Du borde väl ha blivit terapeut, var det en som sa till mig häromdan...ja det är många som sagt det genom åren...kanske jag borde ha blivit det. Jag bestämde tidigt att jag inte ville bli det för att det var förknippat med nåt negativt. I tonåren ville ofta killarna prata om hur dom skulle få dom snygga tjejerna...med mig...hur kul är det att hjälpa andra att få tjejer...inte var det ju nån som frågade hur dom skulle få mig..."du är så jävla bra att prata med Susanne"...mm...eller hur...nä, jag bestämde då att terapeut skulle jag verkligen inte bli...såna får inga killar...
Jag har ju förstått nu att jag kanske borde ha blivit terapeut i alla fall...för hur jag än försöker låta bli så är det ju det jag gör...pratar med andra om hur dom mår och hur dom kan förändra...det är ju inte säkert att jag har rätt, men ändå fortsätter det, människor frågar och berättar om sig själva och jag lyssnar och svarar...
Om man lyssnar på vad tillvaron försöker tala om för en vad man ska göra, så är det inte så svårt att veta vad man ska göra...ändå så blundar man och vägrar ta till sig, bara för att man bestämt sig för nåt som kanske inte alls stämmer...men vem vet, hade jag blivit terapeut kanske jag hade suttit i en fåtölj på en tråkig mottagning och bara lyssnat och pratat och inte träffat en enda snygg kille...eller så hade jag träffat en alldeles, alldeles underbar...men då hade jag ju å andra sidan inte fått mina barn och inte träffat dom jag träffat och det hade ju varit väldigt synd...så jag gjorde nog som det var meningen ändå.
Och jag har ju faktiskt träffat en alldeles, alldeles underbar...trots att jag inte blev terapeut...precis som det var meningen, vid rätt tid i livet...så cirkeln är väl sluten kan man säga.
Så jag fortsätter väl att lyssna och prata, både på mig själv och på andra...så blir det väl som det ska tillslut.
