Rättvist...

publicerat i Allmänt;
Livet är inte alltid rättvist...ett uttryck vi ofta använder. Jag hörde det idag i ett helt vanligt sammanhang och började fundera (som jag ofta gör), det kan ju stå för så många olika saker. Vad är egentligen rättvist? Att alla barn får lika mycket godis när man ska dela på en skål, att alla får samma möjlighet att gå i skolan, att alla barn får lika mycket barnbidrag...listan kan göras hur lång som helst. Men är det rättvist att inte alla är friska, att inte alla får växa upp med sina föräldrar, att inte alla barn får ha en bästis, att vissa blir mobbade...totalt orättvist!
 
Alla föds på samma sätt, med samma grundförutsättningar...eller gör man egentligen det? Visst spelar det ju roll vilken miljö man växer upp i, vilka föräldrar man har, vilka genetiska förutsättningar man får.
 
Vad förbannad man blir när man tänker på att vissa bara glider genom livet med allt verkar det som, och dom uppskattar det kanske inte ens...men hur vet man det? Dom kanske skulle vilja byta med nån som inte har allt det dom har, men som har den enda saken dom inte fick.
 
Så vad är egentligen rättvist? Finns ingen riktig definition på det. När människor roffar åt sig utan att vara tacksamma helt egoistiskt är orättvist, när andra är utan och inte ens klagar. När barn dör är förbannat orättvist, det finns det liksom ingen reson i alls. Eller att barn blir sexuellt utnyttjade och misshandlade och djur blir plågade och torterade är helt plågsamt orättvist.
Men att någon åker på utlandsresa och inte jag...det är faktiskt inte ens orättvist, det är bara lite ojämnt fördelat. :-)
 
Och någonstans i universum finns det en balans som jag förlitar mig på. Om jag uppskattar det jag har och gör det jag ska, så borde jag få det jag behöver. Är jag inte nöjd med det så ligger problemet förmodligen någon annanstans.
 
Kreativitet föder kreativitet. Om jag börjar så är det lättare att få det att rulla.
 
Jag vet också av egen erfarenhet att det är extremt lätt att sitta och vänta på att det ska hända en massa...och tycka att det är orättvist när det inte blir som man tänkt. Jag tyckte det var orättvist tex när vi separerade och jag inte träffade nån ny. Jag som hade offrat så mycket tid och energi och varit en bra sambo och tagit hand om alla barn och blivit bedragen och allt det där, varför fick jag inte träffa nån som ville vara med mig på riktigt? Vad var det för fel på mig?? Det tog ett tag innan poletten trillade ner...och om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att poletten fastnat halvvägs vissa dar...men jag förstod ju efter ett tag att det handlade om helt andra saker...det är ju bra om man känner sig själv innan man släpper in nån annan. Jag tror faktiskt att jag hade gjort om samma sak igen om jag träffat nån ny direkt efter, eller jag vet att det är så...
 
Nån där uppe sitter nog och håller på den perfekta partnern tills poletten trillat ända ner och tills dess får jag väl göra nåt annat.
 
Som till exempel jobba och umgås med barn och vänner...för det har ju varit lite brist på det genom åren.
 
 

Kommentera inlägget här :