mammatillattabarn

Att vara medberoende är att leva i en lögn...en stor fet lögn. För allt man gör är att leva i tron om att man gör allt för allas bästa, men egentligen är det enda man gör att föda den beroendes ego och utplåna sin egen existens.

 

För man orkar inte både vara alla andra till lags och samtidigt upprätthålla fasaden som man måste ha för att inte alla ska förstå hur det ligger till...

 

Det här är ju inte nåt man tänker på, utan det sker helt automatiskt. Man är helt övertygad om att det är rätt, för det måste det ju vara, för vi älskar ju varann...eller hur, visst gör vi det? Det frågar man sig själv ett par hudra gånger i veckan...för inte skulle man ju stanna om man inte älskade honom...man resonerar med sig själv så man kan bli tokig tillslut. Och letar tecken på att man är älskad tillbaka. Och intalar sig att det är klart han älskar mig, annars skulle han ju inte stanna. Men varför gör han så där då? Varför dricker han när han vet att han alltid blir för full och odräglig? Varför beter han sig som ett svin och flörtar med andra tjejer fast jag står bredvid om han älskar mig?

Varför, varför, varför....och det frågar man så många gånger så tillslut finns det inget svar. För det går ju inte att svara på. Och han blir helt tokig och undrar om man aldrig är nöjd nån gång och så är allt helt plötsligt mitt fel, för om jag inte hade tjatat så mycket så skulle ju inte han behöva dricka och flörta heller. Och mönstret är ett faktum.

 

Och så fortsätter det tills nån bestämmer sig för att gå, eller att nåt annat inträffar. Man lever med en ständig sorg över att man har förlorat den man älskar och det är oerhört frustrerande för han står ju där. Jag har önskat många gånger att han skulle dö...hemskt att säga, låter kanske helt kallt, men så är det. För när nån dör så kan man sörja öppet och alla förstår att man är ledsen. Men att förlora nån i tysthet går inte att sörja öppet. För dom flesta skulle inte förstå varför man är så ledsen och skulle kanske inte tycka att det är en sån stor grej heller. Herregud, som han beter sig så ska du vara glad att slippa honom...så säger dom allra flesta.

 

Därför håller man god min och utkämpar kampen i tysthet på egen hand. Då slipper man iallafall försvara sig och förklara. Sen finns det en annan aspekt också, man blir ju väldigt beskyddande. Så man vill ju inte att nån ska säga att han är dum heller, för det är ju min kille och han är inte dum...det blir väldigt motstridigt och ni förstår ju hur komplicerat det blir när man vill att alla ska veta samtidigt som man är livrädd för att det ska komma fram...jag blir helt svettig bara av att skriva om det.

 

Det blir liksom som mina barn och andras ungar...man skäms ju för hur han gör men vill inte att nån ska tycka illa om honom heller. Och man tycker gärna en massa om andras män som beter sig som svin för det blir liksom lättare att tänka på hur illa det är för nån annan. Så man slipper ta i sitt eget problem.

 

Idag mår jag bra. Det finns dagar när jag inte alls mår bra. Jag har lärt mig att det är bara att ta dom dagarna och låta dom gå över. För jag slipper iallafall må dåligt över hans beteende. Nu dras jag bara med resterna och dom är lättare att hantera och blir mindre och mindre med tiden. Men dyker upp när man minst anar. Så tro inte att det har löst sig bara för att man blivit av med själva föremålet för medberoendet. För medberoende är man resten av sitt liv. Det handlar om att kunna vara medveten om vilka mönster man hamnar i och kliva ur dom, för annars står man snart där och är medberoende till nån annan. I värsta fall till sig själv och det kan ni ju tänka er hur det blir.

 

Läste ett citat: