man iallafall försvara sig och förklara. Sen finns det en annan aspekt också, man blir ju väldigt beskyddande. Så man vill ju inte att nån ska säga att han är dum heller, för det är ju min kille och han är inte dum...det blir väldigt motstridigt och ni förstår ju hur komplicerat det blir när man vill att alla ska veta samtidigt som man är livrädd för att det ska komma fram...jag blir helt svettig bara av att skriva om det.

 

Det blir liksom som mina barn och andras ungar...man skäms ju för hur han gör men vill inte att nån ska tycka illa om honom heller. Och man tycker gärna en massa om andras män som beter sig som svin för det blir liksom lättare att tänka på hur illa det är för nån annan. Så man slipper ta i sitt eget problem.

 

Idag mår jag bra. Det finns dagar när jag inte alls mår bra. Jag har lärt mig att det är bara att ta dom dagarna och låta dom gå över. För jag slipper iallafall må dåligt över hans beteende. Nu dras jag bara med resterna och dom är lättare att hantera och blir mindre och mindre med tiden. Men dyker upp när man minst anar. Så tro inte att det har löst sig bara för att man blivit av med själva föremålet för medberoendet. För medberoende är man resten av sitt liv. Det handlar om att kunna vara medveten om vilka mönster man hamnar i och kliva ur dom, för annars står man snart där och är medberoende till nån annan. I värsta fall till sig själv och det kan ni ju tänka er hur det blir.

 

Läste ett citat:

 

Ibland så får man lov att strunta i allt som har varit tråkigt och bara vara här och nu...annars blir man tokig. Det är lätt att fastna i negativa tankebanor och bara älta om och om igen. Det har jag bestämt mig för att inte göra.

 

Så ikväll tänker jag bara gå till Gullans, ta några cider...för det kan jag göra nuförtiden när jag inte längre måste vara nykter för att hålla koll på en sambo...och jag behöver inte dricka tills jag somnar, eller stanna tills det stänger för att inte missa nåt. Men jag har ju missat en massa kul genom åren eftersom jag har haft fullt upp med att hålla koll på en massa saker, så nu när jag inte behöver det längre har jag ju haft så kul så jag nästan är helt slut. Tänk vad jag har missat.

 

Vi har försökt att vara helt öppna med problemet hemma hos oss, så öppna som man kan vara till barn. Bara sagt som det har varit till barnen, pappa kan inte dricka alkohol för det blir inte så bra då. Dom äldsta barnen har ju varit med några gånger när det inte blivit så bra, men för det mesta har dom sluppit. Jag har medvetet låtit bli att ta med dom på ställen där det har varit alkohol. Jular och midsomrar har ju vrit svårt att undvika, så då har det ju alltid slutat med att jag varit tjurig och han har undrat varför jag alltid ska tjata och förstöra...ja det är säkert nån som känner igen sig...

 

Om inte du skulle tjata så förbannat så skulle ju inte jag dricka så mycket heller...nån som har hört det utttrycket?? Vanligaste frasen skulle jag tro...och jag trodde länge att det kanske var så...om jag inte tjatade så förbannat...men kan meddela att det inte alls har nånting med det att göra. Det är bara att låta bli att säga nåt så dricker dom ännu mer ganska snabbt...och är skitnöjda med att det inte är nån som förstör. Och jätteglada och tycker att man har det så bra. Gumman, eller hur, visst har vi det bra?? Mm visst...

 

Jag skulle kunna skriva en hel bok om situationer som har varit. Och en bok blir det nog så småningom.

 

Vissa delar har jag inte bestämt än om jag vill skriva om...det är fortfarande svårt att skriva utan att det gör ont. Sen jag började skriva har jag varit helt slut...gått i en slags dvala och känt mig som en zombie. Men det är skönt också att rensa hårddisken...

