mammatillattabarn

Precis som i trissreklamen...när man för längesen ställt sig in på att det är som det är, det är inget för mig, jag ska aldrig mer låta nån komma så nära så det kan göra ont om den försvinner...aldrig låta nån få mig att tro något som sen visade sig vara nåt helt annat...aldrig mer...klarar mig själv...man blir bra på att stålsätta sig...

 

Så plötsligt händer det...man känner att det inte är så farligt...jag kommer inte att dö...inte ligga på badrumsgolvet och hyperventilera...jag kommer faktiskt inte att ha fysiskt ont i hela kroppen av ångest om det händer igen...för jag har redan gått igenom det...inte bara en gång utan fler...och jag tror min hjärna fattat nu...känslor är inte farligt...man repar sig och kommer igen.

 

Och plötsligt faktiskt händer det igen...jag vågar känna...och jag vågar lita på att jag inte kommer att dö...för det har jag praktiskt taget redan gjort och det kan ju knappast bli värre...

 

Häftig känsla...

 

I´m happy

 

 

 

Man får det man behöver, när man behöver det...inte alltid det man önskar, för oftast förstår man inte att det inte är samma sak...vi önskar saker som vi vill ha och undrar varför det inte blir som vi vill...i efterhand ser man ju nästan alltid att det var tur att det inte blev som man ville...

 

Jag tillhör ju dom som har lite svårt att inse när jag önskar fel saker...eller vid fel tillfällen. Så tar det ganska lång tid innan polletten trillar ner...och jag har slösat både tid och energi på fel saker...

 

Nu tror jag verkligen att jag har fått det jag behöver...när jag bäst behövde det...och det känns riktigt bra. 

Det kan vara riktigt effektivt att inte kunna göra nåt åt det man känner och bara känna frustrationen öka och tillslut hade man i normala fall gjort nåt åt det...typ tröstätit...beklagat sig för någon...ältat problemet...eller helt enkelt bara flytt in i något som hade gjort frustrationen lite lindrigare...men låter man det vara och bara härdar ut så minskar det av sig själv...det gäller bara att stå ut tills det lägger sig...kan låta helt obetydligt i dom flestas öron...men alla som vet hur ångestladdat det kan bli med frustration över känslor som man inte vet vad man ska göra med, vet hur kaosartat det blir om man inte lär sig hantera det. Det är ju så svårt att sätta fingret på eftersom det inte syns...nån som försöker sluta snusa eller röka kan ju få bete sig hur idiotiskt och grinigt som helst, för då kan man ju säga "jag försöker sluta snusa och då blir jag så här..." och då säger dom flesta..."låt honom vara, för han försöker sluta snusa..." och det är liksom legalt...vad ska en som jag säga? "nej du vet jag är lite labil just nu, för jag försöker hantera mina känslor som är i kaos och frustrationen håller på att driva mig till vansinne..."......inte många som skulle säga "vi låter henne vara, för hon har lite att hantera just nu..."

 

Nej man får helt enkelt lära sig att härda ut...låta känslorna ha sitt eget lilla krig...lära sig att det är så det är...det går över...sluta försöka förstå varför...

 

Inse att det är okej...jag har det jättebra...det är en del av livet...alla är inte lika...jag råkade bara bli lite väl överkänslig...som jag för att överleva lärde mig tidigt att stänga av...eftersom det blir väldigt jobbigt att ta in allt, och ta åt sig av allt, försöka förstå allt...

 

Jag är en helt vanlig människa med lite överkänsliga egenskaper...och det är jag glad för :-)

 

Fast visst hade det ju varit mycket mindre komplicerat om man bara hade behövt sluta röka eller nåt...

 

Jag har en massa saker jag behöver ta tag i...inga jättestora grejer, men ändå nödvändiga. Man skjuter ju gärna på sånt...dom lättaste sakerna är ju dom som syns, som att städa, röja ur gamla saker mm...det som är svårt är ju att upptäcka det som man inte vill kännas vid hos en själv.

 

Just nu känner jag mig skitirriterad över saker som jag inte ens vet hur jag ska ta itu med...och är det andra människor inblandade är det ju svårt...då får man försöka att antingen strunta i det eller helt enkelt ta bort dom personerna från sin tillvaro.

 

Val kan ju också vara svåra...ska man jobba kvar eller byta jobb...bo kvar eller flytta...det finns ju hur mycket som helst att fundera över. Man får inte fundera för mycket heller, för då kan det bli ett problem...det är nog ett av mina största problem...funderingar...varför blev det si...varför gjorde han/hon så...hur kunde jag vara så dum...varför...varför inte...

 

Uttråkad blir jag lätt också...även om jag tycker att jag är tillfreds, för det kan ju inte vara samma sak...jag har ju ofta dåligt samvete över om jag känner mig rastlös eller uttråkad, för då måste det ju bero på att jag inte är tillfreds eller kan vara i nuet...för det står det ju överallt...att vara närvarande och känna lugnet...varför blir jag då uttråkad? Jag är ju tillfreds och glad.

