När man minst anar...

publicerat i Allmänt;
Så slår det då till när man minst anar...den där lilla fula jäveln som viskar lite fint i örat och talar om att man antagligen inte alls duger...med ett litet flin...och oftast har det gått så lång tid att man inte ens kommer ihåg hur det kändes...när man är glad, säker och trygg...men i samma ögonblick som orden sjunker in så minns man hur det kändes...självklart är det så. Varför skulle jag duga? Hur kunde jag tro...Ja det var ju för att jag lät mig påverkas av en massa positiva känslor, tappade fotfästet och slappnade av...släppte all kontroll och bara åkte med...hade kul och trivdes med livet...hur kunde jag tro? Öppnade mitt hjärta och blev sårbar...då slog han till...den lilla fula jäveln med sitt flin.
 
Men han visste inte att jag bestämt mig...bestämt mig för att aldrig mer låta mig styras av nån liten ynklig figur som inte har ett eget liv...
 
Jag vet att jag duger...det har jag vetat hela tiden, men när det undermedvetna tar över så spelar det ingen roll vad man vet...det kan gå ganska långt överstyr innan man fattar vad som pågår...
 
Men jag vann den här gången...och kommer fortsätta vinna alla andra gånger...jag har lärt mig att det faktiskt räcker att vara bara jag...någon har visat mig att jag duger...
 
 

Kommentera inlägget här :