 

Nu är det min tur att ha kul... :-)

Vaknade imorse med panik över hur mycket jag utelämnat, var det så himla smart? Vad ska folk tänka nu? Tänk om dom tycker att han är en idiot? Snackar skit? Fast det är han ju...eller är han det? Nej det är klart han inte är. Men det spelar ngen roll vad nån är, jag har upplevt det jag har upplevt och det går inte att ändra på. Han gjorde ett val, att fortsätta dricka och behandla mig som skit emellanåt. Fast han visste att det var fel och ångrade sig tusen gånger om hur ofta som helst. Och jag gjorde ett val att stanna för det enda jag ville var att han skulle se mig och vija vara med mig. Det blir en livsstil. Att spela spelet, lura sig själv och kämpa för att hålla koll på reglerna, för dom ändras konstant. Det som gällde sist han drack är inte säkert att det gäller nästa gång.

 

Men hur kan man vara alkoholist om man inte dricker regelbundet? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Och fått svara på lika många gånger. För inte kan man väl vara alkis om man bara dricker ibland, det gör ju alla..

Klart man kan vara det, för det finns inga skrivna regler om när man är alkis, men självklart är det inte vad man tänkte sig...att man lever med en sån...eller ännu värre, att erkänna för sig själv att man är det.

 

Men hur vet man då? Ja jag har vetat länge, men inte trott att jag hade rätt...men det räcker att titta på den man lever med när han är full  så ser man i blicken och känner i hela själen om han är alkoholist eller inte. Om man vågar erkänna det för sig själv.

 

Jag tänker fortsätta berätta om min upplevelse...för vad var och en som läser tycker om mig eller den jag levt med spelar egentligen ingen roll längre. Jag har tagit ett steg åt rätt håll för min och mina barns själsliga överlevnad och jag känner faktiskt för första gången på länge att jag lever...för det är det man känner när man känner. Och jag har varit avstängd så länge att jag hade glömt hur det kändes. Att vara glad på riktigt...och att våga vara arg och ledsen utan att stänga in det.

 

Carpe Diem må vara en klyscha för många, men för mig känns det helt rätt idag iallafall.

Jag har vänt och vridit på alltihop hur många gånger som helst, i hur många år som helst och undrat vad jag gjort för fel...kunde jag ha varit lite gladare? Eller lite mindre tjatig, för tjatig blir man...och kontrollerande. Tillslut går allt ut på att hålla koll...både på sig själv och den man lever med...för rädslan att förlora är så stor så den upptar allt utrymme. Det är man ju naturligtvis inte medveten om...för man har det ju så bra! Tror man för att man vill tro det...i själva verket så är allt bara en fasad...som man gör allt för att upprätthålla. Man ska vara en bra mamma, en bra sambo, gå på möten, handla, laga mat, skjutsa på aktiviteter och framförallt...vara förstående så att inte sambon ledsnar på en. Det där funkar ju naturligtvis inte, utan nåt brister ju tillslut. Nu kanske det låter som om jag har varit helt menlös och aldrig protesterat...så är det inte. Jag har protesterat vilt, men det har knappast haft effekt. För en beroendeperson låter en protestera och sen gör dom som dom vill ändå.

 

Det har inte alltid varit jobbigt, det har varit perioder när det har känts jättebra, när vi har fått barn har ju varit som en dröm, för då har jag haft nåt annat att ge uppmärksamhet. Så det har blivit jag och barnen... Men han har aldrig varit utanför...han har ställt sig utanför. Han fokuserade i en massa år på att jobba, hur mycket som helst för att jag skulle kunna stanna hemma med barnen och den förmånen är jag enormt tacksam för.  Jag trodde länge att det var som han sa, att det var för min och barnens skull som han jobbade så mycket, men förstod sen att det inte alls var så. För när jag inte tyckte det var kul att alltid vara ensam och frågade om han inte skulle jobba mindre och jag kunde börja jobba lite så vi skulle ses mer, så ville han inte det. Det slutade med att han brände ut sig totalt...två gånger.

 

Så att försöka få en beroendeperson att förstå vart problemet ligger är helt omöjligt när man är en medberoende. För det enda man gör är att driva dom ännu mer in i det destruktiva mönster dom befinner sig i.