 

Det tog ett tag innan jag förstod att man faktiskt kan ha rätt att vara uttråkad utan att ha dåligt samvete...det betyder inte att man är missnöjd med tillvaron...det är bara det att man inte får utlopp för sina behov...och det kan man ju göra nåt åt. :-)

 

Det finns faktiskt stunder när jag känner total lycka över småsaker...det har jag inte gjort förr...varför vet jag inte, och det spelar inte längre nån roll, för vissa saker kommer man inte att komma underfund med och förstå. Att förstå är en sak...att känna det man förstår är en annan...att förstå att det som gör mig förbannad och irriterad är en sak och att inte göra nåt åt det är en annan...jag har faktiskt möjlighet att påverka väldigt mycket i mitt liv...att börja med sig själv är väl det smartaste...även om det är det svåraste...

 

Jag har haft dåligt samvete över så otroligt mycket i mitt liv, så bara insikten om att inte behöva det är en befrielse i sig. Jag har rätt att känna vad jag vill, det kan ingen ta ifrån mig...

 

Nu var det längesen igen...men det är typiskt mig...jag är nog lite periodare, bara att inse. Har haft otroligt mycket jobb ett tag och då glömmer man att skriva, man glömmer lätt sig själv också...och allt annat som man egentligen ska tänka på...nåt annat som är typiskt mig är att jämföra mig med sånt som är helt omöjligt att uppnå...nu satt jag och lyssnade på musikvideos med Celine Dion, Carola och Mariah Carey och suckade över att jag inte är så där bra på att sjunga...och får genast prestationsångest fastän jag inte ens vill sjunga offentligt och hatar att stå i centrum...alltså skulle det vara helt onödigt att jag kunde sjunga så bra, för ingen skulle ju kunna få höra det då. Fast å andra sidan skulle jag kanske vilja stå i centrum och sjunga om jag visste att jag var lika duktig som dom...för det är det som det handlar om...jag vill vara helt säker först...så att ingen skulle kunna säga att jag inte var bra...kontroll kallas det visst :-) Och vad jobbigt det är att släppa den där kontrollen...att lita på att det är bra som det är...för jag kan sjunga, även om jag är ljusår ifrån så bra som dom bästa. Det handlar ju inte alls om förmågan, det handlar enbart om tilliten. Hur ska man kunna ha tillit när man inte litar på nån, inte ens sig själv...för jag kan ju ha lurat mig själv?? Hur ska jag veta att jag inte har gjort det...jag är nog en av dom mest komplicerade som finns...eller också inte...för allt handlar om att släppa kontrollen...och det ska väl inte vara så jäkla komplicerat??...eller...

 

Vad skönt det är dom korta stunder man kan slappna av och släppa behovet av kontroll...dom blir fler och fler...att tillåta sig att våga lita på att det funkar ändå...att inte behöva vara rädd för att inte duga...att inte vara rädd för att det kommer ett knivhugg i ryggen när man minst anar...att inte känna oron över att nåt inte stämmer och sen få säga "vad var det jag sa, jag visste det"...för allt är rädsla för att tappa kontrollen...och väldigt många saker man oroar sig för och vet bestämt att man "vet" existerar inte ens...dom är skapade av rädslan...och frammanande av kontrollbehovet...det måste liksom existera, för om det inte existerar, vem ska jag då skylla på?? Vem är då ansvarig för det som går fel i mitt liv...det som inte funkar för att det helt enkelt inte ska det...om jag bara vågar släppa kontrollen och leva...om jag bara vågar inse och förstå att det största hotet är jag själv...

 

Jag jobbar på det...och det går ganska bra faktiskt...en dag i taget...allt är relativt...för bara några år sen var jag ett krackelerat skal som var millimeter från att rasa ihop, även om det aldrig har synts utanpå...nu några år senare är sprickorna lagade...det rasar nån bit lite då och då...då lagar man igen...men framförallt håller jag på att fylla på med innehåll som ska kunna utgöra en stabil grund...och det går ganska bra. :-) att kunna känna saker...att våga känna saker...utan att vara rädd för att bli sårad.

 

Det må vara en uttjatad klyscha...men man måste älska sig själv. Inte bara vänta på att andra ska göra det...dom gör det om man vågar lita på det.

 

 

 

Det kan ju verka klatschigt med alla dessa positiva, djupa uttryck som skrivs och sägs till höger och vänster, men faktum är att hur man än vrider och vänder på det så är det faktiskt mycket lättare om man väljer att vara glad istället för sur. Det går ju att förhålla sig till situationer på massor med sätt, varför inte då välja ett positivt sätt? Tänk vad ett leende gör gott. Att välja att bemöta någon med en positiv inställning istället för att se det negativa. Ja jag vet att ni tänker, men det är ju lätt för henne och sitta där och skriva det, hon vet ju inte hur det känns att vara långtidsarbetslös, cancersjuk, änka osv...nej det vet jag inte, men jag vet hur det blir när man fokuserar på det negativa istället för det positiva...man glömmer helt och hållet tillslut hur det kändes när det kändes bra. Och man bara grottar ner sig i hur eländigt och orättvist allt är...och hur ska man då komma vidare?

 

Ni vet hur det känns när man kommer in i ett rum med människor och man känner direkt att det inte känns riktigt bra, man känner sig inte bekväm alls. Det brukar inte ta lång stund alls förrän nån säger "jaha och nu ska dom visst höja pensionsåldern också" eller "jamen är det inte helt otroligt, dom kan ju inte hantera ungarna i skolan alls" och så där håller det på. Den eventuella positivitet som fanns i rummet är jämnad med marken på en hundradelssekund.Man orkar inte tänka klart tillslut och allt känns bara onödigt.

