Medberoendet finns alltid kvar...tro inget annat...det ligger bara och väntar på rätt tillfälle att knacka på axeln...fast det har gått lång tid och man tycker att man har släppt det där och förstått och bearbetat och allt som hör till, så slår det till med full kraft när man känner sig som mest stark och trygg..."trodde du att jag hade glömt??...att jag var borta för alltid??...medberoendedjävulen finns alltid kvar...bara så att du vet..." ett par minuter i en gammal situation och man trillar dit direkt och innan man hinner förstå vad som händer reagerar man med alla undanstoppade känslor på samma gång...man känner igen blicken, tonfallet, maktlösheten, förvirringen...man tror faktiskt för en liten stund att det är så illa så att allt som gick snett är ens eget fel...det enda som skiljer är att nu tar det bara nån dag så förstår man vad som hände...man skiter fullständigt i vad som händer med motparten, allt går inte längre ut på att bli omtyckt och att försöka vara till lags...att ständigt vara rädd för att inte duga...en rädsla som gör en handlingsförlamad och totalt oförmögen att ta tag i nånting till slut...
Någon sa att man är fri att välja, men man är inte fri från konsekvenserna av sina val...det är sant...huvudsaken är att man inte gör konsekvenserna till ett livslångt straff...väljer man fel tar man tag i konsekvenserna och sen måste man förstå att man har rätt att gå vidare, inte fastna i nåt känslomässigt fängelse. Men det sitter där ständigt i bakgrunden som en liten påminnelsen om att det är bättre att kapitulera inför det faktum att man måste förstå vem man är och hur man fungerar och framförallt hur man reagerar.
Vi är alla lika mycket värda individer, med brister hit och dit, fantastiska egenskaper i mängder om vi bara lär oss att uppskatta oss själva och andra.
Get to knowing yourself is like finding the treasure at the end of the Rainbow.