 

Med alkoholproblem följer en massa andra negativa konsekvenser också, som aggresivitet, otrohet, lögner, svek, brist på ansvar osv osv . Eftersom jag har levt med en vänlig person så är det ju inte lika uppenbart att det är ett problem som om man lever med nån som är elak. Det tar ju mycket längre tid också innan andra runt omkring förstår hur dåligt man mår. Hur vanligt är det inte att om ens kille alltid blir för full, men inte bråkar utan bara somnar, så säger ju dom flesta att det var ju inte så farligt. För dom nej, men dom vet ju inte att det går åt en hel dag efteråt varje gång när den andra ligger och sover eller spyr om vartannat. Och man får säga till barnen att pappa kan inte följa med på kalaset idag för han är sjuk.

 

Det är som sagt en lång process att upptäcka att det är ett mycket större problem än man trodde och det tar lika lång tid att sen försöka göra nåt åt det. För i mitt fall var jag helt övertygad om att det var min stora kärlek i livet och när jag förstod att hans kärlek till alkoholen var större än den till mig så rasade iallafall min värld. För hur fan ska man bräda en låda öl??? Eller en liter whiskey? Det blir ju lite svårt. Tillslut så är allt förtroende borta efter alla gånger man suttit och väntat och det inte dyker upp nån förrän dan efter. Då ska man låtsas vara pigg efter att ha varit vaken en hel natt och oroat sig. Innerst inne vet man vad som hänt, men man inbillar sig ju länge att man har fel. För det kan ju hända att han bara somnat nånstans...i bästa fall...eller blivit nedslagen...i värsta fall...men innerst inne vet man...

 

Nu när jag skriver känns det som jag skriver om nån annan, för inte kan jag väl ha varit så dum så jag levde med nån i 22 år och inte drog? För lite självbevarelsedrift har man väl ändå? Ja det har man...det är den som gör att man stannar, för man vill till varje pris hålla ihop familjen. Och det sker så gradvis så man kommer inte ens ihåg när det började.

 

Men när man tillslut inte står ut längre och vill separera, då märker man efter ett tag vilken stor klump i magen man måste ha haft...för den tomhet som infinner sig när man väl tagit sig ifrån går inte med ord att beskriva. Och då säger man till alla att man mår skitbra. Och ler. Som man alltid gjort. Då börjar det stora sorgearbetet över att man inte lyckades vara tillräckligt intressant för att han skulle välja mig före spriten, Och fattar inte att han bara lät mig gå utan protest. Långt senare förstod jag att det var ju det bästa som hänt honom, för då kunde han ju dricka ifred utan nån som tjatade...inte vill man väl övertala nån att stanna då.

 

Allt beror ju på en sjukdom som heter alkoholism. Det är ju inte den person man lever med som gör allt det här, det är den lilla "djävul" som sitter på hans axel och säger: "Låt henne gå så blir det lugnt!!! Ta för fan inte tillbaks henne för då kan vi ju inte fortsätta som vi tänkte..."

 

Jag märker medans jag skriver att det har en tendens att bara bubbla upp en massa skit om hur eländigt det varit...jag vill än en gång poängtera att det aldrig har varit hans avsikt att göra mig illa. För han är verkligen godhjärtad.

 

Nu måste jag sova...har lite svårt att komma isäng. Idag har jag träffat en gammal kompis och det var så skönt för hon har inte varit med och vet inte hur det varit.

 

Jag har träffat en massa nya människor i år och jag vill verkligen att ALLA ska veta att det betytt väldigt mycket för mig vad alla bidragit med på sitt vis. För utan nya möten utvecklas man inte. Till alla gamla och nya vänner...TACK!

 

Skriver mer en annan dag.

När man är medberoende är man egentligen beroende av den som är beroende. Den enda skillnaden är att man inte använder det som den beroende använder sig av.  Tvärtom, man är nog väldig motståndare av det och tror att man är mycket bättre än den andra. Man använder ofta det som ett argument emot den andra. 

Det finns ju hur många typer av beroende som helst och man kan gå igång på det mesta om man väl har kommit in i det mönstret. Slutar man med ett beroende så ersätter man ju oftast det med ett par andra om man inte kommit underfund med orsaken till beroendet och gjort nåt åt det.