 

Om man istället struntar i att fokusera överhuvudtaget på om pensionsåldern höjs eller inte, för jag har iallafall 20 år kvar till pensionen, så behöver man ju inte ens reta upp sig. Vem vet hur det ser ut när jag är 65? Eller om jag ens lever när jag är 65...fram tills dess är det ju bättre att vara glad för att man har ett jobb (om man har det) familj, att man överhuvudtaget lever och allt annat som man kan vara glad över.

 

Har jag ont så gör det inte mindre ont för att jag tänker på det...tvärtom, försöker man acceptera det och fokusera på att det kommer att bli bättre, så kan det hjälpa lite grann. Smärtan försvinner inte, men den kan vara lättare att hantera. Hon har aldrig brutit ett ben i kroppen tänker ni kanske...förvisso inte, men jag har fött 8 barn naturligt utan någon mer smärtlindring än lustgas. Idiotiskt kanske, men jag är hysteriskt spruträdd...så för mig var alternativet att fokusera på att det kommer ett barn som jag får hålla snart liksom det enda alternativet...det gjorde inte mindre ont, den smärtan är ju nästan outhärdlig, men det var lättare att hantera. Nej jag är ingen superkvinna som tagit djupa andetag och flåsat i samma takt som värken...tvärtom, hade ingen som helst aning om hur man skulle andas, har för mig att dom sa till mig att andas ibland. Jag har sagt en del olämpliga saker några gånger, slagit till den stackars pappan för att han inte fattade vad jag menade, frågat barnmorskan om hon överhuvudtaget hade fött barn när hon sa lite käckt "nu får du bara vänta på nästa värk och inte trycka på" vet du hur det känns när ett barns huvud stannar med sin allra bredaste omkrets på väg ut?? Säg för fan inte åt mig att stanna upp och vänta!! Jadå, jag har bett om ursäkt ett par gånger också...dom sista förlossningarna när jag kom in och dom frågade hur jag ville ha det, tror det var meningen att man skulle ha en lista med önskemål om ev musik, bekvämligheter, födelsesätt och sånt, då har jag svarat, "jag vill föda barn ifred, jag lägger mig här på sidan på sängen och säger till om det är nåt"...ut kommer dom ju liksom vare sig man vill eller inte, ingen större idé att stressa upp sig över det...jag är ingen superkvinna, jag orkar bara inte med alla krusiduller.

 

Det är bättre att tänka positivt. Och vara tacksam över det man har. Väljer man att ha det förhållningssättet till tillvaron så vänjer man sig ganska snabbt vid den känslan och då blir den en sanning. Man känner sig mer tillfreds helt enkelt.

 

Det är inte helt dumt att säga till sig själv lite då och då, fan vad bra jag är, här sitter jag och bara duger. :-)

 

Trotsa alla elaka troll och våga välja glädje.

 

 

Livet är inte alltid rättvist...ett uttryck vi ofta använder. Jag hörde det idag i ett helt vanligt sammanhang och började fundera (som jag ofta gör), det kan ju stå för så många olika saker. Vad är egentligen rättvist? Att alla barn får lika mycket godis när man ska dela på en skål, att alla får samma möjlighet att gå i skolan, att alla barn får lika mycket barnbidrag...listan kan göras hur lång som helst. Men är det rättvist att inte alla är friska, att inte alla får växa upp med sina föräldrar, att inte alla barn får ha en bästis, att vissa blir mobbade...totalt orättvist!

 

Alla föds på samma sätt, med samma grundförutsättningar...eller gör man egentligen det? Visst spelar det ju roll vilken miljö man växer upp i, vilka föräldrar man har, vilka genetiska förutsättningar man får.

 

Vad förbannad man blir när man tänker på att vissa bara glider genom livet med allt verkar det som, och dom uppskattar det kanske inte ens...men hur vet man det? Dom kanske skulle vilja byta med nån som inte har allt det dom har, men som har den enda saken dom inte fick.

 

Så vad är egentligen rättvist? Finns ingen riktig definition på det. När människor roffar åt sig utan att vara tacksamma helt egoistiskt är orättvist, när andra är utan och inte ens klagar. När barn dör är förbannat orättvist, det finns det liksom ingen reson i alls. Eller att barn blir sexuellt utnyttjade och misshandlade och djur blir plågade och torterade är helt plågsamt orättvist.

Men att någon åker på utlandsresa och inte jag...det är faktiskt inte ens orättvist, det är bara lite ojämnt fördelat. :-)

 

Och någonstans i universum finns det en balans som jag förlitar mig på. Om jag uppskattar det jag har och gör det jag ska, så borde jag få det jag behöver. Är jag inte nöjd med det så ligger problemet förmodligen någon annanstans.

 

Kreativitet föder kreativitet. Om jag börjar så är det lättare att få det att rulla.

