Är det inte väldigt vanligt att man stirrar sig blind på stängda dörrar? Att man absolut ska ha det där som man inte kan få? Eller en chans som redan gått förbi... Varför? För att man tror att det är den enda möjligheten...för att man inte vågar riskera att det inte kommer en ny chans...Det kommer alltid nya chanser, fast kanske inte som jag trodde, eller som jag hoppades...men oftast mycket bättre...om man bara kan sluta stirra sig blind på dom stängda dörrarna. Det finns ju massor med öppna dörrar...om vi bara tar initiativ att gå fram och känna på handtaget och se om den går att öppna eller inte. Fast jag missar ju dörrar även om dom står på vid gavel och det fullkomligen gnistrar på andra sidan...för jag kan sitta i månader och stirra på en stor tung källardörr med dubbla hänglås...det händer att jag råkar flacka till med blicken om jag tappar fokus och ser att det finns en vit, fin dörr på glänt som jag öppnar och ser att det är bara att kliva över tröskeln så ligger det hur mycket möjligheter innanför som helst...men då kliver jag oftast tillbaka och sätter mig och fortsätter stirra på källardörren ett tag till, liksom för att försäkra mig om att den inte går att öppna trots allt...
Ibland blir jag så trött på mig själv så jag blir alldeles andfådd...
Dom gånger jag har öppnat nya dörrar så blir det ju hur bra som helst...jag jobbar på att överge stängda dörrar lite fortare nu och det går framåt...sist jag stirrade för länge och var på god väg att resa mig och gå, så tog jag iallafall bara ett par steg tillbaka och kikade lite snabbt och sen gick jag vidare.
Skulle man mot förmodan öppna fel dörr så är det ju bara att stänga den och öppna nästa...jag menar, det kan ju vara så att någon glömt att låsa så man kommer in till någon annan...men då får man tacka för sig och önska den ett fortsatt trevligt liv.
Det är ju ett vanligt fenomen att man stannar alldeles på tok för länge vid saker eller personer som man borde lämnat för längesen...en bra regel är att bestämma sig för att man fortsätter att gå och om det är meningen så följer den andra efter...där har jag också ett problem, för när jag har gått ett tag så vänder jag mig oftast om och tittar för att försäkra mig om att den andra är på väg...och är den inte det, så går jag oftast tillbaka och frågar om den verkligen är riktigt säker på att den inte ska följa med ändå...ni förstår ju hur jobbigt det blir när man både ska ta hand om sin egen vandring och andras också samtidigt...
Jag jobbar på att fortsätta gå och inte vända mig om så ofta...och inte stirra på källardörrar...