 

Det vanligaste är väl alkohol och olika typer av andra droger, men man kan ju vara beroende av mat, spel, sex, uppmärksamhet, socker, dramatik, ja i stort sett vad som helst. Oavsett vad det är man är beroende av så blir det ett problem när det skapar negativa konsekvenser för den beroende och dess omgivning.

 

Nu måste ju jag avsluta fast jag vill fortsätta skriva...det är ett av mina dilemman, jag börjar vid fel tillfällen fast jag egentligen inte har tid och blir frutrerad. Men som sagt, jag återkommer.

 

 

Det är lätt att börja blunda för vad man känner när det är något man inte vill känna. Det som känns bra håller man hårt i, men börjar det kännas som att det inte är riktigt som det ska så skjuter man det åt sidan och tänker lite snabbt att det är säkert inte nån fara. Iallafall har jag fungerat så, och gör nog det fortfarande till viss del. Men det har ett pris och det priset är jag inte beredd att betala längre.

 

När man lever med nån som har en beroendepersonlighet så är det inte säkert man märker det alls förrän det redan är försent, och skulle man märka det i tid så struntar man säkert i det, för är det nåt dom är bra på så är det att dölja. Och få det att verka normalt. Det finns ju lika många olika förhållanden som det finns människor och det går inte att säga vad som är rätt eller fel. Det här är min sanning och jag kan bara stå för vad jag har känt. Det ska tilläggas att jag har fått tillåtelse av min fd sambo att berätta om min upplevelse och vi har varit öppna med problemet även för våra barn. Iallafall efter att jag förstod vilket problem det var, för innan så är det ju inget problem...det är ju det som är problemet.

 

Jag hoppas det kommer att hjälpa någon att läsa om min upplevelse, för jag hade önskat att jag hade fått den möjligheten tidigare.Det hade kanske besparat mig mycket jobbigt. Eller så är det så att jag inte hade förstått ändå...för man förstår bara det man vill förstå. För han var mitt allt, det var så det kändes. Nu förstår jag att det inte alls var så...jag var starkt medberoende och det är lätt att förväxla känslor med beroende om man inte vet skillnaden.

 

Jag vill också säga att han är en mycket snäll och godhjärtad person och jag hoppas att det inte kommer att låta som att han velat göra mig illa, för det har aldrig varit hans avsikt.

 

Det är inte helt lätt att skriva om, för det kommer upp en massa känslor medans man skriver som man trodde att man var klar med, men det är kanske det som är bra, en slags terapi för själen

 

Återkommer...

Jag är inte alltid bara djup...idag är jag barnsligt förtjust i två nya tröjor som jag köpt, billigt. Och jag älskar billiga kläder, för då kan jag känna mig nöjd över att ha blivit glad utan att ha gjort av med för mycket pengar.

En obetydlig sak för många, men betydelsefull för mig.

 

Vaknade imorse och kände mig glad över att ha bestämt mig för att berätta om hur det har varit att leva med en beroendeperson. Det är ju inte så att jag inte velat prata om det, för det har jag gjort massor. Men jag har inte berättat offentligt om hur det egentligen varit. För man säger ju alltid till sina kompisar hur det är, men då med fokus på hur jobbigt det varit för mig och hur ledsen jag varit. Det är ju inte hela sanningen, för jag har ju bidragit på mitt vis och det är ju inte alls lika roligt att se. Även om jag vet att jag inte förtjänat att bli behandlad som jag blivit så har jag tillåtit det hela tiden genom att stanna kvar och låta det fortsätta.

 

Och det tar lång tid att inse att det man tyckte var det perfekta förhållandet egentligen är ett sjukt beteende. Det låter kanske värre än det är, men i vårat fall tror jag att det var mycket värre än det såg ut. Fast på ett väldigt dolt sätt. Och gjorde mycket större hål i själen än jag nånsin kunde förstå. För lite måste man väl stå ut med? Eller hur? Så är det väl för dom flesta...eller? Det är ju det vanligaste resonemanget som är totalt förödande.

