Nån som känner igen känslan av att man borde känna sig glad fast man inte gör det?
När allt är bra och man borde känna sig lycklig och nöjd...men ändå känns det helt tomt...så är det ibland. Man kan springa omkring hela livet på det viset om man vill, i tron om att allt är som det ska. Och ju mer känslan av tomhet gör sig påmind, desto mer springer man och gör den ena roliga saken efter den andra och livet är helt underbart...säger man. Och lurar sig själv gång på gång.
Då är det dags att börja åtminstone försöka fundera lite på varför. Okej, det går att strunta i det också och fortsätta springa...men förr eller senare kommer känslan ikapp igen. Tro mig, den gör det.
Det händer att man inte alls kommer på varför det känns tomt. Kanske är det inte nån speciell sak som orsakat det, oftast är det kanske bara synen på sig själv som gör det. Eller att man lever i en relation som är över för längesen, utan att man har tänkt på det. Vad det än beror på så är det viktigt att våga erkänna för sig själv att det är som det är...sen är det upp till var och en att göra nåt åt det. En sak är iallafall säker...har man en gång fått insikten om att det är dags att ta tag i sitt liv, så går det inte att backa. För så fort man smiter undan och går tillbaka till gamla mönster så står det nån liten figur och knackar en på axeln och påminner om hur man verkligen inte vill ha det...så är det bara att ta tag igen.
Ibland kan det ju kännas som om det inte händer nånting, att man bara står där och stampar och det inte blir nån skillnad...ta det lugnt...det kommer. Rätt var det är vaknar man en morgon och det känns annorlunda. Been there, done that...Sen kommer det perioder när det går tillbaka lite igen osv osv...
Alla är olika och det finns inga givna regler, det enda jag kan säga är att man, hur man än vrider och vänder på det aldrig kommer att komma underfund med vad som gör att man mår bra, och då menar jag riktigt bra, i sitt eget liv om man inte vågar ta reda på vem man är och hur man vill ha det. Kanske kommer man fram till saker man måste förändra och det kommer att såra någon annan...sånt är livet, inte kul, men en förutsättning för att komma vidare.
Kanske ska tillägga att det finns faktiskt människor som redan har greppat det här...alla är inte olyckliga fast dom ser glada ut...ifall jag uttryckt mig oklart. :-)
Två steg fram, ett steg bakåt. Ganska normalt för dom flesta...springer man 200 framåt och knappt nåt bakåt, då är det dags för en paus.
Upptäckte att mina inlägg handlar väldigt lite om mina barn...dags att fundera över varför kanske. :-)