Om man tänker sig att allt är meningen så måste ju det ha blivit bestämt nånstans. För enkelhetens skull kallar vi det för universum. Om universum vet vad som ska hända hela tiden, så försöker väl dom antagligen att få oss att förstå vad som är bäst för oss. Och när dom med hjälp av våra inre röster och yttre omständigheter, som tex saker som bara händer utan att vi riktigt förstod hur det gick till, vill visa oss hur vi bör agera för vårt eget bästa, så blir dom väl tokiga när vi inte förstår. För ibland förstår man inte alls. Och varför är det så förbannat otydligt ibland?? Kanske helt klart för universum...men hallå...jag lever på jorden...och förstår faktiskt inte alltid universums språk. Som en vän till mig sa: Vore det för mycket begärt att få en lapp på köksbordet en gång i veckan där universum har gjort en lista över vad man ska tänka på?? Nån typ av hjälp skulle man väl kunna få? För det är så otroligt svårt att tyda tecken ibland...
Och visst får man det...men inte i form av lappar, utan i form av situationer och händelser som ger erfarenheter. Sen är det upp till oss själva att se det som den lärdom det är. Och ju mindre vi tar till oss desto fler blir lärdomarna...för universum tar inte semester...även om man skulle önska det ibland. Men visst vore det enklare om man kunde se vad man ska lära sig som post-it lappar...när man har avverkat en lärdom knycklar man ihop lappen och slänger den.
Lätt som en plätt...eller? Nej oftast skitsvårt...för det är så mycket som står ivägen i form av gamla erfarenheter och invanda mönster.
Men det är bara att ta det som det kommer...att förstå att vad man än ville så blir det som det ska vara ändå...och man får hjälp när man behöver. Jag önskar att jag kunde berätta om alla situationer när jag fått hjälp utan att förstå det förrän efteråt, men det skulle bli alldeles för komplicerat att förklara.
Lappar på köksbordet eller ej...universum vet och jag bestämmer hur mycket jag vill ta till mig av det eller inte...
Det finns en mening med allt, ibland är den bara så svår att förstå.
Jag har förstått att i din värld så finns det något som styr som vi inte kan förstå. I min värld är det vi själva som styr, och shit happens ibland. Liksom ibland blir det så j-a bra fast det kanske inte såg så ut från början. Det måste kännas ganska tyrggt att ha något att förlita sig på, och kunna säga när saker hänt "att det finns nog någon mening med detta också". Samtidigt så tycker jag att det känns ganska naivt att skjuta över saker på något utanför sig själv. Uttrycket att "man är sin egen lyckas smed" är nog inte så dumt. Sen är det naturligtvis lättare sagt än gjort! Jag är själv lagd åt det mer pessimistiska hållet....
Vet inte om du vet detta, men Prebens pappa som vi växte upp med var alkoholist. Så jag känner igen mkt av det du skriver om. Även om jag inte var gift med honom, så var vi väl ändå medberoende antar jag. Kommer bla ihåg att hela familjen fick leta efter hans sprit som han gömt undan i källaren och sen glömt var han gömt den. Han skyllde på Anki och mej att vi hade gömt den för honom.
Om man bara kan hitta étt sätt att förhålla sig till jobbiga saker som man varit med om så tror jag att de sakerna gör en till en mer ödmjuk och förstående människa. Om några år kanske du kan se tillbaka på det här och inse att det har fått dig att utvecklas som människa. Luddigt inlägg det här men hoppas att du förstår vad jag menar!