 

Fortsättning följer...

 

.

 

 

På dagarna, i bilen, på jobbet eller bara när jag går nånstans så tänker jag på massor av saker som jag vill skriva om, men när jag ska skriva sen så vet jag inte alls vad jag ska skriva om. Då börjar jag tänka på vad det var och sen är det kört.

 

Det är ofta så med allt man tänker på, när man tänker för mycket så förstör man allt. Det är så lätt att man börjar analysera in i minsta detalj så att hela vitsen med det man började tänka på försvinner.

 

Jag vill alltid förstå saker och vill ta reda på varför osv. Det kan väl vara bra ibland, men inte alltid. För man kan inte förstå allt och man behöver inte förstå allt. Ibland vet man helt enkelt inte varför och då är det bara att släppa och gå vidare. Men det kan vara väldigt svårt.

 

Jag nämnde ju tidigare att jag upptäckte att jag skrev nästan inget alls om mina barn och funderade på varför...jag tror det kan bero på att jag ägnat 22 år att vara på heltid med dom, så nu när jag kommit på att jag faktiskt existerar också så la jag dom lite åt sidan i mitt bloggande. Jag har även levt med en man som har alkoholproblem och är en beroendepersonlighet. Det tar väldigt mycket av ens tid utan att man förstår det, och när man blir medveten om vad man levt för liv i förhållande till den andra, så rasar allt till en början, sen får man en massa aha-upplevelser och då är det dags att börja förstå vem man själv är. För det har man tappat bort för längesen.

 

Nu när jag precis kom på vad jag skulle skriva om så ser jag på klockan att jag absolut måste gå och lägga mig...men lovar att fortsätta berätta om hur det varit, hur det är och vad jag tror kommer att bli. Det finns en refräng i en låt som beskriver exakt:

 

Jag har vakat många nätter

Förhandlat med mig själv

Jag har sagt "du borde lämna

denna mannen nu ikväll"

Det tog alltför många år

för mig att äntligen bli fri

Det har slitit mig itu

Det fanns ingen bara du

men jag är lyckligare nu

Jag är lyckligare nu

 

 

Godnatt!

 

Nån som känner igen känslan av att man borde känna sig glad fast man inte gör det?

 

När allt är bra och man borde känna sig lycklig och nöjd...men ändå känns det helt tomt...så är det ibland. Man kan springa omkring hela livet på det viset om man vill, i tron om att allt är som det ska. Och ju mer känslan av tomhet gör sig påmind, desto mer springer man och gör den ena roliga saken efter den andra och livet är helt underbart...säger man. Och lurar sig själv gång på gång.

 

Då är det dags att börja åtminstone försöka fundera lite på varför. Okej, det går att strunta i det också och fortsätta springa...men förr eller senare kommer känslan ikapp igen. Tro mig, den gör det.

 

Det händer att man inte alls kommer på varför det känns tomt. Kanske är det inte nån speciell sak som orsakat det, oftast är det kanske bara synen på sig själv som gör det. Eller att man lever i en relation som är över för längesen, utan att man har tänkt på det. Vad det än beror på så är det viktigt att våga erkänna för sig själv att det är som det är...sen är det upp till var och en att göra nåt åt det. En sak är iallafall säker...har man en gång fått insikten om att det är dags att ta tag i sitt liv, så går det inte att backa. För så fort man smiter undan och går tillbaka till gamla mönster så står det nån liten figur och knackar en på axeln och påminner om hur man verkligen inte vill ha det...så är det bara att ta tag igen.

 

Ibland kan det ju kännas som om det inte händer nånting, att man bara står där och stampar och det inte blir nån skillnad...ta det lugnt...det kommer. Rätt var det är vaknar man en morgon och det känns annorlunda. Been there, done that...Sen kommer det perioder när det går tillbaka lite igen osv osv...

 

Alla är olika och det finns inga givna regler, det enda jag kan säga är att man, hur man än vrider och vänder på det aldrig kommer att komma underfund med vad som gör att man mår bra, och då menar jag riktigt bra, i sitt eget liv om man inte vågar ta reda på vem man är och hur man vill ha det. Kanske kommer man fram till saker man måste förändra och det kommer att såra någon annan...sånt är livet, inte kul, men en förutsättning för att komma vidare.

