mammatillattabarn

Jag har fått frågan flera gånger av människor som läst min blogg om hur min sambo ställer sig till att jag "hänger ut" honom och vårat liv, och jag vill än en gång poängtera att han har givit mig tillåtelse att skriva om min upplevelse. Det är inte heller min avsikt att smutskasta honom, utan att visa att det är precis så här det känns. Även om det inte verkar vara ett problem i andras ögon...och man har rätt att känna, för det gör förjävligt ont i själen tillslut. Och än idag lurar jag mig själv att tro att det kanske inte var så farligt ändå...speciellt när jag hör andra prata om samma sak och om dom beskriver sin situation som inte så farlig.

 

Jag har ju förmodligen varit ett perfekt ämne för medberoende redan från början. Om han hade träffat en tjej som inte varit lika lätt att lura så hade hon kanske lämnat honom på ett tidigt stadium, men det är inte säkert, för den lilla beroendedjävulen är en riktig liten luring. Han slår till när man minst anar och kan faktiskt lura dom flesta om han har tur. Man ska vara en rutinerad motståndare för att se igenom spelet.

 

Och hur är då det perfekta medberoendeoffret? Man är en förstående, omhändertagande person med ett stort behov av bekräftelse och uppmärksamhet, dålig självkänsla och ganska bra självförtroende. Hur mycket ork som helst och tillräckligt dum för att låta sig luras av smicker som typ, du är allt för mig, jag älskar dig så otroligt mycket, jag klarar mig inte utan dig...eller tvärtom, inga komplimanger alls...för då gör man tillslut nästan vad som helst för att få några. Men då är inte jag sån tänker ni...för jag har ju inget bekräftelsebehov, jag tycker ju inte om att stå i centrum...och inte skulle jag gå på att bli smickrad heller.

 

Så fel man har...det handlar inte alls om vad man tror att man vet, det är vad man inte har en aning om, men kanske anar innerst inne och inte vill erkänna för sig själv det handlar om. Nästan vem som helst kan bli medberoende, om man inte har sinnesnärvaro att vara uppmärksam på när det inte känns bra och ha modet att våga lämna. När man fortsätter att kämpa för något som är dömt att misslyckas och bara ger och ger utan att få något tillbaka, då är man medberoende.

 

Men allt går att ändra på, ja nästan allt iallafall. Att inse är ett första steg. Att tveka och inte våga gå vidare är också steg, om än i fel riktning...då styr man åt rätt håll igen och fortsätter.

 

Ge aldrig upp.