 

Jag vet också av egen erfarenhet att det är extremt lätt att sitta och vänta på att det ska hända en massa...och tycka att det är orättvist när det inte blir som man tänkt. Jag tyckte det var orättvist tex när vi separerade och jag inte träffade nån ny. Jag som hade offrat så mycket tid och energi och varit en bra sambo och tagit hand om alla barn och blivit bedragen och allt det där, varför fick jag inte träffa nån som ville vara med mig på riktigt? Vad var det för fel på mig?? Det tog ett tag innan poletten trillade ner...och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att poletten fastnat halvvägs vissa dar...men jag förstod ju efter ett tag att det handlade om helt andra saker...det är ju bra om man känner sig själv innan man släpper in nån annan. Jag tror faktiskt att jag hade gjort om samma sak igen om jag träffat nån ny direkt efter, eller jag vet att det är så...

 

Nån där uppe sitter nog och håller på den perfekta partnern tills poletten trillat ända ner och tills dess får jag väl göra nåt annat.

 

Som till exempel jobba och umgås med barn och vänner...för det har ju varit lite brist på det genom åren.

 

 

Ibland blir man förvånad över sig själv. Jag var på en sammankomst i helgen där jag träffade flera både gamla och nya vänner, jättekul. Jag har ju jobbat med mig själv i många år och tycker att jag är en väldigt balanserad och  stabil person som vet ganska väl var jag står. Inte så mycket som kan få mig att tappa fattningen...trodde jag. Nu vet jag att det inte är hela sanningen. Jag vet vad jag tycker och vad jag vill om det mesta, men jag visste inte att jag hade så lätt för att gå igång på när nån trycker på en öm punkt. Lärde mig en del om mig själv i helgen...

 

Vi hade en diskussion om några ganska viktiga ämnen, där det gick ut på att komma fram till hur man bäst skulle gå tillväga i en process. In kliver helt plötsligt en för mig helt okänd person som för det första gav mig känslan av att inte allt stod rätt till, min misstänksamhet slog till på en hundradels sekund. Och jag kan vädra mig till hot på mils avstånd...där var det förmodligen redan kört...men jag iakttog och fortsatte lyssna i diskussionen, fortfarande med ett litet öga på denna person. Det sades några påståenden och kommentarer som jag inte riktigt höll med om, men jag fortsatte iaktta och väntade...

 

Efter ett antal timmar och flera olika diskussioner kom då helt plötsligt uttalandet som fick mig att fullkomligt brinna av...men balanserad som jag är, så kan jag ju inte tappa kontrollen och bråka, utan jag tog ett djupt andetag, satte mig långt fram på stolen och tittade, med en inte alltför mild blick på vederbörande och frågade vad den menade??? Och jag kände att jag höll på att bli tokig för svaret var ännu mer frustrerande...det var fler som reagerade likadant och det hela gick ut på att vi i den här personens ögon inte var tillräckligt kompetenta för uppgiften. Och jag är glad att jag kan kontrollera mig så jag inte hade sagt vad jag tänkte...för hur i helvete vågar någon påstå att jag/vi inte skulle vara tillräckligt kompetenta för att göra något som vem som helst skulle kunna med vanligt förnuft och lite hjälp? Hur fan vågar någon påstå, som för övrigt inte verkar ha pejl på läget, att vi inte är tillräckligt intelligenta, smarta, fina, rör oss i rätt kretsar osv? För det var så jag tänkte och kände...någon som inte visste vem jag var trampade på mig...du har trampat på fel, tänkte jag.

 

Efteråt undrar jag vad som egentligen hände, för den här personen försvann lika obemärkt som den hade dykt upp. Och jag förstår vad syftet var, vi hade ännu en gång fått se vad som händer när vi hamnar i situationer som visar oss vad vi har kvar att jobba med. Och nu vet jag att jag kan bli jävligt förbannad om nån kallar mig dum. Och jag är inte längre konflikträdd, jag vågar stå upp för mig själv. :-) Jippie

 

Efteråt fick jag också klart för mig att den jag ställde till svars var en person som skrivit böcker och som jag beundrat för jag hade skapat en egen bild utifrån böckerna...nu vet jag att det är två skilda saker.

 

Jag upptäckte andra saker om mig själv också, men det tar för lång tid att utveckla här nu.

 

Ibland så är liksom inte andligheten så hög, vem som helst som tror sig vara upplyst och så himla välbalanserad och god trillar dit ibland. :-) Trampa på mig och jag kommer att försvara mig igen. Målet är väl att inte reagera så mycket utan vara medveten om sina styrkor och inte gå igång på när nån trycker på en öm punkt.

 

 

 

 

 

Det dyker ju upp en hel del funderingar...och vad intressant det är när man läser nåt eller hör nån berätta nåt som får en att komma till insikt med saker man själv trodde man förstod och hade koll på...och det visar sig att det hade man inte alls...