 

Kanske ska tillägga att det finns faktiskt människor som redan har greppat det här...alla är inte olyckliga fast dom ser glada ut...ifall jag uttryckt mig oklart. :-)

 

Två steg fram, ett steg bakåt. Ganska normalt för dom flesta...springer man 200 framåt och knappt nåt bakåt, då är det dags för en paus.

 

Upptäckte att mina inlägg handlar väldigt lite om mina barn...dags att fundera över varför kanske. :-)

Det går alltid att se saker från flera håll. Man har alltid ett val, åtminstone som vuxen. Många tycker att det inte riktigt är så, men jag håller inte med där. Det går faktiskt att välja glädje, att välja att se saker från ett positivt perspektiv. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag håller med om att det kan vara otroligt svårt att se positivt på sin situation om man varit med om traumatiska händelser...men det är på ett helt annat plan. I sin vardag under hyfsat normala förhållanden kan man faktiskt välja positivt tänkande.

 

Det är inte samma sak som att sopa allt tråkigt under mattan och inte vilja känna jobbiga känslor. Tvärtom, det är viktigt att våga känna sånt som känns jobbigt och sånt som gör ont. Att tänka positivt är att bestämma sig för att vända trenden, få det omöjliga möjligt. Alla kan...om man vill.

 

Fokusera på det man vill uppnå och se målet. Släpp sånt som tar en massa energi utan att ge något längre, lägg energi på sånt som ger energi tillbaka.

 

Efter en helg med blandade känslor så fortsätter vardagen som vanligt. Och så är det ju...det är inte kul jämt, allt blir inte alltid som man hoppas, men vad ska man göra åt det? Inget speciellt...

 

Ibland får man tänka om och förstå att det finns kanske en mening med vissa saker som man inte såg från början för att man helt enkelt inte ville se. Och det kan vara saker man behöver lära sig som inte alls är roliga, men det är så.

 

Det finns ju nåt som heter attraktionslagen, vilket betyder att om man fokuserar på det man vill ska hända så drar man det till sig...låter enkelt...måste härmed göra er besvikna...det funkar inte...

 

Eller så gjorde jag fel...vet inte och nu spelar det ingen roll. Jag har bestämt mig för att strunta i hur saker och förväntas bli, det blir som det är meningen och jag kan inte göra ett skit åt det ändå!

 

Man kan inte alltid känna sig på topp...ibland måste man få tycka synd om sig själv och äta godis eller vad man nu vill.

 

Det läggs ju ut massor med kloka citat överallt...saker som man känner att dom träffar rakt in...men hur ofta läser vi inte och säger, men gud det är ju precis så det är! Och sen går vi vidare och gör som vi alltid gjort...och undrar varför det aldrig blir annorlunda? :-)

 

Men man orkar ju inte alltid vara så jäkla förnuftig och klok, inte jag iallafall...och det är ju skittråkigt ibland när man måste inse att det jag ville och hoppades på inte alls stämmer överrens med verkligheten...inte för att jag inte förstod det innerst inne från början, utan för att jag inte ville förstå för att det inte var lika kul.

Och vad jobbigt det är när man måste släppa taget om saker som man inte alls vill att dom ska försvinna, för att man är rädd för just det...att dom ska försvinna...men ibland är det ju faktiskt så att släppa taget betyder att ge något utrymme för att kunna komma tillbaka. Och kommer det inte tillbaka bättre än innan, då ska man nog vara glad, för det ger kanske utrymme för något nytt.

 

Men det är ändå skittråkigt ibland...

 

Och jättekul ibland!

 

Och däremellan behöver man faktiskt vila :-) med en godispåse...

Tänk om man hade vetat vad man vet nu när man var 25, då hade ju livet sett helt annorlunda ut. Men hade det varit bättre? Det är ju inte alls säkert. För det är ju det vi går igenom i livet som gör oss till dom vi är

Vissa saker hade jag ju sluppit och andra saker hade jag missat...personer som betytt mycket och som jag lärt mig en massa av t ex.

