Det dyker ju upp en hel del funderingar...och vad intressant det är när man läser nåt eller hör nån berätta nåt som får en att komma till insikt med saker man själv trodde man förstod och hade koll på...och det visar sig att det hade man inte alls...
Jag har ju levt i en relation som jag tyckte var jättebra på många sätt, och det var den också, beroende på vad man menar med bra. Allt är ju relativt. Men som den personlighet jag är som vill vara alla till lags och ställa upp och bry mig om, för det vill jag verkligen, så är det ju lätt att man missar gränsen för självutplåning...eftersom vi har många barn, 8 st för er som missat det, så lever man ju i en slags verklighet som inte riktigt ser ut som andras, det blir en livsstil. Och eftersom jag är en sån som inte vill stå i centrum så blir det ju automatiskt så att man fortsätter att leva som om man hade en familj med 3 barn ungefär...man tror att man ska hinna lika mycket som en vanlig familj, man tror att man ska orka lika mycket som en trebarnsmamma, man fattar inte alls att det inte funkar att bo i ett hus på 300 kvm som ska totalrenoveras, för det kommer ju att bli så himla bra när det blir klart...att det förmodligen aldrig kommer att bli det går ju inte upp för en eftersom man lever i en slags förnekelse och fortfarande tror att, bara det blir färdigt kommer allt att kännas så himla bra...samtidigt som sambon har egen firma, för han lever ju också i förnekelse, och ska klara allt själv, på egen hand...det tillhör ju lite den typen av människor, duktighetsmänniskan, att göra så. För att kunna klappa sig själv på axeln och säga, vad duktig du har varit nu som rustade hela huset själv, samtidigt som du jobbade med din firma dygnet runt och din förträffliga sambo går där hemma och tar hand om alla 8 barnen själv och försöker leva ett alldeles normalt liv med allt vad det innebär...är det inte helt underbart så bra vi har det...?
Som sagt var...allt är ju relativt...
Alkoholen är ju liksom självklar tillslut för att man ska överleva...eller...personligen tror jag att det ligger på ett mycket djupare plan än så, man tar till alkoholen för att det blir roligast så...beroende var man redan långt innan alkoholen ens kom på tal. Beroende av bekräftelse, beroende av sällskap, uppmärksamhet, beröm...
Hur ska man veta om man byggde sitt förhållande på kärlek eller ett enormt behov av bekräftelse...och man hittar en partner som bekräftar en och fyller det där tomrummet som alltid funnits där, men aldrig riktigt gått att sätta fingret på? Vi har aldrig sagt fula ord till varann eller skrikit en massa, kallat varann för nedlåtande saker. Vi har haft det jättebra när det varit bra, haft kul tillsammans...men med facit i hand, vad är egentligen bra? Baksidan är ju att aldrig kunna känna sig lugn, ingen trygghet, alltid vara rädd för vad som händer om han dricker, alltid ensam, även om man är många i huset och barnen finns, men fokus ligger ju på att känna sig älskad av sin partner...så mycket tid och energi i onödan på att bara få känna att man duger och inte behöva vara rädd för att bli lämnad.
Som sagt, allt är relativt...
När jag läser om andra människor med alkoholproblem och medberoende som är helt lyriska över att dom kommit till insikt och tagit sig ur det mest kritiska blir jag både glad och sorgsen...glad för jag kommer ihåg hur underbart det kändes, jag fick tillbaka en partner som jag inte trodde var möjligt att få, hundra gånger bättre än det var från början, och jag trodde, hoppades att det skulle vara för evigt, även om man säger till alla att man tar en dag i taget och man vet att det kan bli bakslag...jaja, man vet, men eftersom man är medberoende så lurar man ju sig själv även där...verkligheten kommer ikapp, och DÅ börjar det gå upp för en hur det är och inte hur man trodde att det var.
Nu har det gått ett par år, jag har fortfarande dagar som är förjävliga, men är otroligt tacksam för att jag har kommit ur den värsta förnekelsefasen...nu lurar jag bara mig själv ibland, men jag har en vän som också lurar sig själv och vi brukar putta på varann ibland med nåt sms här och där, för det mest sjuka och helt skruvade är det nästan ingen annan som förstår...
Nu har jag skrivit en massa som jag inte alls hade tänkt skriva om när jag började...får ta det andra en annan gång.