 

Jag har ju levt i en relation som jag tyckte var jättebra på många sätt, och det var den också, beroende på vad man menar med bra. Allt är ju relativt. Men som den personlighet jag är som vill vara alla till lags och ställa upp och bry mig om, för det vill jag verkligen, så är det ju lätt att man missar gränsen för självutplåning...eftersom vi har många barn, 8 st för er som missat det, så lever man ju i en slags verklighet som inte riktigt ser ut som andras, det blir en livsstil. Och eftersom jag är en sån som inte vill stå i centrum så blir det ju automatiskt så att man fortsätter att leva som om man hade en familj med 3 barn ungefär...man tror att man ska hinna lika mycket som en vanlig familj, man tror att man ska orka lika mycket som en trebarnsmamma, man fattar inte alls att det inte funkar att bo i ett hus på 300 kvm som ska totalrenoveras, för det kommer ju att bli så himla bra när det blir klart...att det förmodligen aldrig kommer att bli det går ju inte upp för en eftersom man lever i en slags förnekelse och fortfarande tror att, bara det blir färdigt kommer allt att kännas så himla bra...samtidigt som sambon har egen firma, för han lever ju också i förnekelse, och ska klara allt själv, på egen hand...det tillhör ju lite den typen av människor, duktighetsmänniskan, att göra så. För att kunna klappa sig själv på axeln och säga, vad duktig du har varit nu som rustade hela huset själv, samtidigt som du jobbade med din firma dygnet runt och din förträffliga sambo går där hemma och tar hand om alla 8 barnen själv och försöker leva ett alldeles normalt liv med allt vad det innebär...är det inte helt underbart så bra vi har det...?

 

Som sagt var...allt är ju relativt...

 

Alkoholen är ju liksom självklar tillslut för att man ska överleva...eller...personligen tror jag att det ligger på ett mycket djupare plan än så, man tar till alkoholen för att det blir roligast så...beroende var man redan långt innan alkoholen ens kom på tal. Beroende av bekräftelse, beroende av sällskap, uppmärksamhet, beröm...

 

Hur ska man veta om man byggde sitt förhållande på kärlek eller ett enormt behov av bekräftelse...och man hittar en partner som bekräftar en och fyller det där tomrummet som alltid funnits där, men aldrig riktigt gått att sätta fingret på? Vi har aldrig sagt fula ord till varann eller skrikit en massa, kallat varann för nedlåtande saker. Vi har haft det jättebra när det varit bra, haft kul tillsammans...men med facit i hand, vad är egentligen bra? Baksidan är ju att aldrig kunna känna sig lugn, ingen trygghet, alltid vara rädd för vad som händer om han dricker, alltid ensam, även om man är många i huset och barnen finns, men fokus ligger ju på att känna sig älskad av sin partner...så mycket tid och energi i onödan på att bara få känna att man duger och inte behöva vara rädd för att bli lämnad.

 

Som sagt, allt är relativt...

 

När jag läser om andra människor med alkoholproblem och medberoende som är helt lyriska över att dom kommit till insikt och tagit sig ur det mest kritiska blir jag både glad och sorgsen...glad för jag kommer ihåg hur underbart det kändes, jag fick tillbaka en partner som jag inte trodde var möjligt att få, hundra gånger bättre än det var från början, och jag trodde, hoppades att det skulle vara för evigt, även om man säger till alla att man tar en dag i taget och man vet att det kan bli bakslag...jaja, man vet, men eftersom man är medberoende så lurar man ju sig själv även där...verkligheten kommer ikapp, och DÅ börjar det gå upp för en hur det är och inte hur man trodde att det var.

 

Nu har det gått ett par år, jag har fortfarande dagar som är förjävliga, men är otroligt tacksam för att jag har kommit ur den värsta förnekelsefasen...nu lurar jag bara mig själv ibland, men jag har en vän som också lurar sig själv och vi brukar putta på varann ibland med nåt sms här och där, för det mest sjuka och helt skruvade är det nästan ingen annan som förstår...

 

Nu har jag skrivit en massa som jag inte alls hade tänkt skriva om när jag började...får ta det andra en annan gång.

 

 

Så lätt det är att tro att medberoende handlar om att vara en alkoholist eller drogmissbrukare till lags...så otroligt fel man förstår att man har när man sakta börjar inse att medberoende handlar om hela ens eget sätt att vara, andas, leva, jobba, ja överhuvudtaget hur man förhåller sig till allt runtomkring. Och länge trodde iallafall jag att det var för att jag levde med en beroende som jag blev medberoende...fel...det är för jag har benägenhet att utveckla ett medberoende, jag har förmodligen varit det hela mitt liv, som jag drogs till en med beroendepersonlighet...

 

Sånt där kan det undermedvetna nosa sig till på mils avstånd och när man möter urtypen för beroende som oftast är väldigt charmig, snäll, social, rolig, lite omogen som dom inte döljer på nåt sätt, för dom vill träffa nån som tar hand om dom, så försvarar man det med att han är ju så himla go...och katastrofen är ett faktum. När man efter ett tag känner att det inte känns bra så skjuter man naturligtvis undan det eftersom det inte är något som egentligen är fel, det känns bara inte bra. Och så fortsätter det år efter år tills någon lämnar...oftast är det nog inte den medberoende som lämnar, för man vill ju så gärna att det ska bli bra, det är ju tillslut det enda det går ut på. När jag fick höra på anhörigveckan att det var väldigt vanligt att förhållanden tog slut efter en behandling så blev jag förbannad. Det kunde väl ändå inte vara meningen att det skulle ta slut om jag nu hade kämpat så in i helvete och dessutom varit med på en anhörigvecka och fått reda på att det handlade lika mycket om mig.....

