Inställning

publicerat i Allmänt;
Inställningen till det man är med om spelar mycket större roll än man tror, ja det är nog det allra viktigaste faktiskt. Om man väljer att se det positiva i allt som händer, blir det mer positivt och man känner sig mycket gladare. Det är helt och hållet upp till en själv. Klart att det inte är lätt att alltid vara positiv, men det är inte det som det går ut på. Allt kan inte vara lätt eller roligt, ibland är det förjävligt rent ut sagt. Ibland gör det ont och ibland är det helt kört. Då måste man få tycka att allt är skit och deppa ihop ett tag...ibland finns det ingen återvändo och det är orättvist. Fruktansvärt orättvist...och det finns inte alltid svar på varför...men om man vill kan man välja att göra nåt bra av det man har... och det gör man lättast genom att ha rätt inställning.
 
Allt är relativt och det finns alltid nån som haft det värre än man själv...men det finns också minst lika många som inte ens varit i närheten av det man själv gått igenom. Oavsett vad alla andra har haft så är det vad man själv upplever som räknas, och då får man utgå ifrån det. Istället för att vara bitter över att man känner sig sviken, så kan man när det värsta lagt sig fokusera på att tänka på dom saker man har upplevt tillsammans som faktiskt var bra, för det finns säkert en massa sånt. Det är mycket roligare att tänka på positiva saker än negativa. Jag vet, det är skitsvårt...man får verkligen anstränga sig i början...särskilt när hämndtankar dyker upp...som typ, hoppas att det går åt helvete för den eller den..hjälper inte alls kan jag upplysa om...för ju mer man tänker så, desto mer kommer gamla minnen tillbaka om varför man har ett sånt stort behov av hämnd...och så är man tillbaka på ruta ett.
 
Och när såna tankar börja snurra, då är det bara att försöka stoppa i tid, för annars är man snart ett offer för allt negativt som finns. Man får helt enkelt träna på att vara positiv, vända negativa tankar till positiva. Tänka på bra saker istället för dåliga...och framför allt lära sig att det inte är farligt att falla tillbaka och deppa ihop, för man uppskattar inte toppar om man inte har några dalar. Livet är som en berg- och dalbana brukar man ju säga...och i berg- och dalbanan är ju nerförsbackarna roligast, läskigast kanske, men utan dom skulle det ju inte vara speciellt kul...
 
Jag har lärt mig att inte vara så rädd för en massa...att skratta hellre än att vara allvarlig, vad gör det om man gör fel...det går för det mesta att rätta till...jag kan inte rädda hela världen...även om jag väldigt gärna vill. Jag har nog försökt ett par gånger, men varit tvungen att ge upp...inte för att jag gav upp, utan för att det är inte alltid det enda rätta...att rädda någon. Ibland kan det vara så att man måste släppa taget och rädda sig själv, för att båda ska ha en chans att överleva.
 
Men det har har tagit tid att inse många gånger...som att försöka göra en handbromsvändning med en finlandsfärja...
 
Nu ska jag bara börja lite nya projekt som jag inte vet om jag kommer att avsluta...jag vill börja dansa street...jag ska kanske börja spela innebandy på skoj, med en massa andra helt otränade kvinnor i sin bästa ålder...jag har försökt att ta det lite lugnt ett tag, för det ska man så man inte bränner ut sig...eller blir för trött...men jag vill ju inte missa något, för vem vet hur min dag ser ut imorgon? Jag vill veta att jag tar vara på min tid, umgås med barnen, gör roliga saker, umgås med vänner...herregud, vila kan jag få göra hur mycket som helst när jag inte orkar längre...
 

Kommentera inlägget här :