Långt mellan gångerna

publicerat i Allmänt;
Nu har det varit långt mellan inläggen, och det känns inte bra. Jag vill skriva varje dag, men det funkar inte alltid som jag vill. Livet kommer liksom emellan. Och jag vill så himla mycket hela tiden så det blir helt kaos i hjärnan ibland. Men nu har jag tagit mig i kragen och satt mig vid tangentbordet...det blir ju lätt prestationsångest också. Att man måste skriva  och då blir det genast svårt. Men man måste faktiskt inte prestera...man ska ju inte skriva för andras skull. Jag vill skriva för min skull, för att jag mår bra av att skriva...men ändå dyker tanken upp, och speciellt när någon kommenterar och man ser på statistiken att det är många som läser, att jag borde skriva varje dag för att inte dom som väntar på nya inlägg ska bli besvikna...så dumt...så otroligt dumt.
 
Det har varit en del synpunkter på att jag har valt att berätta öppet om min upplevelse av att leva med en som har alkoholproblem och är en beroendepersonlighet. För att en del tycker att det inte finns någon anledning att berätta om sånt, att man utelämnar den andra. Jag har ju som sagt fått tillåtelse av honom att göra det, men det har ju fått mig att fundera över varför det väcker sådana reaktioner. Det är ju min upplevelse...men kanske det berör på många sätt, inte bara positivt. Alla har vi ju vårat sätt att hantera infomation och det finns säkert en anledning till att man reagerar negativt. Det kan ju i förlängningen leda till något positivt.
 
Jag har ju fått så mycket positiv feedback så jag blir rörd. Att så många känner igen sig förstod jag inte riktigt, även om jag vet att det är vanligare än man tror. Jag önskar att jag i framtiden skulle kunna hitta ett bra sätt att föreläsa om det här. Om det är det jag ska göra, så kommer garanterat tillfället att dyka upp. För så är min filosofi, kommer man på rätt spår, så löser det sig.
 
En annan sak som jag har lagt märke till är att det ofta är väldigt svårt för många att se sin egen del i saker som händer i ens liv. Det är väldigt lätt att fastna på vad som händer runt omkring eller vad andra gör eller inte gör. Men hur ofta kan man säga att man fullt ut förstår sin egen del i det som händer? Det tar ett tag innan polletten ramlar ner...Man skulle kunna säga att man alltid har en egen del i det som händer, med undantag för sjukdomar och olyckshändelser förstås. Man säger ofta, om inte du hade...eller, om inte det hade varit för att...osv...
 
Jag har en del i att jag hamnade där jag hamnade...jag hade kunnat välja att gå för många år sen, men jag gjorde inte det. Jag hade kunnat agerat annorlunda, ställt mera krav, tagit mitt ansvar och sagt, nu jävlar räcker det...men jag gjorde inte det...jag har vetat hela tiden att jag kunde ha gjort det, men inte velat se det...för jag ville inte det. Av den enkla anledningen att jag var helt övertygad om att jag älskade den jag levde med så mycket att jag hellre försökte ändra på honom och få honom att förstå att om han bara lyssnade på mig och gjorde som jag sa så skulle allt bli mycket bättre.  För jag hade ju full koll på  hur det skulle vara...trodde jag iallafall...så dumt...helt jävla otroligt dumt!! Varför skulle allt bli bättre för att han gjorde som jag sa?? Ja inte vet jag...men tanken var ju god. Och en annan stor orsak var att jag var också övertygad om att om jag lämnade honom så skulle jag få vara ensam sen...för vem skulle vilja ha mig...8 barn och 40+...förbrukad och gammal och skittråkig...så då har man hellre ett förhållande där man försöker styra med järnhand och misslyckas i stort sett hela tiden än att inte ha något alls...för jag kan säga att jag har inte alls varit speciellt rolig att leva med...stenkoll på allt...åsikter om allt och motståndare till allt...iallafall det som han ville. Så blir det när man känner att man inte har nån kontroll över sin relation och får vara misstänksam mot allt tillslut.
 
Så jag har försökt se min del i det som hänt och jag kommer fortfarande på saker som jag har kunnat gjort annorlunda och som garanterat bidragit till att det blev som det blev.
 
 
 
 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Shaeen:

Kloka ord. Du skrev flera saker som jag tog till mig själv även om min situation varit lite annorlunda. Same same but different.
Alla reaktioner du fått säger mer om den som reagerar än om dig och dina beslut att ta upp ett känsligt ämne. Känsliga ämnen berör. Och beröring utvecklar.
Qram

Svar: Tack Shaeen! Kram
mammatillattabarn.blogg.se

2:a kommentar, skriven , av Maria:

Säger som föregående kommentator: Reaktionen ligger i betraktarens ögon. Du är helt enorm på att uttrycka dig och dela med dig av dina erfarenheter - oavsett man känner igen sig eller inte. Du är stark och modig - och du inspirerar! Kram!

Svar: Tack Maria! Ja det är ju så, reaktionen ligger i betraktarens ögon. Kram
mammatillattabarn.blogg.se

Kommentera inlägget här :