 

Medberoende är man resten av livet, men man kan lära sig ha ett sunt förhållningssätt till det. Det dyker hela tiden upp nya insikter, det jag trodde att jag hade kommit på ena veckan, kan visa sig vara något annan en annan vecka. Något som jag lagt märke till är hur lätt det är att se på andra medberoende hur dom är i vardagen när man själv fått distans. Förr kunde mitt undermedvetna nosa sig till en beroende...nu har den förmågan utökats med att kunna nosa sig till även medberoende...

Dagar går, veckor blir till år, medberoendet består...men numera pratar jag om det och kan känna en styrka i att förstå att jag inte alls behöver ha full kontroll själv.

 

"When you think everything is someone else´s fault, you will suffer a lot." -Dalai Lama

 

 

Om man känner att det är något som inte känns bra, men man inte vet varför, ska man åtminstone försöka ta reda på varför. Ibland kan man ju få en obehagskänsla och i dom flesta fall är det ju på grund av att man känner av nåt som inte är bra. Hur vet man då att det verkligen är intuitionen som försöker säga en något och inte bara ens egen rädsla för det man har omkring sig? Ja det kan man ju inte riktigt veta, enda sättet att få reda på det är att ta reda på det.

 

En bra början är att ta det lite lugnt och försöka ta reda på fakta om det man känner obehag inför. I många fall är det kanske inte så man trodde att det var. Ibland så kan det visa sig att man hade fel, alla saker behöver ju inte handla om mig. Och då var det ju förmodligen rädslan för att det skulle vara som man misstänkte som var obehagskänslan. Men ofta är det ju faktiskt så att det undermedvetna försöker tala om att man faktiskt bör avstå eller kanske till och med avsluta något som man inte mår bra av längre.

 

Det är inte att rekommendera att vara egoistisk, men det är skillnad på att vara egoistisk och att ta hand om sig själv. Om tex en relation eller ett arbete gång på gång påverkar en så att man inte mår bra, då är det dags att göra något.

Det finns egentligen inga rätt eller fel, det är aldrig helt lätt att veta om man har gjort rätt val eller inte. Jag har skrivit om det tidigare, men enda sättet att få reda på om det är rätt för mig själv eller ej, är att våga ta itu med det. Våga gå vidare. Man kan inte veta hur det är om man inte har provat. Inte förrän jag vågade kände jag att jag hade blivit av med klumpen i magen som jag inte ens visste att jag hade. Och det gör inget om man väljer fel heller. Ibland kan behöva välja fel för att förstå vad som är rätt.

 

Hursomhelst så ska man må bra och leva ett liv där det känns bra. Att våga känna efter vad man känner.

 

Ibland kan man behöva omvärdera också, ta en titt på sina egna beteendemönster och ställa sig själv frågan "gjorde jag rätt nu?" ibland blir man förvånad över hur mycket man gör och säger som man inte ens är medveten om. Det mest effektiva är att lyssna på sina barn och se hur dom agerar...där kan man få många jobbiga insikter. Dels känner man kanske igen sig i hur man själv har varit som man inte ens vill minnas eller kännas vid, dels så använder dom uttryck och säger saker som man inte alls trodde att man själv gör ganska ofta. Vi har så otroligt mycket invanda saker som vi har fört över till barnen, både bra och dåliga, så dom är oftast den effektivaste läraren. Dom har ju snappat upp allt som vi har känt, sagt och gjort under hela deras livstid, och för oss mammor så gäller nog en stor del av tiden när dom låg i magen också.

 

Så gör en inventering i ditt eget känsloförråd, du kommer att bli förvånad över hur mycket som finns som du inte visste om.

 

Ha en riktigt trevlig helg, det ska jag ha.

  

Ibland blir det bara inte av, så är det.

 

Livet rullar på, vardag igen efter alla helger och det är så skönt. Jag tycker om julen, men det är lika skönt att ta bort allt och gå vidare. Så ska man försöka leva överhuvudtaget, njuta av det man har och plocka bort det som inte behövs, man kan ju ta fram det igen vid ett senare tillfälle om man vill. Man behöver ju faktiskt inte kasta allt man rensar bort, vissa saker kan man ju bara lägga undan.

 

Leva i dag, det får man lov att träna på. Just nu tränar jag på att inte hela tiden bara vilja nåt annat än det jag gör, samtidigt som det är viktigt att ha drömmar och visioner. Och hur vet man att det inte beror på rastlöshet när man vill förändra, att man inte flyr vardagen och försöker slippa sina problem? Det vet man inte, man får helt enkelt prova sig fram.

 

Kort inlägg idag...jag hinner inte mer. Men huvudet fullkomligt bara snurrar av allt jag skulle behöva skriva...jag har börjat fortsätta på min bok. För jag har ju redan hunnit börja och kommit av mig två gånger. Men nu är jag på gång igen.

 

 

Inställningen till det man är med om spelar mycket större roll än man tror, ja det är nog det allra viktigaste faktiskt. Om man väljer att se det positiva i allt som händer, blir det mer positivt och man känner sig mycket gladare. Det är helt och hållet upp till en själv. Klart att det inte är lätt att alltid vara positiv, men det är inte det som det går ut på. Allt kan inte vara lätt eller roligt, ibland är det förjävligt rent ut sagt. Ibland gör det ont och ibland är det helt kört. Då måste man få tycka att allt är skit och deppa ihop ett tag...ibland finns det ingen återvändo och det är orättvist. Fruktansvärt orättvist...och det finns inte alltid svar på varför...men om man vill kan man välja att göra nåt bra av det man har... och det gör man lättast genom att ha rätt inställning.

