Det är viktigt att vara närvarande i det man gör. När man är med sina barn, på jobbet, ja överhuvudtaget...det är lätt att man förväxlar närvaro med närvaro. Man är ju fysiskt närvarande, men hur ofta är man psykiskt närvarande...eller känslomässigt närvarande i allt man gör? Det är inte alltid lätt att veta, men jag har iallafall kommit till insikt med att även om jag har varit fysiskt närvarande med mina barn i stort sett dygnet runt under större delen av deras uppväxt, så hade jag så fullt upp med mitt medberoende, så jag var inte riktigt där...om ni förstår vad jag menar...man är nån annanstans, tankar och känslor har fokus på den man lever med...till vilken nytta?? Ingen alls...och han har inte ens krävt det och är förmodligen inte ens medveten om det...jo om jag hade försvunnit hade det nog blivit tomt...men i övrigt så är man en självklar del i tillvaron som ingen ens funderar på att den finns där.
Och när förstår man det här då? Ja jag förstod nog det undermedvetet kanske under en väldigt lång tid, men inte förrän jag hamnade på en anhörigvecka när min sambo kom till ett behandlingshem förstod jag vad det verkligen innebar. När jag blev tillfrågad om jag ville delta så tänkte jag som de allra flesta gör, visst gör jag det...jag vill ju hjälpa honom, och om det kan vara till nån hjälp så deltar jag naturligtvis...och jag vill ju att vi ska få en chans till en bättre relation. Trots att vi hade separerat, så hoppades jag att det skulle bli bra igen...även fast jag borde vara glad att ha kommit ifrån. Och det var ju jag som ville separera från början...
Jag åkte alltså dit i tron om att jag gjorde honom en tjänst...jag fattade inte alls vad dom menade när dom sa efter presentationen: ni är alla här av samma anledning, ni trodde förmodligen att ni gjorde eran anhöriga en tjänst...men det här har bara med er själva att göra...er och erat medberoende...ni måste erkänna för er själva att ni har ett problem...och det är ni själva.
Vaddå? Skulle jag vara ett problem?? Jag som inte gjort annat än tagit hand om hans jävla problem och lidit hela tiden och bara tagit emot en massa skit...och lagt ner hela min själ på att lyfta honom när han deppade ihop över att han insåg att han gjorde misstag, stöttat, tröstat, pushat och fixat det praktiska efterspelet i hans felberäkningar för att inte han skuille behöva ta det...och gjort massor av misstag själv pga att jag satsade hela min energi på att reda ut hans problem och helt enkelt missade mina grejer för att jag tog dubbelt, ja eller fyrdubbelt många gånger. Mörkade gentemot omgivningen för att inte han skulle behöva skämmas, för att inte jag skulle behöva skämmas, för att inte barnen skulle behöva skämmas...skulle JAG vara ett problem??? Och det hade jag tagit ledigt en vecka för att behöva stå ut med att lyssna på...
Jag förstod ganska snabbt att jag var ett problem...
För allt man gör i tron om att man hjälper, gör bara att man ger den beroende mer utrymme att fortsätta med sitt beroende eller missbruk. Jag har ju levt med en som är både beroende och missbrukare...det är två skilda saker men en del personer är båda delarna. Enligt vårdguiden följande:
Beroende och missbruk är inte samma sak:
- Missbruk är när man upprepade gånger ställer till det för sig på grund av en drog eller ett beteende. Ett exempel är att utsätta sig själv och andra för fara som att köra rattfull, komma för sent till jobbet på grund av bakfylla eller förstöra en relation för att alkoholen kommer i första hand.
- Beroende innebär att hjärnan påverkas så mycket av drogen att den förändras på ett avgörande sätt. Enbart den egna viljan räcker inte för att styra intaget.
Ett missbruk går oftast att bryta genom att man får klart för sig vilka negativa konsekvenser det leder till. Ett beroende är betydligt allvarligare och svårare att ta sig ur.
Det talas ofta om sex-, spel-, shopping- och sockerberoende. Dessa tillstånd liknar delvis, men inte helt, substansberoende. Det är mer befogat att i dessa fall tala om missbruk snarare än beroende.
Så anhörigveckan för mig var en total omvändning. Jag insåg vad jag bidragit med, bröt ihop fullständigt, var rasande på både min fd sambo och mig själv. Hur kunde det få gå så långt? Och jag har aldrig gråtit så mycket inför andra människor som jag gjorde under den veckan. Både för min egen skull och för andras.
Det är nu två år sedan och jag jobbar fortfarande med mitt medberoende. Har haft många bakslag, men kommit otroligt långt ändå.
Om nån känner att ni känner igen situationen eller bara får en liten tanke om att det kan vara så att ni är medberoende...sök hjälp. Det är inte kul att gå igenom, men det är ännu mindre kul att låta bli.