Ibland blir man förvånad över sig själv. Jag var på en sammankomst i helgen där jag träffade flera både gamla och nya vänner, jättekul. Jag har ju jobbat med mig själv i många år och tycker att jag är en väldigt balanserad och stabil person som vet ganska väl var jag står. Inte så mycket som kan få mig att tappa fattningen...trodde jag. Nu vet jag att det inte är hela sanningen. Jag vet vad jag tycker och vad jag vill om det mesta, men jag visste inte att jag hade så lätt för att gå igång på när nån trycker på en öm punkt. Lärde mig en del om mig själv i helgen...
Vi hade en diskussion om några ganska viktiga ämnen, där det gick ut på att komma fram till hur man bäst skulle gå tillväga i en process. In kliver helt plötsligt en för mig helt okänd person som för det första gav mig känslan av att inte allt stod rätt till, min misstänksamhet slog till på en hundradels sekund. Och jag kan vädra mig till hot på mils avstånd...där var det förmodligen redan kört...men jag iakttog och fortsatte lyssna i diskussionen, fortfarande med ett litet öga på denna person. Det sades några påståenden och kommentarer som jag inte riktigt höll med om, men jag fortsatte iaktta och väntade...
Efter ett antal timmar och flera olika diskussioner kom då helt plötsligt uttalandet som fick mig att fullkomligt brinna av...men balanserad som jag är, så kan jag ju inte tappa kontrollen och bråka, utan jag tog ett djupt andetag, satte mig långt fram på stolen och tittade, med en inte alltför mild blick på vederbörande och frågade vad den menade??? Och jag kände att jag höll på att bli tokig för svaret var ännu mer frustrerande...det var fler som reagerade likadant och det hela gick ut på att vi i den här personens ögon inte var tillräckligt kompetenta för uppgiften. Och jag är glad att jag kan kontrollera mig så jag inte hade sagt vad jag tänkte...för hur i helvete vågar någon påstå att jag/vi inte skulle vara tillräckligt kompetenta för att göra något som vem som helst skulle kunna med vanligt förnuft och lite hjälp? Hur fan vågar någon påstå, som för övrigt inte verkar ha pejl på läget, att vi inte är tillräckligt intelligenta, smarta, fina, rör oss i rätt kretsar osv? För det var så jag tänkte och kände...någon som inte visste vem jag var trampade på mig...du har trampat på fel, tänkte jag.
Efteråt undrar jag vad som egentligen hände, för den här personen försvann lika obemärkt som den hade dykt upp. Och jag förstår vad syftet var, vi hade ännu en gång fått se vad som händer när vi hamnar i situationer som visar oss vad vi har kvar att jobba med. Och nu vet jag att jag kan bli jävligt förbannad om nån kallar mig dum. Och jag är inte längre konflikträdd, jag vågar stå upp för mig själv. :-) Jippie
Efteråt fick jag också klart för mig att den jag ställde till svars var en person som skrivit böcker och som jag beundrat för jag hade skapat en egen bild utifrån böckerna...nu vet jag att det är två skilda saker.
Jag upptäckte andra saker om mig själv också, men det tar för lång tid att utveckla här nu.
Ibland så är liksom inte andligheten så hög, vem som helst som tror sig vara upplyst och så himla välbalanserad och god trillar dit ibland. :-) Trampa på mig och jag kommer att försvara mig igen. Målet är väl att inte reagera så mycket utan vara medveten om sina styrkor och inte gå igång på när nån trycker på en öm punkt.
