Åh vad jag har saknat att skriva...men jag har faktiskt inte orkat. Det har varit så mycket hela tiden och jag har tänkt att jag ska, sen har jag somnat på soffan. Ett tag tänkte jag att jag kanske var på väg att bli lite utbränd som det så populärt kallas, för det har jag varit förr utan att jag märkte det förrän jag satt och hyperventilerade och fick en panikångest attack...men det var längesen nu, 6-7 år sen, jag minns inte riktigt. Då förstod jag inte det, för jag hade ju inget jobb och utbränd blir man ju på jobbet...eller hur?? Och jag var ju bara hemma med barnen...8 st mellan 15 och 1,5, pappan var nästan aldrig hemma pga eget företag och så blev ju han utbränd i ett par svängar och låg hemma och orkade inte med varken sig själv eller nåt annat...och då måste ju jag, som den medberoende person jag är, ta hand om honom också, för att han skulle få vila och ta hand om sig själv, och för att inte hans firma skulle gå helt åt skogen, som det lätt gör när man är egen och väldigt sårbar, så fick jag ju lov att försöka styra upp det på nåt bra sätt, så att det fanns nåt att gå tillbaka till när han hade blivit bättre...så hur kunde jag tro att jag skulle kunna bli utbränd?? Jag hade ju inget jobb...
Så här i efterhand förstår ju även jag...att jag inte förstod då beror helt enkelt på att jag inte ville förstå...för jag är den klassiskt medberoende som måste visa att jag kan, att jag klarar av, att jag inte behöver nån hjälp...vem skulle tacka mig för det?? För jag trodde på fullt allvar att jag skulle ta hand om barnen, honom som var helt utbränd, hans firma, ja jag jobbade ju inte i den, jag försökte bara hålla den ekonomiskt vid liv genom att betala så gott det gick med allt vi hade för att det inte skulle rasa, hemmet och trädgården, vi har ju bott i ett hus på 320 kvm som totalrenoverades också under dom här åren...nånstans så brister det ju tillslut, hemmet förfaller, trädgården förfaller, för jag har valt att lägga fokus på barnen, vilket jag är mycket tacksam för idag...för det går aldrig att få tillbaka, förlorad tid med barnen.
Men eftersom jag inte hade nåt jobb så kunde jag ju inte bli utbränd...
Så tillslut satt jag där och hyperventilerade i hallen när jag skulle skjutsa på ridning, dom små barnen skulle kläs på vinteroveraller, en skulle till mormor eftersom hon är allergisk mot hästar, dom större var hemma och det slutade med att jag med världens hjärtklappning, kallsvettig och yr fick lov att stänga in mig i ett rum, skickade ett sms till äldsta dottern och bad henne ta på sina småsyskon overallerna och sätta ut dom i bilen så jag kunde komma ut när allt var klart och åka...då borde man kanske förstå...men trots att tanken om att jag inte var riktigt klok som försökte hålla ihop allting själv slog mig lite snabbt, så tog jag några djupa andetag, torkade tårarna, gick ut till bilen, skickade ett stort tack till min dotter, skjutsade på ridning och så var allt bra igen...men det var där nånstans som jag ändå bestämde mig för att det fick vara nog.
Har man en gång känt hur det känns att snudda vid total kollaps så känner man igen symtomen, om man vill känna igen dom vill säga. Och nu är jag väldigt försiktig med att låta mig hamna där igen...
Jag blev helt enkelt utbränd på mitt liv...och hur gör man då, för man sjukskriver sig ju inte från livet. Man ringer ju inte köket på morgonen och säger: jag kommer inte idag, så skulle barnen kunna fixa frukost, klä på sig och gå till skolan själva? Dom som är hemma kan väl leka lite tills pappa ev kommer vid tio ikväll, så hoppas vi att kvällsmaten löser sig när dom andra kommer från skolan...just ja, det var ju ridning ikväll, vem ska skjutsa till den då? Mormor är ju också allergisk och det finns ju ingen annan som är hemma...
Nej, man sjukskriver sig inte från sitt liv...
Men idag mår jag bra...förutom allt annat som rör sig i huvudet som jag inte blir klok på, men det får jag ta nästa gång...nu måste jag fortsätta jobba.
