Nu var det riktigt längesen jag skrev nåt...har helt enkelt inte haft ork eller lust. Man kan inte vara produktiv jämt.
Jag har hittat en bok, "Drunkna inte i dina känslor"...vilken aha-upplevelse!! Det är som om dom skrivit om mig...exakt så känner jag...och jag som trott att jag är helt sinnesrubbad emellanåt...det finns alltså fler! Det är inte helt onormalt, bara lite annorlunda :-) När man känner så mycket när man känner, så man uppslukas totalt av allt så man tillslut inte orkar hantera allt man känner, plus att man är så överkänslig så man känner allt som alla andra runtomkring också känner...och så pendlar man från att vara superstark av all eufori som uppstår när man känner alla positiva känslor, för att totalt däcka känslomässigt när det blir för mycket...och så ska man samtidigt upprätthålla en stabil fasad för att inte visa alla svängningar så inte alla tror att man är en idiot...för det kan svänga snabbt...en känslomässig katastrof som gör att man ligger som en våt fläck och tror man ska gå under, kan vändas till en förvissning om att man är okrossbar under en konversation med en vän som är likadan...så vi är åtminstone två :-) STARKSKÖR, heter det...jag är alltså starkskör...helt normalt, bara lite udda.
Hur blir man sån då? Jag har inte läst färdigt boken än, men jag tror man föds sån, och så utvecklar man en otrolig känslighet i överlevnadssyfte, för att man tex har levt i en familj där man tidigt lärde sig att det var bäst att lära sig hålla koll, för man inte visste hur det skulle bli nästa ögonblick, var mamma eller pappa glada eller var det bara som dom sa, fast man visste hela tiden att dom inte alls kände sig som dom påstod...som litet barn absorberar man allt som ens närmsta omgivning sänder ut, och är man då överkänslig lär man sig att det kan svänga snabb...inget konstigt alls med det...man lär sig att hantera det, men sen vet man inte det logiskt när man växer upp, utan går bara omkring med en känsla av att man inte duger, för man känner sig inte alls som alla andra verkar känna sig...och man är ledsen fastän man borde vara glad osv...och så försöker man lösa det hela tiden genom att vara alla till lags och sopa undan vad man egentligen känner för det vet man ju inte ens att man känner...
Tillslut blir det oftast för mycket och man går in i nån slags depression eller känslomässig utbrändhet...fast egentligen har man bara tappat kontrollen i sitt desperata försök att hålla reda på alla ens egna och alla andras känslor som rusar i samma hastighet som alla bilarna i bredd på en femfilig motorväg...
Finns inga som helst vetenskapliga bevis för det här, bara egna erfarenheter av dom som skrivit boken...och jag kände igen beskrivningen till 99%.
Konstig eller ej...det här är jag, inte mycket att göra åt :-) Nu ska jag göra vad jag kan för att försöka ta vara på det bra jag känner och stoppa det dåliga åt sidan och ta det nån av dagarna när jag känner mig neutral. Struktur på tillvaron så jag inte drunknar. :-)
Som en god vän och mycket klok person sa, "det är som att kasta upp ett pussel i luften och försöka börja bygga ihop det innan alla bitarna landat på golvet"...det är ju inte många som skulle försöka sig på det...förutom jag med alla mina känslor då...om hälften av känslorna som kastas omkring har landat på golvet innan jag försöker passa ihop dom med vilken fil på motorvägen dom ska köra i får man vara glad... :-D
Mycket kärlek och många pussar och kramar till alla som vill ha.