mammatillattabarn

När man minst anar slår det till...oftast efter att man mått dåligt och precis börjar må bättre...då har egot ett riktigt jäkla bra tillfälle...för då slappnar man av och är sårbar...och visst är det fascinerande att egot är jag...en del av mig som jag inte vill kännas vid...han/hon har ett stort ego, hör man ju ofta folk säga...och vet att dom menar någon som ofta ser enbart till sina egna behov, alltid tar bästa platsen, mest godis osv...det är det snälla egot...det egot som syns och inte bryr sig det minsta om ifall nån bryr sig...lite naivt sådär...men det riktiga egot...det dumma egot, som vi inte vill kännas vid...det är det man aldrig ser, det som man bara skymtar snabbt i ögonvrån utan att egentligen veta vad som hände...och så fortsätter man utan att ha en aning om att det har tagit över och styr ens liv.

 

Inte helt sant, för nog vet man, innerst inne, men man vill inte veta, för det skulle ju innebära att man måste ta itu med det och egot är som en tjurig, trotsig treåring, med vissa inslag av totalt idiotiskt, envis, lite uppkäftig tonåring...och vem har tid och lust att fajtas med en sån?? Och dessutom vara tvungen att erkänna för sig själv att det är ju jag...en del av mig, som är det där...

 

Vem FAAN vill det??

 

Och ändå står vi där alla inför samma faktum, fajtas eller fortsätta leva i en lögn...för vissa är ju den här lögnen inte så stor, nästan obefintlig, för dom har begåvats med ett väldigt litet ego i form av ett troll, som man bara kan knäppa med fingret på så tystnar det ett tag...en del har troll som tar över gång på gång, men dom har dom ändå under kontroll på nåt vis...sen har vi såna som mig...som har så jävla smarta små troll så det tar ett halvt liv att upptäcka dom...jag är övertygad om att jag har två...ett på varje axel...men när man väl hittat dom och förstår vad det innebär och vill vara herre över sig själv igen, då är det bara att slåss...hur mycket och länge som helst...för det finns ingen genväg...man måste ta kontroll över egot...och man måste förstå att det kommer att kämpa för att återta kontrollen resten av sitt liv...men efter ett par strider blir man medveten om hur det känns när det är på väg tillbaka. Ge trollet mycket kärlek...för då orkar det inte kämpa emot tillslut och självdör en smula...

 

Man ser dom överallt...på folks axlar...när dom sitter lite förnöjt och slår sig för bröstet och bara åker med...fullt medvetna om att dom har total kontroll...det händer att jag knuffar ner nån utan att det märks så mycket...för att störa lite i ordningen...jag ligger inte så högt på listan i trollvärlden...tror nästan att jag är svartlistad...det finns många troll som inte gillar mig...men det gör inget...jag fortsätter att knuffa dom när jag kommer åt...

 

Nu blev det mycket och kanske lite väl komplicerat...en helt vanlig fundering i en något komplicerad människas vardag...bara sådär...

 

 

Pussar och kramar till alla, även trollen, för då dör dom tillslut.