 

Allt är relativt och det finns alltid nån som haft det värre än man själv...men det finns också minst lika många som inte ens varit i närheten av det man själv gått igenom. Oavsett vad alla andra har haft så är det vad man själv upplever som räknas, och då får man utgå ifrån det. Istället för att vara bitter över att man känner sig sviken, så kan man när det värsta lagt sig fokusera på att tänka på dom saker man har upplevt tillsammans som faktiskt var bra, för det finns säkert en massa sånt. Det är mycket roligare att tänka på positiva saker än negativa. Jag vet, det är skitsvårt...man får verkligen anstränga sig i början...särskilt när hämndtankar dyker upp...som typ, hoppas att det går åt helvete för den eller den..hjälper inte alls kan jag upplysa om...för ju mer man tänker så, desto mer kommer gamla minnen tillbaka om varför man har ett sånt stort behov av hämnd...och så är man tillbaka på ruta ett.

 

Och när såna tankar börja snurra, då är det bara att försöka stoppa i tid, för annars är man snart ett offer för allt negativt som finns. Man får helt enkelt träna på att vara positiv, vända negativa tankar till positiva. Tänka på bra saker istället för dåliga...och framför allt lära sig att det inte är farligt att falla tillbaka och deppa ihop, för man uppskattar inte toppar om man inte har några dalar. Livet är som en berg- och dalbana brukar man ju säga...och i berg- och dalbanan är ju nerförsbackarna roligast, läskigast kanske, men utan dom skulle det ju inte vara speciellt kul...

 

Jag har lärt mig att inte vara så rädd för en massa...att skratta hellre än att vara allvarlig, vad gör det om man gör fel...det går för det mesta att rätta till...jag kan inte rädda hela världen...även om jag väldigt gärna vill. Jag har nog försökt ett par gånger, men varit tvungen att ge upp...inte för att jag gav upp, utan för att det är inte alltid det enda rätta...att rädda någon. Ibland kan det vara så att man måste släppa taget och rädda sig själv, för att båda ska ha en chans att överleva.

 

Men det har har tagit tid att inse många gånger...som att försöka göra en handbromsvändning med en finlandsfärja...

 

Nu ska jag bara börja lite nya projekt som jag inte vet om jag kommer att avsluta...jag vill börja dansa street...jag ska kanske börja spela innebandy på skoj, med en massa andra helt otränade kvinnor i sin bästa ålder...jag har försökt att ta det lite lugnt ett tag, för det ska man så man inte bränner ut sig...eller blir för trött...men jag vill ju inte missa något, för vem vet hur min dag ser ut imorgon? Jag vill veta att jag tar vara på min tid, umgås med barnen, gör roliga saker, umgås med vänner...herregud, vila kan jag få göra hur mycket som helst när jag inte orkar längre...

 

Jag har så mycket ideér som snurrar hela tiden om saker jag vill genomföra...både i arbetet och i vardagen. Jag är ju sån som gärna går igång på en massa tankar och ideér som dyker upp...tyvärr så genomför jag inte alltför ofta det jag tänker på. Vad det beror på vet jag faktiskt inte, kan vara så att jag är rädd för att misslyckas, har alltid fått höra, "men hur tänkte du då, är det så smart?" Och då tror man ju tillslut att det inte är så smart...eller rättare sagt, man får känslan inpräntad att det inte är nån idé att genomföra mina planer för dom kommer nog inte att funka.

 

Och många av mina tankar och ideér har kanske inte varit nån smart grej att genomföra, men det är inte det som är själva problemet...problemet är att det har skapat en frustration och känsla av att inte duga, och skapat en slags oföretagsamhet till att ta tag i saker och slutföra dom. För signalen som sänds ut till en som har massor av ideér och vill genomföra dom, men hela tiden blir ifrågasatt och inte ens får möjlighet att prova, och samtidigt är en känslig personlighet som hela tiden undrar om man överhuvudtaget duger till nånting, pga vuxnas okunnighet, är att man hinner börja, men det är ingen idé att fortsätta...vilket resulterar i att man ständigt genom hela livet kommer att påbörja projekt som aldrig blir avslutade för att ens undermedvetna talar om för en hela tiden att det är ingen idé, det kommer aldrig att funka.

 

Nu ska jag ju erkänna att det är tur att många av mina projekt har blivit stoppade, för annars hade jag nog bott i åtminstone två andra världsdelar, öppnat ett par affärer, byggt minst tre hus och haft både behandlingshem, kursgård och inackorderinsstall...och varit beteendevetare, polis, lärare och ridinstruktör...mm mm.

 

Att jag sen har pysslat med både det ena och det andra som inte många vet om och ett fåtal saker som endast ett fåtal vet om och vissa saker som är bortglömt och jag hoppas att ingen nånsin kommer att komma ihåg, är ju en helt annan sak...

 

Hursomhelst...nästa gång någon kommer till dig med en idé...svara inte, "men ska du verkligen"...säg istället, "berätta så får jag höra...vad kul att du har tänkt sådär"...för det är ett mycket bättre utgångsläge att försöka avstyra en tokig idé om man har fått den som hade idén att känna sig värdefull.