Konsten är att vara öppen för det som händer i ens omgivning och att kunna se dom möjligheter som ges, inte döma andra, varken negativt eller positivt för snabbt utan ge alla en chans att visa vilka dom är.

Man behöver inte gilla alla människor för ibland stämmer det helt enkelt inte, men det gör ju inte nån till en sämre människa för det

Och ibland träffar man ju nån och det bara stämmer...det har jag gjort flera gånger och det är lika häftigt varje gång.

Dom ska man vara rädd om! :-)

Och saker som är meningen dom kan man inte göra nåt åt...det bara händer och man behöver oftast bara ta emot utan att man har gjort nåt för att det ska bli så...och man blir lika förvånad varje gång då med.

 

Det är väldigt viktigt att man har kul också...och inte alltid bara gör sånt som verkar mest passande...att inte vara rädd för att bjuda på sig själv. Utan att det går till överdrift förstås.

Man måste kanske ändå tänka på att man har barn i skolan och så...inte kul om morsan skämmer ut sig...

 

Nu borde jag fortsätta jobba. :-)

 

.

.

Jag börjar förstå vad det innebär med semesteralkoholism, man är ledig, allt är mycket lättare, klart man ska dricka lite...och självklart kan man göra det. Inga problem...för dom som inte har problem. Och hur många är medvetna om hur dom mår? Alla är definitivt inte det. För det blir ju mycket roligare när man har druckit några öl, allt känns ju helt plötsligt mycket lättare, folk man vanligtvis inte pratar med känns ju som riktigt schyssta kompisar...och det är dom säkert också, men var det verkligen det man ville, att berätta om dom där sakerna man gjort som nästan ingen visste om, för att man inte ville berätta för nån? Eller skälla ut grannen för att man alltid tyckt att han varit så jobbig men inte velat säga nåt. Eller var det verkligen så lyckat att klä av sig och alla badade nakna i havet...var det verkligen det man ville, känns det bra dan efter...ja om man hade kunnat tänka sig att göra det nykter också, så är det säkert helt okej, men oftast är det ju inte så.

 

Alla har inte problem med att dricka lite när man känner för det och hanterar det hur bra som helst, men gör man inte det ska man nog ta och fundera över varför. För det finns hjälp att få.

Det är ju inte alkoholen i sig som är problemet, det är allt det som man har tryckt undan i sitt liv och inte vill kännas vid om hur man mår som är problemet.

 

Det var en liten fundering så här mitt i veckan...som uppstod när jag insåg hur mycket fester det är kvar i sommar...men eftersom jag har fullständig koll på mig själv så kommer det ju knappast att bli några problem...eller? ;-)

 

No one can change a person, but someone can be a reason for a person to change.

 

 

Nu har jag gjort det igen...glömt bort att jag hade en blogg och inte skrivit sen i december förra året. Men det är väl bara att fortsätta försöka, inte ge upp. En vacker dag kanske mitt liv ser ut så att jag gör det jag har tänkt och inte bara skjuter upp.

Vad har då hänt sen i december...massor och ändå ser mitt liv likadant ut som förr. Men det känns annorlunda. Jag har fattat en massa beslut för mig själv, jag har inte mått så bra någonsin förr, jag gör vad jag vill och inte enbart vad som förväntas att jag ska göra. Jag låter andra ta ansvar för det dom gör och försöker inte hela tiden rädda alla genom att ta ansvar åt dom.

Jag har det väldigt bra! :-)

Det är aldrig försent för förändringar, vänta inte med att göra det ni skulle vilja göra, lev livet på det sätt som ni själva vill och framför allt...känn efter vad ni vill!!! Fortsätt inte med samma år efter år bara för att ni inte ens har tagit er tid att känna efter om det verkligen är det ni vill.

Av egen erfarenhet kan jag säga att när man tror att man kommit på vad man vill med sitt liv, då har förändringen bara börjat, det är det som är att leva. :-)

 

Ha en bra dag!