mammatillattabarn

Så har då orken helt tagit slut...när man minst anar slår det till...den totala bedövningen och allt bara stannar av. Så går det när man inte lyssnar på sig själv och sin kropp...jag vet att min hjärna har skrikit sig blå ganska länge, men som den duktighetsperson man är så väser man bara tillbaka "tyst, jag har inte tid..." inte tid? Och när ska man då ha tid...att ta hand om sig själv, så man kan fungera som man ska och vara den duktiga person man vill vara. Duktig...ett riktigt äckligt ord om du frågar mig...inför vem ska man vara duktig...ingen, man ska bara vara så bra man kan utifrån dom förutsättningar man har...ingen har rätt att kräva att man ska vara något mer...att försöka prestera mer än man rimligtvis klarar av är som att be en elefant klättra snabbare upp i en palm än apan han är kompis med.

 

Hur blir det såhär...det börjar när man är väldigt liten...någon kanske säger "men gud vad duktig du var som kunde skriva så fint!! Du kanske skulle vilja skriva mera och lite svårare ord? Blixtsnabbt har man fattat att det är det som krävs för den känslan av stolthet som uppstår när man känner sig duktig...man behöver visa att man kan lite mer...och för vissa blir det en morot, men för väldigt många blir det bara ett effektivt sätt att pressa sig till det yttersta för att veta att man duger. Omedvetet följer det med resten av livet, i arbetslivet, i familjen, bland kompisar, fritidsintressen...alltid måste man vara så himla duktig för att man har ju varit det jämt innan och man höjer ribban för förväntningarna själv hela tiden...

 

En person sa nyligen till mig..."jag hade nog förväntat mig lite mer, det var inte riktigt lika bra som förut"...jag tänkte inte ens, utan kände genast att jag borde gjort lite bättre...efter ett tag slog det mig...vem hade bestämt förväntningarna? Var det ens rimligt att leva upp till dom outtalade förväntningarna...nej, i det här fallet var det inte det, men det var bara en ren tillfällighet att det mönstret bröts.

 

Varför stannar man i situationer som ingen kommer att tacka en för när dom väl har kraschat...det är ju knappast någon som säger "men gud vad duktig du var nu som körde slut på dig själv så att vi fick ett bra resultat"...Nej det är bara att lura sig själv...

 

Jag har varit nära gränsen många gånger av olika anledningar...men aldrig förut har hjärnan lagt av...tidigare har det bara varit panikångestattacker och minnesluckor, som man effektivt lär sig hantera och vila sig ifrån när ingen märker. Med tiden funkar man igen...men när det tar stopp, då blir det liksom bara värre ju mer man vilar...det är som att kroppen inte riktigt vågar lita på att den äntligen får vila, så att den släpper kontrollen lite succesivt i början och sen när den förstår att det faktiskt har hänt...hon har stannat upp...DÅ slår den ut all funktion på samma gång...det blir som ni förstår ganska komplicerat om man dessutom har kontrollbehov och inte vill verka varken korkad eller ha noll koll att försöka mörka att man inte fattar något...så det är bara att ge upp...

 

Nu är jag mellan två jobb...vilar och sover så mycket jag behöver och använder dom dagar jag har som fungerar riktigt bra att göra andra småjobb som jag har...fungerar bra när man lär sig lyssna på sig själv och inte försöker göra något när det inte fungerar.

 

Till saken hör att det finns ju en familj som dessutom kräver sitt som sig bör, med allt vad det innebär...då får man tänka att det är tur man har det...annars skulle ju allt stanna av.

 

Vad ska man då lära sig av sånt här...jo att man faktiskt inte kan förvänta sig att en elefant inte kan klättra i träd...och det förstår ju alla...eller...