 

Nu har väl jag gått min egen väg ändå, men hade besparat mig en massa jobbiga känslor att brottas med.

 

Back to work...

 

Först vill jag säga att det förra inlägget som jag skrev, har tagits bort tillfälligt. Jag skriver för en tidning och råkade i min okunnighet publicera hela inlägget här på bloggen innan det hade varit i tidningen, och så får man ju naturligtvis inte göra. Det vet jag, men tänkte mig inte alls för. Så det kommer att läggas upp här igen senare.

 

Det är oerhört viktigt med kommunikation. Jag har lagt märke till hur lätt det är att man bara ändrar lite i tonfallet när man berättar något, så får det helt plötsligt en annan betydelse. Och hur det uppfattas av den som lyssnar är också väldigt viktigt. Säger jag att jag har mått dåligt så kommer ju den som hör det att relatera till vad den menar med dåligt och föra det vidare på sitt sätt och kanske inte alls som jag menade. Säger jag blått så kommer ju den som hör att relatera till vad den ser som blått...vare sig det är ljusblått, kornblått, mörkblått, ja alla nyanser av blå...och hur ska jag veta vad den ser framför sig? Därför är det viktigt att vara tydlig. Men ska man verkligen behöva fråga hela tiden hur den andra har uppfattat vad jag säger, tänker ni kanske nu... nej självklart inte, men det kan vara bra att vara medveten om hur det fungerar, så att missförstånd kan undvikas.

 

Det har också betydelse hur den andra mår när man säger nåt. Rusar jag in någonstans stressad och snabbt bara hasplar ur mig vad jag vill att den andra personen ska göra och den i sin tur har haft en dålig dag...då kommer ju inte resultatet bli vad jag har förväntat mig direkt...och jag kommer att undra varför i hela h....te den andra inte bara kan göra det jag bad om...för i min värld var det ju väldigt tydligt...och i den andras var det iofs tydligt, men knappast känslomässigt mottagligt och kollissionen är oundviklig.

 

Jag har varit konflikträdd, och inte vågat stå kvar när det har blivit motstånd. För jag har varit rädd för att bli lämnad...kanske pga att jag tagit förgivet att mina åsikter inte har varit nånting värda, inte vet jag. Men jag har alltid vågat säga ifrån, men sen har jag ursäktat mig och backat vid motattack. Men bara när det har handlat om relationer. Jag har varit så rädd för att bli utan så jag har omkonstruerat villkoren efterhand för att inte behöva inse faktum, man kan riskera att bli lämnad och det kan vara det bästa som hänt. Man kan också lämna och det kan vara det bästa som hänt. Man ska inte stå kvar till varje pris för att slippa vara ensam. För man är inte ensam om man är vän med sig själv. Att hitta sig själv kan ju låta som en klyscha, men det finns en mening med det, för hittar man inte sig själv, så kommer man att försöka hitta andra saker som ersätter det.

 

Men nu så har jag bestämt mig för att vara vän med mig själv och inte vara någons andrahandsval. Jag är värd att vara någons förstahandsval, och inte backa för att vara rädd för att bli lämnad. Sätta gränser och kommunicera på ett bra sätt. Låter fint...inte helt lätt att genomföra, men jag är på god väg.

 

Det vi säger är bara en liten del av det vi kommunicerar, vi utstrålar massor som vi inte ens är medvetna om, och säger ofta saker om oss själva som vi vill att det ska vara, men handen på hjärtat, hur mycket stämmer överrens med hur det verkligen är? Det tål att tänka på. Rannsaka sig själv, vara sann mot sig själv. Det svåraste som finns är nästan att erkänna för sig själv vem man egentligen är i förhållande till vem man tror att man är för att man så gärna vill vara den.

 

Nu börjar det bli komplicerat känner jag, dags för en vanlig enkel kopp kaffe med en god vän!

Jag vet inte, men det kan hända att jag har höga krav...jag vill att det ska kännas bra...vem vill inte det, tänker ni nu...nu tror hon att hon är nån som kan komma och ställa krav...men det handlar inte om att ställa orimligt höga krav, jag vill att det ska kännas bra utifrån vad jag känner och om det inte gör det, då får det vara...jag har levt hela mitt liv och anpassat mig känslomässigt för att jag har trott att det ska vara så och det vill jag inte längre. Jag vet hur det ska kännas när det känns bra och jag vill inte ha nåt annat.

 

Hur kan det vara möjligt att känna något som känns helt rätt och sen är det ändå fel i verkligheten? Det har jag inte kommit på än...men klurar på det...

 

Ni vet när man möter nån och man bara vet att det är rätt...man kanske aldrig kommer att lära känna den personen för det funkar helt enkelt inte...man kanske inte ens kommer att prata med den personen, men man vet att det är så det ska kännas...ibland får man möjlighet att lära känna den också och det är ännu mer frustrerande att inse att det inte är till för mig. Men det var bara till för att man skulle få möjlighet att få känna hur det ska kännas...och jag har känt.

 

Ja jag vet, jag kanske har höga krav, men det struntar jag i...jag tänker lära känna mig själv, hitta den som det känns så där rätt med och tills dess tänker jag ha kul...